varför jag älskar kent (ett patetiskt försök att förklara)

Det är bra om du lyssnar på Gravitation när du läser detta inlägg...

Det var höst/vinter 1996.
Jag bodde i en lägenhet nära tågstationen, ovanpå en begravningsbyrå och det luktade väldigt märkligt i källaren. Jag misstänkte att dom höll på och joxade med liken i nån källarlokal som jag var tvungen att passera när jag gick till tvättstugan.

Det var också samma vinter som en vän till mig blev överkörd av tåget och jag var skiträdd för att han skulle dyka upp där i källaren och ta farväl och se så där läskig ut som hans bästa vän hade berättat att han gjorde när han sett honom på sjukhuset.

Jag trodde alltså på spöken men annars inte på något alls direkt.
Jag var 23 år och hade inte en aning om vad jag skulle göra med nånting. Jag levde på A-kassa, undvek så gott det gick att svara i telefonen när tanten på kommunen ringde för att skicka ut mig på olika timvik på dagis och det som höll mig igång var att jag var med och satte upp Hair, min favoritmusikal, på stans teater. Annars fördrev jag tiden med att partaja med diverse mer eller mindre galna vänner.

Den här vintern hade jag nåt skumt långdistansförhållande med en snubbe som bodde längst upp i norrland. Jag hade ramlat över honom på stans enda svartklubb och just den natten var vi på samma nivå av fylla. Jag minns nåt svagt om att vi skulle gifta oss och flytta till en bondgård på landet och han var väldigt bra på att härma hur ankorna skulle låta som vi skulle ha där i en damm. Just då tyckte jag det var fantastiskt roligt.
Nästa morgon vaknade jag och kände att det var skönt att han skulle åka hem till norrland snart. Jag upptäckte också ganska snart att han dels åt alldeles för mycket piller och att han skröt om att han brukade låsa in sitt ex i sovrummet när dom grälade. Jag sa, med bestämd röst, att om han någonsin fick för sig att låsa in mig nånstans så skulle jag skära av honom halsen när han sov. Det skulle jag såklart inte göra men det visste inte han och det gjorde att han hade nån slags respekt för mig.
Det var sån jag var vintern 1996.
Och det var rätt gött att ha nån att ringa när man kom hem från krogen och kände sig ensam. När han kom och hälsade på tyckte jag att det var otrevligt när han tog i mig och jag hade starka misstankar om att han hade en riktig flickvän uppe i norrland. Men jag fick låna hans jeans en gång när han åkte hem och det var ju väldigt snällt. Dom satt snyggt på mig.

Sommaren innan var Kräm vår sommarhit och jag gick en dag och köpte hela skivan fast att det INTE var min sorts musik.
Och sen låg jag där på golvet i min pyttiga lägenhet och lyssnade på kent. På repeat.

I was so fucking lost.

Jag hade inte nån 5årsplan. Inte ens nån femdagarsplan. Jag visste inte ens om jag ville leva om fem år. Eller om fem dagar för den delen.

Jag ville spela teater men visste att jag var för kass för att komma in på scenskolan. Jag ville inte ha nåt jobb. Jag ville inte plugga. Jag ville hångla med nån men inte ha någon kille. Det var skönt att ha nån som ringde ibland som sa att jag var het. Men annars kunde det va.

Men när jag lyssnade på Verkligen, om och om igen så var det som att dom där malande gitarrerna flyttade in i mitt blod och gjorde att jag fick nånslags styrsel ändå. Någonting att hålla fast vid.

Du kan ligga kvar
Tills tårarna har torkat

Men vet du, om man bara håller andan och vågar hoppas så ordnar sig allt.
Och ingenting kan egentligen göra dig illa om du inte låter det göra det.