Dear karma, I have a list of people you missed

måndag 8 september 2014

Sketbilar i mitt liv. Del 3. Sara.

När Johanna hade dött av oljebrist så hittade jag en riktig pärla till SAAB. Jag minns inte riktigt hur det gick till när jag hittade att den var till salu, hur gjorde man egentligen innan Blocket? Hur överlevde man? Men jag minns att jag fick min pappa till att köra mig för killen som sålde den bodde några mil utanför stan.
Bilen var en diarréfärgad SAAB 96, ni vet en sån där som ser ut som en paprika. Det var nog den bästa och roligaste bil jag haft i hela mitt liv.
Killen som sålde den tittade skeptiskt på mig, kisade och undrade hur jag kunde hantera en rattväxel. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det kan väl inte vara så jävla svårt ändå. Pappa kisade mot dom stora rosthålen som gick rakt igenom dörren. Och frågade vad killen hade tänkt sig för bilen. Två och fem. Det var ju ett kanonpris för en bil tyckte jag, tog en sväng på grusvägen framåt, fick in lite random växlar med rattväxeln och så slog jag till.

Jag döpte henne till Sara. För att det blev en rolig ramsa liksom- Fara Sara Fara. Och åh, vad jag älskade henne.

Sara hade fantastiska finesser. Bandspelare, AC (eller vad man ska kalla rosthålen i dörrarna. Det blev lite kyligt på vintern när det rök in snö). En fin finess som hette frihjul- nån fräck grej som man kopplade på när man rullade i långa nerförsbackar, då rullade bilen bara på. Jag vet verkligen inte vad det skulle vara bra för. Sen hade hon några andra coola finesser: När man kom upp i över 80 så började bilen vagga fram och tillbaka så det kändes som att man åkte båt. Och när fick väldigt lätt däcktjut, även om man körde jättesakta. Det var ju kul. Och fick en att känna sig lite cool.

Jag pimpade henne med några coola klistermärken som jag tror att jag beställde på postorder. Efter ett par veckor fattade jag att rattväxeln funkade som en vanlig växel fast den satt fast med en lång spak med en tjusig knopp på längst ut. Maxfart var ungefär 90 knyck. Det var i alla fall det fortaste jag vågade köra, efter det blev båtfeelings gungandet lite väl gungigt.

Åh vad jag älskade den bilfan. Jag kan fortfarande fantisera om att köpa en sån gammal bil och bara ha den för skojs skull. Om jag nu hade varit en sån person som gillat att greja med bilar. Eller gift mig med en sån. Det kommer liksom aldrig hända.

Sara startade alltid som en klocka. Hon hade ingen märklig elektronik som krånglade. Det fanns ingen elektronik liksom. Det som krånglade var annat. Typ att jag alltid tappade bort tanklocket och hade för vana att köra runt med en stor tuss papper nertryckt i tankhålet. Min pappa sa att jag körde runt med en jättestor molotovcocktail. Jag tyckte att han skulle sluta sjåpa sig. Sen började bensintanken läcka. Det rann ut några liter soppa innan jag fattade det. Hålet blev större och större. Till slut kunde jag bara tanka för 50 spänn i taget. Lite opraktiskt när jag skaffat mig en kille som bodde typ 7 mil bort. Men det gick att lösa om man planerande och såg till att tanka några gånger på vägen. Sen råkade hon tyvärr ut för det värsta sketbils-grejen. Minns ni? Förardörren pajade så man fick veva ner rutan för att öppna den, utifrån liksom. Eller klättra över hela bilen och ta sig ut genom andra dörren. Just den grejen hade ju fördelen att man kunde unna sig att parkera väldigt nära bilen bredvid på parkeringsplatser, eftersom man ändå skulle klättra ut genom andra dörren. En gång parkerade jag utanför konsum sådär, i bilen satt ett pensionärspar som såg ut som att dom var på väg ut från parkeringen. Jag klättrade ut, gick och handlade, var på posten, köpte en flaska vin, stod och tjötade med en kompis och kom tillbaka en timme senare och då satt gubben i bilen fortfarande kvar. Han kom inte ut för jag stod så nära. Jag låtsades som ingenting och körde kvickt därifrån.

Jag minns faktiskt inte vad det var som tog knäcken på Sara. Jag hade henne i över ett år och hon var alltid lika pålitlig. Det kan ha vart nåt med den läckande tanken men jag vet inte. Pappa bestämde att det var slut på molotovåkandet och att hon skulle skrotas, han hade fått nys om en bra bil till mig av nån på hans jobb och jag var uppriktigt deppad.
Samma dag som vi skulle skrota henne knackade det på mitt köksfönster och där stod en kille som hört att jag hade en V4, som man kallar dom här bilarna, och kunde han få köpa henne för skrotpriset? Det klart han fick! Åh vad glad jag blev när hon skulle få leva vidare. I alla fall motorn hennes. Kanske rullar den där motorn fortfarande runt där ute och vårdas ömt av nån tokig SAABfantast.
Jag önskar att jag vore lite mer teknisk, och hade lite mer fritid- då hade jag skaffat mig en sån där bil som Sara igen.

Samtal mellan makar

- Du, har du för dig nåt den 20:de?

- Eh.... va...? Vad är det för datum...? Oj. Jag menar, vad är det för dag?

- En lördag.

- Nä. Jag gör väl ingenting... Vad ska du göra då?

- Vi ska spela in en video.

- He he he... Ja. Men va kul!

- Ja. Det blir väl bra. Men vi har lite problem för han som ska spela trummor när Janne är iväg, han kan inte vara med så vi får lösa det på nåt sätt.

- Kan ni inte spela en stund var?! Det hade ju sett roligt ut! Bara på skoj liksom!

- Eller hur...

- Eller jag vet! Ni kan låta era barn spela!! En stund var! Det hade ju varit allra roligast.

- MMMMM. ELLER HUR. DU kanske kan spela.

- JA!! Jag kan spela trummor!

- Du var ju en grym trashtrummis en gång i tiden.

- JA!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

- Fast jag har väldigt ohårdrockig frisyr just nu.

- Mmmm....

- Och så är jag 41 år.

- Mmmmm....

- Jag är alldeles för mesig. Och gammal.

- Mmmmm.... Hehehehe....



Ja vafan. Är det nån annan som behöver hjälp med ideér till en video? Jag verkar ha värsta kreativa flowen ju. Och jag var faktiskt i alla fall jävligt grym på dubbla en gång i tiden. (när jag hade en lite mer hårdrockig frisyr) (och var typ 17)

onsdag 3 september 2014

Biljävlar i mitt liv del 2. Johanna.

Min första egna bil var blå, nånslags kombihistoria och den var gratis. Eller, egentligen skulle jag fått betala 1500 spänn för den men när innan jag hostat upp pengarna till gubben som sålde den så hade den blivit både bärgad och lagad här och där så han tyckte synd om mig och efterskänkte stålarna.
Man kanske ska hejda sig där lite och fundera varför i helvete man ger sig på att köpa en bil för 15 hundra spänn när man är 19 år och inte har nåt jätteordentligt jobb. Men jag var glad över att nån ville typ "ge" mig en bil. Och morsan var less på att jag lånade hennes jämt. (och tjuvrökte i den, gud så äckligt...) Och när man är 19 år så är man rätt less på att cykla 3-4 kilometer för att träffa nån man känner. Ja, jag bodde verkligen på landet.

Bilen var nån slags märklig volvovariant som drevs av en rem. Fråga mig inte hur andra bilar drivs men detta var tydligen väldigt speciellt. Gubben som gav mig bilen samlade på skumma bilar som bara tillverkats i begränsad upplaga och han älskade tydligen den här sortens bil. Jag tror att bilmodellen kallades för Rem-Johan. Därför döptes bilen till Johanna. Det speciella med rem-grejen i motorn var att bilen kunde gå lika snabbt framåt som bakåt. Jag vet inte om jag märkte det direkt men ja... den hostade sig framåt och jag hostade mig upp till besiktningen och hem igen med 14 tvåor i protokollet. Det var fler tvåor än man fick plats med på pappret så gubben som jobbade på besiktningen fick vända på pappret och göra nån slags specialare. Jag stod bredvid och försökte rädda situationen genom att ömsom kaxa mig och hävda att det inte alls var fel på det som han sa var trasigt, ömsom spela heldum och hävda att bakljuset OCH blinkersen gått sönder på vägen in till stan. Yeah right.

Sen fick min översnälla kompis Niklas göra vad han kunde med lagningen. Jag satt bredvid i mörkret och försökte liva upp honom med glada historier. Och sydde lite gardiner till honom som betalning- det tyckte han var supersvårt och ja- it was a win win.

När det värsta var fixat så åkte jag till jobbet som låg 3 kilometer bort och bilfan dör vid rödljusen och vägrar starta igen. Jag lämnade skeppet där. Som tur var, var det ingen rusningstrafik att snacka om i byn jag bodde. Ringde morsan från jobbet och grinade lite. Hon ringde bärgning och sen fick jag ta hela lönen (typ) och lösa ut helvetet från verkstan.

Sen tror jag faktiskt att jag lyckades få igenom Johanna i besiktningen och hon höll hyfsat hela vintern. Det var väldigt trevligt att ha en bil och dra runt i. Jag tror till och med att det fanns en gammal bandspelare i den.

Den vintern flyttade jag hemifrån, till ett hus i skogen som jag delade med min kompis Åsa. Åsa hade inget körkort så Johanna fick bli vår gemensamma bil. Vi åkte och storhandlade och jag körde Åsa till bussen på vägen till mitt jobb. En tidig morgon hade det snöat flera decimeter och plogbilen hade inte hunnit ut än. Sista biten var en lång brant backe på ett par kilometer. Dom typ 14 körlektionerna som jag skrapade ihop innan uppköringen hade inte förberett mig jättemycket på hur man gör om man hamnar i ett sånt halkigt läge med en automatväxlad bil. Trots att jag körde jättejättesakta så började Johanna bete sig superknepigt och till slut gled hon och vi på tvären ner för backen. Nästan längst ner ser jag att skolbussen kommer uppför backen. Jag minns att vi skrek och att jag blundade. När jag öppnade ögonen igen var vi nere och alla hade överlevt. Ibland har man tur.

Så blev det vår. Johanna rullade på rätt bra förutom att hon ville ha olja hela tiden. Jävla oljelampa till att lysa. Jag hällde i olja och olja och olja. Tills slut blev jag trött på det och bestämde mig för att det nog var oljelampan som var paj.
En vacker vårdag så skulle jag köra hem ett gäng kompisar som hade varit hos oss på fest och blivit kvar. Ner för den långa, långa backen där vi nästan dödat skolbussen for vi. Bak i bilen satt min mekanikerkompis Niklas. Johannas motor vrålade och dunkade. Mer än vanligt.
- Men du, har du ingen olja i bilen, sa Niklas.
- Jo. Jag fyller på och fyller på men den lyser ändå så jag tror att lampan har pajjat, sa jag.
- Men vafan. Har du aldrig hört talas om oljepumpen?
Olje- vadförnåt?

Nä. Det var inget att göra. Johanna dog. Jag dödade henne. MEN! Jag fick lära mig att det finns en oljepump. Och att oljelampor i bilar sällan pajjar.

Det var det.

tisdag 2 september 2014

Biljävlar i mitt liv. (del ett)

När man är 41 år och är gift och har tre barn och bor i en villa i ett lugnt villaområde och dessutom är en ordentlig förskolärare hela dagarna - då går man inte ut och slår sönder sin stora feta familjebuss men ett schysst järnrör. Även om man vill. Man har skaffat sig en slags spärr. MEN biljäveln skulle minsann behöva ett kok stryk just nu.

Om 7 veckor kan vi hämta vår nya bil. Den är så ny att den inte ens är byggd än. Och vi ska inte ens äga den utan betala varje månad för att nån annan ska ta skiten om det blir nån skit. Så sjukt trött är jag på att bilar alltid krånglar och beter sig.

Jag tror att bilar har nån slags själ. Och en slags egen vilja. Som egentligen gör allt den kan för att uppföra sig tvärtom mot hur man vill att den ska göra.

Ett av mina första minnen är att jag är med pappa och köper en blå volvo 240. Jag har räknat ut att jag måste varit typ 3 år men jag minns fortfarande vilket hus det var vi var i och att pappa lägger upp 10 tusen spänn i kontanter på furubordet. (Jo, jag måste varit 3 för vi åkte till Italien med den bilen sen. 1977. Jag är född -73. Gör matten. )

Vi drog runt i den där Volvon ganska länge. Sen hade mina föräldrar nån skum fas i sitt liv där dom körde runt i varsin Hundkoja. Inte såjättecoolt när man går på mellanstadiet i en liten by och helt inte vill sticka ut. Gärna i kombo med att morsan hade svart hatt och att min farsa är så lång så när han klev ur bilen så liksom vecklade han ut sig som om han vore hopfällbar. Sen körde morsan runt i lite olika märkliga bilar som jag verkligen undrar var hon hittade dom. En mörkgul skum sketbil som hade den vanliga sketbils-funktionen att man bara kunde öppna bildörren innifrån genom att veva ner rutan och använda handtaget på utsidan. Gött. Har haft flera bilar med den funktionen. En röd Opel Rekord hade hon med. Typ världens största kombi. Om du tror att gamla volvo- kombibilar är stora så googla Opel Rekord. En gång förirrade hon sig in på en gångbana med metallstaket. Som slutade i trappor och morsan fick backa. Det slog gnistor om bilen när hon backade på räcket. Hela vägen ner. Vår jättestora hund som satt bak i kombin fick tokspel och klämde sig i mellan gallret fram till oss i sätena. Sen hittade hon en grön 140 på en dåligt upplyst bilfirma på Backaplan. Ungefär där det har smällts upp ett par nya kvarter med skitdyra lägenheter nu. Oh, the good old Days... I alla fall så lärde vi oss hur det låter när det är nåt fel på kardanknuten (och att det fanns en sån) när vi åkte hem i höstmörkret. Och jag antar att morsan lärde sig att det kan vara smart att provköra en bil innan man köper den. Som tur var så hade bilförsäljaren ett gott öga till morsan och kom gärna och fixade till kardanen. Sen fortsatte han att dyka upp och ja... morsan tyckte väl att han var söt och det är ju alltid bra att ha ihop det med nån som är händig.
Jag lärde mig faktiskt att köra bil en den gamla 140:in. Om det är nån av er som läser som inte vet vad en 140 är så är det som en 240 men med runda lampor fram. Ganska gullig. Som att baxa runt ett kassaskåp när man kör på smala kringelikrokvägar på landet.

Men nu skulle det här ju handla om mina egna sketbilar. Bäst att skriva ett nytt inlägg med ny rubrik för att inte röra ihop det.


Opel Rekord