Dear karma, I have a list of people you missed

fredag 12 juli 2013

Liten lista på städer vars namn vi fann väldigt lustiga

Utan nån igentlig inbördes ordning:

* Hard

* Bad Ragaz

* Bad Kissningen

* Flensburg

* Ravensburger

* Raven

(Ja, rav är röv på dalsländska)

* Knüll

* Knüllwald

* Ronco

Magnus upplyste mig om att wald betyder skog på tyska. Så man kan ju tänka sig vad som försegick i den skogen. Usch.

Där ser ni. Det är roligt att resa. Även för de vuxna i framsätet som fick skratta en del. Och vara snabba och hitta på ett svar på vad man skrattade åt så man slapp förklara vad man tänkte på när man läste ordet Ronco.

Todelooo!

Jag åker till landet lite nu så ni får klara er utan mig ett tag. Det kanske lika bra att ni inte sätter på datorn ni heller utan umgås med folk och för riktiga saker istället. Det är väl ändå inget bra utan mig.

Puss!

Vägen hem. Del 3.

Jag tror vi började längta hem sen så Tyskland blev nåt som bara skulle plöjas. Det är nog inget vi är ensamma att tycka. Vi körde och körde och körde. Och ibland åt vi glass och drack kaffe. Sen åkte vi tjugo mil till. Vi hade tagit sikte på ett motell precis vid motorvägen strax utanför Hannover. Men när vi kom till den avfarten så fanns inget motell och när vi kom till nästa så var det skyltat skitkonstigt så vi missade avfarten. Kartläsaren flippade ur lite och kastade Motormännens Europaatlas i framrutan och sa nåt om att: "Man lika gärna kunde hivad den här skiten för den var ju ändå helt värdelös". Och sen så körde mamman av på nästa avfart och vi puttrade fram till nästa by och där minsann fanns ett litet pensionat där en supergammal tant hade ett rum på vinden till oss. Viggo var med upp och kollade på rummet och kom ner till mig i bilen och sa glatt: "Mamma, vet du va. Där finns tre sängar och en dubbelsäng och en fotölj och en soffa och två stolar och en toalett och en dusch och en tv." Perfekt.

Där fanns dessutom ett gäng som drack öl utanför på gräsmattan och närmsta grannen samlade på diverse skrot som exempelvis bilar och vitvaror och hästkärror (han hade en än så länge i samlingen) och diverse skräp som han förvarade inne i bilarna. Jag var väldigt nyfiken på om den gamla tanten som hade hotellet gillade att han samlade skrot. Det kan kanske ha varit hennes son. Vad vet man.
Rummet var förövrigt inrett med exakt samma typ överallt. På gardinerna, lampskärmarna och sofftyget. Någon måste ha haft rea just den dan tanten skulle fixa rummet. Om man ska säga nåt postivt om det så var det iallafall i samma färgskala.

Myra tyckte att det var det bästa stället i världen för hon kunde gå överallt om hon höll sig i saker och om hon ramlade så var det helttäckningsmatta.

Magnus hittade en Nettoaffär där allt var svinbilligt. Ett sexpack kostade typ 30 spänn och det gjorde honom glad.
När vi rullade ut igen nästa dag så hade vi tänkt att vi skulle campa en natt i Danmark men plötsligt så kändes de 25 milen till färjan som ingenting. (Vi stannade inte ens, Viggo fick kissa i en flaska stackarn) (Han tyckte det var ganska roligt). Och nånstans där insåg vi att vi skulle kunna ta oss hem och sova i våra egna sängar nästa kväll. Det lät fantastiskt fint. Vi smsade kattvakterna att vi skulle komma hem en dag tidigare och sen körde jag fanimej 75 mil så hem kom vi!

En bekant frågade mig häromdan om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Och jag sa ja. För det kan jag nog. Om jag slipper köra hela vägen själv. Och om vi skulle åka sådär längt så där långt så är det nog bättre att lämna tältet hemma. Jag gör gärna tältgrejen igen med barnen för det var supermysigt men då får det bli nånstans närmare. Typ i sverige. Köra korta sträckor och stanna lite längre på varje ställe. Man blir så märkligt utmattad av att sitta och köra länge så det blir helt omöjligt att orka sätta upp ett tält och greja när man väl stannat. Eller att en sätter upp tält och en ser efter ettåringen och lagar mat på spritkök samtidigt. Ingen bra kombo.

Men ändå. Ja. Jag kan absolut tänka mig att åka på bilsemester igen med min familj. Ett drömprojekt vi började fantisera om i bilen var att göra en klassisk resa från kust till kust i USA. Magnus fyller ju 40 om tre år så vem vet....?


Tack för du orkade läsa. Om du tagit dig ända hit.

Är det nåt du vill fråga om för du blir sugen själv (eller avskräckt och undrar vad för dåre jag är) så fråga gärna!

Hem igen. Del 2.

När jag hade tagit mig ur gränden och ut på motorvägen och stenhårt hållt fast vid min teori om hur jag trodde jag listat ut hur vägavgiftsystemet fungerade så hade vi bara, vad vi kallade: "Helvetet Milano", framför oss. Kartläsaren hade nämligen skrämt upp mig att det kunde bli besvärligt förbi Milano. Och jag hade nånstans i bakhuvet att vi nån semester råkat hamna inne i stan och aldrig kommit ut. Och just det, min pappa hade sagt nåt i stil med: "Det är ju den där jävla rondellen utanför Milano. Där kan man ju bli fast och få åka runt och runt och runt i en evighet. Då gäller det att ha full tank och mycket mat i bilen till sig själv för annars vetefan vad som kan hända".
Klart man var lite skraj.
Jag var ganska sugen på att stanna och spy när vi började närma oss. Men man får inte stanna på motorvägen så det vara bara att kämpa på.
Det hände. Igenting. Det var bara motorväg och lite avfarter och såklart lite mer trafik. Jag blev nästan besviken.

Sen körde vi på. Och på och på och på. Tills vi kom en bra bit in i Schweiz igen. Den här gången fick vi betala 350 spänn i nån slags vägskatt. Jag misstänker att det berodde på att vi ställde oss i den kön där ingen annan stod och som gick mycket fortare. Vi förstod inte varför ingen annan gjorde det. Hm. Magnus hävdar att dom andra betalade också men jag är inte säker. Ja ja. Jag fick till slut rätt i hur man gör när man betalar vägavgift i Italien. Man gör så här. När man kör på motorvägen så tar man en biljett. När man kör av så stoppar min in biljetten i en automat som ser hur långt man kört och så får man betala efter det. Lång sträcka- mer pengar och tvärtom. Det som krånglar till det är att vissa delar av vägen betalar man fast pris. Eller efter hur stor bil man har. Det finns alltså ingen anledning att skrika i bilen. Kalla vägtullarna för saker som:" Där är en sådär JÄVEL IGEN! Vad ska vi GÖRA!?" Man måste inte heller svära åt sina barn så dom blir tysta eller kasta in växelpengarna i bilen i ansiktet på den som sitter bredvid. Lugn och fin kan man vara.

Efter en ganska lång körning med bara utan ens en fikapaus så klättrade vi långsamt upp mot San Bernadino. När vi nästan nästan var uppe så kved Viggo att han var tvungen att kissa och vi svängde av vid en SOSficka intill vägen. Här uppe var det helt stilla på nåt konstigt sätt. Två örnar flög runt och lät skitskumt. Jag hade svindel. Vi tog kort och så drog vi vidare. Barnen var dödsugna på glass så vi stannade vid en liten kiosk precis innan tunneln. Jag åt den godaste macka jag nånsinn ätit. Kanske för att jag gjort av med så mycket energi när jag spänt mig på vägen upp. Barnen köpte glass där pinnen var nån slags vattenspruta så dom satte igång att ha vattenkrig mitt där uppe. När man skulle tvätta händerna på toa så fick man trampa på en knapp på golvet och liksom pumpa upp vattnet.

När vi åkt igenom tunneln så gick färden nedåt. Jag hade svindel och fällde ner solskyddet och rabblade för mig själv att det bara var en helt vanlig väg genomskogen och lite kullar. Det var väldigt skönt att komma ner. Jag vet inte om jag vill göra om det.

Den här gången körde vi inte fel och hamnade i nåt konstigt litet fursterike utan i Österiken en litet sväng. Vi fastnade vid tusen rödljus i en liten stad som hette Hard. Vilket fick oss två i framsätet att frusta av skratt. Namnet alltså. Inte rödljusen. Nu när jag tänker på det så var det kanske inte såå himla roligt.

Eller jo. Det var det.

Sen åkte vi på utav bara helvete som man säger och om en bit upp i Tyskland innan jag kroknade. Vi körde av motorvägen och runt i några byar där vi tyckte oss se hotellskyltar men det var hägringar och till slut hamnade vi på ett ställe där dom hade ett rum med hur många sängar som helst. Det var ett par som ägde hotellet och dom verkade ha det rätt gött. Två dyra bilar, upplyste Magnus mig om, och på kvällen satt dom utanför och drack öl. (Nu är jag inte den som är den, men jo, det är så man har det om man har det gött i livet tycker min man.)
Man fick inte dricka vattnet för att det hade varit översvämming där i början av sommaren. Jag sa att jag sett det på tv. Vi skyddade oss genom att även vi dricka öl. Puh.

Vi sov fantastiskt gott och fick en supergod frukost. Och jag la märke till att gubben som ägde hotellet brukade hänga upp sina jackor på krokar i matsalen/baren/receptionen. Där hängde säkert 10 - 12 stycken. Undrar om det drev tanten till vansinne?

Hem igen.

Efter en vecka var det dags att dra sig hem igen.
Vi hade typiskt nog fått lite tips om saker vi "inte fick missa". Sista kvällen. Det får vi ta nästa gång.

Jag hade börjat få lite svag ångest för att köra samma väg hem igen. Ni vet vad man säger: Lika lång väg tillbaka. Och nu när jag visste hur vissa saker var så... ja... tanken på att sälja bilen och köpa fem flygbiljetter nuddade mig kan man säga.

Men så fort vi satt i bilen igen och den rullade ut på vägen så var det som bortblåst. Framför oss låg bara äventyr och roliga saker att se och prata om. Det är konstigt ändå.

Vi bestämde oss för att dela upp körningen så det blev nån jobbig grej per dag. Nu när vi visste vart det jobbiga var. Första dagen ville jag ha klarat av den galna Autostradan förbi Genova vid kusten. Andra dan Alperna. Sen kändes det som att sätta på Autopilot och när man klarat av det.

Första körningen gick utan problem. Vi stannade i bergen och åt lunch och förundrades över att pasta och tomatsås kunde smaka så himla gott på en vägkrog. Man fick parkera bilen på ena sidan motorvägen och gå under en helt vansinnigt otäck tunnel under motorvägen och jag var säker på att vår sista stund var kommen. Barnen retade mig hejdlöst. De sa att de var vana vid såna här miljöer. Man är det om man spelar Minecraft. Jag vet inte. Sönderfrätt betong med armeringsjärn som sticker fram. Det är inte min grej. Men lunchen var god som sagt. Och vi överlevde utan problem.

Kartläsaren hade fått nys om en camping vid sidan av motorvägen några mil utanför Milano. Men när vi väl kom dit så verkade den inte finnas. Vi körde väl runt lite tröstlöst en stund men vi hade även sett en hotellskylt när vi körde av och termometern i bilen visade att det var 32 grader utanför så det lockade väl sådär att krypa in i ett tält om jag ska vara ärligt. Helt plötsligt var det som att bilen rullade av sig själv mot hotellskylten och vips hade Magnus gått ut för att fråga efter rum. Dom hade rum. Jättestora sviter med helmärkliga teman. Och det var skitdyrt så vi bestämde oss väl lite halvt för att kolla efter den där jävla campingjäveln igen. Fast vi hade väl sett en hotellskylt till, hade vi inte, och jo, där var den men hur kom man dit? Jag hade nån luddig ide om att svänga runt husen och till vänster där jag hade sett en gubbe med bar överkropp som höll på att lasta en planka på en lastbil. Jag kallade honom gubben med plankan. Det var lite av ett problem att det bara var jag som sett honom. Men tillslut kom vi rätt och där låg ett litet gulligt hotell. En liten tant i skitsnygg retro städrocksklänning visade oss ett litet rum. Jag kollade inte vilken våning hon tryckte upp hissen på så jag hade ingen känsla alls var vi befann oss när vi kom fram till rummet. Jag hade även en stark känsla av att det var en tegelvägg utanför fönstret om man drog bort gardinerna. (Det var det faktiskt med.)Men det fanns en rolig extrasäng, dubbelsäng, dusch och AC. Det räckte för mig. När vi hade samlat oss lite gick vi en sväng på stan för att köpa blöjor och få oss nåt i magen. I Italien köper man blöjor i 20pack. På apoteket. Och dom luktar parfym. Nu vet ni det. Vi åt pizza på en riktigt pizzeria och sen gick vi hem och sov som stockar.

Nästa morgon smög vi ner i matsalen och oj oj oj vilken matsal! Det var så himla häftig inredning. Som hade kunnat platsa i en film. Och mitt i allt var rummet avdelat av stora gröna plastgrejer som nån måste ha ställt dit på 60-talet. Vi blev serverade vid bordet av en glad italiensk kock och det var fantastiskt gott.

Sen glömde jag mitt favorit nattlinne och höll på att köra fast i en gränd på vägen hem när jag ohhhade och aaahhade mig över att det var så pitoreskt och fint och genuint och seeee! vilken patina på den porten. Gör aldrig det i Italien. Det slutar alltid med att vägen typ tar slut om du kör nåt större än en Fiat Punto och du får backa i tolv kilometer inför publik.





torsdag 11 juli 2013

Äntligen framme!

Oj oj oj vad gött det var att sova i en säng igen sista natten på vägen. AC och mörkläggningsgardinger gjorde att man sov som en död.

Vi hade som tur var satt klockan annars hade vi sovit där än. På med lite kläder och ner och äta en fantastisk hotellfrukost. Vi snackar ett helt bord med olika kakor. Barnen trodde inte det var sant. Viggo undrade om det var ok om han tog HELA rulltårtan. Och jo, det hade han väl kunnat få, sa jag, men man gör liksom inte så. Oskrivna regler va. Dom nöjde sig med varsinn bulle, varsin jätte croissant. Och några mackor med nutella. Viggo lyckades smeta in hela armarna med nutella och ställde sig sen, i sitt sockerrus, bakom en skir gardin och gjorde nån slags pantominteater. Nothings says it´s time to leave mer än sånt.

Sista milen kändes som att vara ute och söndagsköra lite. Vägen blev lite mindre DÖDEN och precis i tid för check-in rullade vi in på semesteranläggningen Riva del Sole. Åh vad härligt det var! Tänk att vi klarade det! Och att vi hittade (sista milen var lite av en klurig kamp för både den som körde och den som läste karta. Italiens landsbygd är fan ingen lek. Men vi fick se en fantastiskt rolig grej när vi körde upp för ett skitsegt berg och körde förbi några som var på cykelsemester på en tandemcykel. Förmodligen det sista det paret gjorde tillsammans. Ibland när vi kände oss lite galna över att ha bilat med tre barn ända till Medelhavet så skojjade vi lite över hur jobbigt det hade vart att cykla.) Och tänk! Vår bokning gällde! Vi hade en lägenhet som väntade på oss!
(Man tror ju alltid att det ska visa sig att man bokat fel när man väl kommer fram. Eller att man inte är bokad alls. Eller hur?)


Sen var det semester i en hel vecka. Med betoning på semester. Vi sov länge om mornarna. Ja till och med Myra gjorde det. Den släntrade Magnus iväg och köpte frukost som vi åt på uteplatsen. Sen släntrade vi iväg och badade. Mest badade vi i saltvattenspoolen som tillhörde spaet. Ja. Det finns ett spa. Ni hör ju. Jag och Myra hängde en del på gräsmattan intill poolerna. Där var det skugga och man kunde ligga och ha det gött på stora sackosäckar. Sen gick vi hem och käkade lunch. Tog en lång siesta. Sen badade vi lite till och åt glass i baren. Bakom baren fanns bord där man hade utsikt över havet. Det fanns en låg mur där Myra gillade att gå runt och pilla med grejer. När storbarnen ätit upp brukade de dyka ner i sanden och kana runt på alla fyra och leta snäckor.

Ja. Semester.

Det finns en väldigt fin lite by intill dit vi gick några gånger. Annars gjorde vi inte ett skit mer än sola och bada och läsa böcker. Och ja, några spelade en del Minecraft med förstås.

Jag kan verkligen rekomendera det här härliga stället. Och ja, jag har nog lite drag av nån bokstavskombination så jag kan tänkta mig att åka dit igen. Hehe. Jag gillar att det både finns strand och pool och en fin by intill. Det var många svenskar där men jag trodde faktiskt det skulle var fler. Det var mest italienare som var där verkade det som. Jag gillar även att man har sin egen lägenhet och sköter sig själv. Att man kan laga sin egen mat och gå till resturangen om man vill. Lägenheterna är väldigt enkla men här finns precis allt man behöver för att överleva i en vecka eller två. Det som är allra allra bäst är nog att det luktar så fantastiskt gott från pinjeträden. Ni vet när solen skiner på tallbarr en hel dag. Gånger tusen. Underbart! Jag åkte direkt hundra år tillbaka i tiden när jag steg ur bilen och kände igen doften.

onsdag 10 juli 2013

Vägen ner. Del 6.

Några mil till och så vips var vi i Italien! Underbart jättehärligt!

Jag kände mig ganska pigg och tyckte inte det var några problem att köra så vi beslutade oss för att köra på några mil extra den här dan och fira min födelsedag med att ta in på hotell istället för att campa. I vår värld fanns det hotell hela tiden utefter motorvägen.

Ja, det fanns det väl första 15 milen kanske. Och jag var så nöjd för att jag hade klarat av Alperna och vägen efter det som jag mindes som full av broar och tunnlar. I mitt minne hade jag gjort den där vägen mycket mer slingrande och broig och tunnlig än den var. Tänk vad ens minne kan hålla på med när den får härja fritt i 20 år... Den där slingriga vägen var ju kvar. Har ni åkt den nån gång. Autostradan som går förbi Genova i norra Italien? Den är helt vansinnig. Det är så här: Tunnel, bro (utan väggren med ett ynkligt staket och stup ner på 400 meter), ny tunnel, ut på ny bro som är värre än den förra. Och satt och skrek att det här var fan inte normalt.
Ibland satt det jätteroliga varningsskyltar uppe där dom varnade för nåt som hette Rallatare. Och gud så vi skrattade hysteriskt. Här kommer lite rallatare i tunneln så se upp. Ni får dessutom vara köra i 110. Inte fortare så går det fint. Hurrejävlar. 110. Jag krypkörde i 80. Ja, det var Italienarna som tyckte jag krypkörde. Dom susade glatt förbi utan att ens spekulera över hur nära döden som var.

Sen var det en annan trevlig sak vi stötte på. De Italienska vägavgifterna. Eller rättare sagt. Hur man betalar vägavgift på en italiensk motorväg. För oss var det som en enorm gåta.
Jag visste ju om att de fanns. Och det är ju alltid bra att vara förberedd. Men det var ändå helt obegripligt. Rätt var det var dök det upp en vägtull med massa bommar och man körde in och fick en summa att betala. Denna summa var hela tiden olika och det föreföll som att stationerna dök upp helt random. Det hjälper ju inte till att det stod saker på italienska och jag inte riktigt nådde ut till apparaten. Varje gång vi stannade var som nåt slags experiment. Jag vevade ner rutan, nådde inte fram, fick öppna dörren, pillade in pengar och när bommen åkte upp kastade jag mig in i bilen och körde vidare med ett adrenalinpåslag som inte var av denna värld.

Det värsta var när vi tillslut fick för oss att köra av för vi var så slitna och trötta att vi var tvunga att sova. Långt nedanför motorvägen låg en liten by där vi såg en hotellskylt på ett hus. Vi körde av på en vansinnig avfart och hamnade såklart i vad vi skrikande i bilen kallade: "DÄR ÄR EN SÅNDÄR JÄVEL IGEN!!!"

In i fållan, ner med rutan, jag försökte trycka på engelska men i min stress trodde jag att det var en pekskärm och tryckte på skärmen istället för knappen. Inget hände. Vi stoppade in ett VISAkort. Inget hände mer än att det kom ut igen. Jag tryckte på en serviceknapp och ropade in i en högtalare: "Do you speak english". Jag fick ett kort och bestämt: "NO" tillbaka. Nu visade plötsligt dispayen en summa: 78 euro. Det är nästan åttahundraspänn ju. Det kunde vi inte betala. Jag vet inte hur vi tänkte sen, om vi överhuvudtaget tänkte, men vi började mata in mindre sedlar och plötsligt var maskinen nöjd med lite mer en tio euro och bommen åkte upp. Vi fick tillochmed lite växel tillbaka som jag kastade rakt in i bilen och körde iväg som en galning medans jag kunde.

Sen körde vi på gator som blev mindre och mindre för att hitta ett hotell. Man tänker ju att Italien är ett turistland och att det finns hotell överallt. Men det är väl som att vi hade kört av i... Ja, vad ska vi säga? Frändefors?
Tillslut verkade det som vi skulle in på en minigata bakom en kyrka och jag insåg att det var för smalt för vår bil så jag stannade tvärt och bestämde mig för att vända. Magnus gick upp för att kolla om det fanns nåt rum, Viggo kissade bakom en soptunna och sen kom Magnus tillbaka och sa att det var stängt. Hela hotellet var stängt och han tyckte att det var nåt obehagligt med hela stället. Vi skrämde upp varandra och hoppade in i bilen igen för att åka vidare till en lite mer normal stad.

Efter ett par mil med tunnel,bro,tunnel,bro rutinen körde vi av vid en mack som låg efter en bro och innan en tunnel och frågade killen i kiosken om han visste nånstans det fanns hotell. Han pekade mot vägen och sa: "Next exit Recco" och så skakade han på huvet och gned tummen och fingrarna mot varandra som för att visa att det var dyrt. Vi var nu så trötta att vi sket i det. Matilda, stackarn, fick kissa på en konstig bajamaja utanför kiosken där man liksom hissade ner sitt kiss och bajs med en spak och sen åkte vi vidare.
Denna lilla mack hade ingen påfart till motorvägen. Det var bara en lite lucka i vägen där det fanns en stoppskylt och tio meter framför på vägen började tunneln. Jag stannade och väntade på att det skulle bli fritt att köra ut och tackade för att det inte var så mycket trafik. Medans jag stod där kom det en snubbe i en bil som antagligen trodde jag stod där för att jag var dum i huvet och ... bara kör rakt ut på motorvägen. Jag höll för öronen och skrek i bilen och var helt säker på att det skulle smälla. Men han klarade sig fanimej. Alla bilar som höll på att köra på honom tutade hysteriskt och fick tvärnita och väja. Men det gick fanimej bra. Sen körde jag ut och shit vad hjärtat slog.

I Recco körde vi av och efter att ha kört förbi hotellet och hamnar på en hopplös smal gata sådär fem kilometer innan vi kunde vända så kom vi fram. Magnus gick in för att kolla läget och kom tillbaka helt knäckt. Dom hade ett enda rum. Ett dubbelrum som vi skulle få dela allihop. Han lutade sig in i bilen och svor över det "Här jävla landet som fan inte fungerar". Sen sa vi till honom att ett dubbelrum är väl bättre än inget och så gick vi in. Det fanns en dubbelsäng och en bebissäng och Magnus pumpade upp en luftmadrass och la sig på golvet och vi såg på Simpsons på italienska (Homer pratar förjävlar roligt på italienska. Och hans farsa! OMG!) Myra fick välling, alla fick duscha och jag tyckte det var ett fantastiskt slut på min fyrtiårsdag.

Vägen ner. Del 5.

Nu ska vi se... var var vi?

Jag skulle ha skrivit igår men jag är så himla sjuk. Så sjuk att jag borde kunna skriva ett helt inlägg om min äckliga sjuka. Men nu ska vi koncentrera oss på resan tycker jag.

Ok.
Nästa morgon vaknade jag i tältet av att dragkedjan drogs ner med ett ritschande och där stod min fina familj och sjöng glatt för mig. Eller satt på alla fyra kanske man ska säga. Tältet är ju inte så superstort. Efter pussar och present så hade Magnus vart och köpt färska frallor och köpekaffe av en tant som kan kallade för kaffetanten och som försåg gästerna med frukost. Vi åt och glodde på den tältande cykelturisten strax intill. Han hade bränt benen nedanför cykelbyxorna och gick väldigt stelt. Kan man räkna cykelsemester i Alperna som ett självskadebeteende? Strax intill låg även ett märkligt tält som såg ut att vara byggt av plastbitar och upphittade träpinnar. Nån form av isoleringstäcke låg över allting och vi fantiserade om att det var en välidgt egocentrisk bergsbestigare som bodde där. Sen kom det ut en luffare ur tältet och jag fick för mig att just han var skyldig till den märkliga lukt som var runt platsen. När vi skulle åka tänkte Magnus ge honom lite överblivet bröd men vi kände att han kanske skulle ta illa upp. Hej- du ser ut som en luffare, du är säkert fattig, vill du ha vårt gamla torra bröd? Vi bestämde oss för att det säkert var han som uppfann Rolex och hans tältande var något han gjorde för han ville. Det kändes bäst så.

Bara för det var min fölse och vi inte hade hunnit utnyttja bassängerna dan innan så tänkte vi stanna lite och bada och ha kul innan vi drog vidare. Jag hade en bild kvällen innan där jag simmade några kraftfulla längder i den långa poolen och klev upp med smidiga rörelser och kramade ur mitt hår medans jag beundrade bergen runtomkring.
Vi gick för att duscha och byta om medans Magnus packade ihop tältet.

Efter det hände följande grejer:

1. Duschen jag puttade in de stora barnen i visades sig sakna varmvatten. Eller ja, man fick stoppa i lite schweitziska pengar för att få varmvatten. Jag hade inte några såna med mig in i omklädningsrummet. En snäll tant förbarmade sig över dom. Tydligen låter skrik som man skriker av kallt vatten likadant på alla språk.

2. Viggo blev så pass knäckt av kallvattnet att han vägrade bada. Han avfärdade även poolen som för kall. Han kallade det: "Den värsta upplevelsen i sitt liv".

3. Myra och Matilda badade i en liten pool och hade ganska mysigt. Jag tittade på och försökte rädda livet på Myra.

4. Viggo gick för kolla lite på de andra poolerna. Han kom tillbaka och meddelade att han tänkte bada i bubbelpoolen. Jag blev lite misstänksam och tog Myra på armen och gick dit för att kolla. Det hade inte vart nån bubbelpool där dan innan. Vilken tur. "Bubbelpoolen" var en liten fyrkantig pool där man kunde hoppa från ett hopptorn. Det var nästan fyra meter djupt och ja, det rörde sig lite i vattnet som han nog trodde var bubblor. Jag får fortfarande svårt att andas när jag tänker på det. Viggo kan liksom inte simma. Och hur fan skulle jag kunnat dyka fyra meter ner för att plocka upp honom...? Ok. Vi tänker aldrig mer på det OK?!

Och ja, just det. Det var iskallt i stora poolen så några kraftfulla länger för att fira min fölse blev det ICKE. Ja ja.

Sen drog vi vidare. Vårt första mål var San Bernadinopasset där man kör över bergen. På vägen dit fascinerades vi av alla lyxbilar på motorvägen. Jag lovar att varannan bil var en svindyr en. Vi snackar Porschar och såna bilar. Magnus och jag blev väldigt intresserade av vad fan folk lever på i Schweiz. Ärligt? Vad kan man livnära sig på? Klockor och fickknivar? I våra fantasier bodde folket i långa tunnlar in i bergen och var egentligen nån slags svartalfer som tillverkade massa små pillepillgrejer. Som klockor och fickknivar. Allt ovan jord var bara där för syns skull. Om det är nån som har nån bättre teori om varför folk är så rika i Schweiz så berätta gärna!

Vägen började långsamt stiga uppåt och jag blev lite smånervös. Min pappa hade skrämt upp mig lite och tvingat mig att öva hur man motorbromsar med en stor tung minibuss med automatväxel (min bil alltså). Men det som var värst var att jag fick sån sjuk svindel. Alltså, jättebergen med bergvägg strax intill, stupen nedanför och här kör jag runt och känner mig liten som en lus i världen och jag har ansvar för hela min familj som jag älskar mest i världen. Jag tjöt och pep och skrattade hysteriskt och sen var det en tunnel på sex kilometer och jag bestämde mig för att inte låtsas om det och sen var vi ute och det var serpentinväg ner som jag skrattade hysteriskt åt igen och hade svindeln från helvetet och överallt var det varningsskyltar med bilder på långtradare med brinnande bilar och så var vi nere.

Vi stannade några mil bort på en stor härlig rastplats. Köpte bröd och ost i kiosken och åt och Viggo valde en glassstrut åt mig som såg ut som en tårta. Vi sträckte ut oss på campingfilten och storbarnen sprang runt lite och så började det plötsligt åska och ösregna så fick fick dra iväg igen.

Jag skriver mer i nästa inlägg så det inte blir så långt om datorn hänger sig och allt försvinner...


måndag 8 juli 2013

Vägen ner. Del 4.

Så var det lördag när vi vaknade och vi hade sovit hyfsat bra förutom myggbett som kliade och min luftmadrass som hade börjat ge med sig.

Vi packade ihop och drog i väg. Nästa mål var att campa nånstans i alperna så det bara bara att köra på.
Vi körde och körde och körde och helt plötsligt var dom där! Man blir lika imponerad varje gång! Shit pommes fritt vad dom bergen är enorma.

Först körde vi på och allt gick fint. Genom en as as lång tunnel och jag bestämde mig för att jag inte alls hade nåt att flippa över och skulle inte alls tänka på den där filmen med Sylvester Stallone. När vi kom igenom meddelade kartläsaren att det såg lite märkligt ut på kartan men han visste vilket vägnummer man skulle sikta på. Vi hittade det. Lite lite försent. Det var en liten ynklig skylt som satt lite efter man skulle behövt svänga. Ja. Det är ju alltid härligt att veta NÄR man kör fel. Sen gick det såklart inte att köra tillbaka så vi blev körandes på nån liten jävla vägjävel (kartläsarens ord), i en evighet. Alla städer hade skitkonstiga namn som vi var för griniga för att skratta åt och kartläsaren muttrade om att motorvägen borde ligga bara några hundra meter bort och VARFÖR var det inte skyltat till den? Och vad betydde egentligen den blå linjen som gick mitt emellan där vi var och där vi borde köra.

Jo, det var gränsen mellan Lichtenstein (där vi tydligen hamnat) och Schweiz. Klart dom inte skyltade till Schweiz. Dom ville ju såklart inte att man skulle åka ur deras lilla land. Vi körde runt där i säkert två timmar och undrade vad som hände oss. Från Lichtenstein kan jag rapportera att allt är väldigt idylliskt och att det verkar vara modernt för unga killar att inte dra upp byxorna. Precis som hemma. Av nån anledning tyckte jag att det var jättemärkligt.

Till slut fick vi stanna och tanka och Kartläsaren erkände sig besegrad och gick in för att fråga efter vägen.

Efter det, när vi hamnat i rätt land, så var vi rätt slitna. Vi körde på en liten bit till och körde av vid en liten by som hade det asroliga namnet Bad Ragaz. Där grälade vi nästan om vilket håll campingen låg men så hittade vi en liten informationsskylt och tack vare den hittade vi. Staden var som en parodi på en liten fin men lyxig stad och på vägen till campingen gick det djur och betade. När vi nästan var framme stod en stor vit svan på vägen. Utanför campingen fanns en enorm lekplats och ett utomhusbad med massa pooler. Det kändes som att vi drömde. Magnus och Viggo gick in för att kolla om det fanns någon plats och medans vi tjejer väntade i bilen kom det hästekipage förbi med vackra utsmyckade, färglada vagnar och de som åkte i vagnarna sjöng nånslags allsång. Jag trodde att det var dolda kameran.

Vi fick en plats och det ingick inträde till poolerna, alla blev glada. Vi blev hjälpta att parkera bilen av Schweizs svar på Tabita som stod och grillade intill. Hon var välidgt trevlig och jag sa glatt till Magnus att hon såg ut som Tabita. Då sa han att det nog var Tabita.

Tältet kom upp, vi lagade spritköksmat och sen kollade vi in bassänger och lekplats. Matilda slog i ryggen i ett rutschkanerör och vi köpte superdyrt lördagsgodis som vi åt på en filt.

Där satt vi, på en filt, med bergen runtomkring och just det, livet var rätt gött. Myra tog tillfället i akt att ta sina första steg på filten utan att hålla sig i något och vi blev alla välidgt glada över det.

Sen la vi barn, Magnus läste Fem-bok för dom stora och jag drack en välförtjänt öl och försökte få kontakt med campingens wifi.

Nästa dag var det min födelsedag.

Det ska jag berätta om i morn.

puss!

(fantastiskt om du orkat läsa:-D)

Vägen ner. Del 3.

Dag 3 vaknade vi lite lagom slitna.
Myra hade ägnat natten åt att snurra runt och veva med armar och ben och driva oss lite till vansinne. Och precis när man hade somnat så vaknade vi igen av Matildas röst genom tältduken: "Jag kan inte sova...". Nä. Det är lite svårt att hjälpa dig med det just nu och här liksom.

Men det var inget som vi tänkte dra ner oss i skiten. Vi käkade lite frukost och packade ihop och drog vidare. Det var söndag och midsommarafton och vi bestämde oss för att bara köra till klockan fyra så vi skulle kunna fira lite midsommar på campingen. Det fanns sill med i packningen. Man kan ju inte helt skita i traditionerna.

Nästan prick klockan fyra hade vi hittat en lite camping som låg på en kulle med utsikt över ett slott som hette samma som byn vi var i. Det var en galen camping där folk tydligen trivdes så bra att dom stannade länge. Vi snackar länge. Alltså de utsmyckningarna som de hade prytt sina husvagnar med. OMG. Hjorthuvuden och märkliga skulpturer. Vi har inte samma smak här i sverige som folk har i tyskland. Så är det bara. Den värsta husvagnen var nog den där dom hade hängt skitläskiga clowner i fönstren som trycktes mot rutan eftersom rullgarndinerna var nerdragna. Jag brukar normalt inte vara rädd för clowner men jag hade nog inte gått in i den husvagnen kan jag säga dig.

Men duscharna var fantastiska och vi fick en egen lite plätt att tälta på längst ner intill skogen. Men en häck runtom så vi kände oss lite ensamma och en bord med bänkar där vi dukade upp vår midsommar middag.

Vi fick sällskap på tältplatsen av en supertrevlig holländsk gubbe som åkte motorcykel. Han hade en konstig blinkade liten grej på motorcykeln som vi var väldigt fascinerade av...

När sillen och dom nyköpta jordgubbarna var uppätna så gick vi en sväng och skrattade (diskret) åt folks smak och sen satte vi oss i kvällssolen och mös. Barnen åt chips för det var ju minsann fredag och ja... återigen var livet ganska gött.

Vägen ner. Del 2.

Andra dan vaknade vi där i vårt nyinköpta tält av en glad bebis i en resesäng och happy happy! inget hade regnat in!
Vi käkade frukost på medhavd hönekaka och campingpålägg som typ räkost och jordnötsmör.
Sen packade vi ihop oss och rullade vidare.
Förvånande snabbt hittade jag tillbaka till motorvägen och vi bestämde oss för att nästa stopp helt enkelt fick bli färjan mellan Rödby och Puttgarten. Jag körde på rätt bra eftersom jag skulle få kaffe på båten. 4 minuter innan nästa färja skulle gå stod vi i kö för att få betala. Nån idiotjävel (Ja, så skrek den körande kaffeabstinensande modern i bilen) stannade upp hela kön med att sitta i sin bil och jiddra med biljettsäljaren. (Mamman skrek även: "Vad fan tjötar ni om där framme?! Det finns bara en jävla färja och den går bara till ett ställe!!) Ingen hörde såklart mer än familjen i bilen. Sonen, som även han gillar att svära långa haranger, hängde såklart på. Oerhört stolt blir man. (Inte).
Men var var jag nu? Jo. Vi hann banne mig på ändå. Näst sista bilen på var vi. Bland alla lastbilar och ett tåg (!).
Sen gick vi upp och dom andra tog ett bord och jag köpte kaffe och mackor till oss. När jag kom tillbaka till bordet satt alla tre barnen i ett fönster och kvittrade över de blå havet utanför och ja, just då kändes livet ganska fint.
Sen fick jag äntligen kaffe, Myra flörtade skamlöst med ett par slitna lastbilschaffisar på bordet intill och storbarnen låtsasspelade på några stackars spel som fanns.
Sen var det dags att åka vidare.

Jag var riktigt nervös för min autobahndebut. Farsan hade gjort sitt bästa för att skrämma upp mig. Men vad ska man göra? Vi ville ju fram nån gång så det var bara att köra ut på den 4 filiga galna vägen. Ganska snabbt lärde vi oss några saker:

1. Om det kommer bilar som ska köra på motorvägen i påfarterna intill. Flytta dig förhelvete en fil bort. Dom kör bara på och räknar med att du ska flytta dig. Även jättestora lastbilar som kommer i typ hundra. Man får ha is i magen och hoppas att filen bredvid är ledig så man KAN flytta sig. Annars blir det mos.

2. If you can?t beat them - join them. Allra bäst klarade man sig om man låg i mittenfilen. I typ 125. Då flöt allt på bra och man behövde varken vara i vägen eller köra om lastbilar hela tiden.

3. Det var värt att gå på toa på de ställen där det kostar pengar. BLÄÄÄÄ för de andra ställena.

4. Varje avfart har ett nummer. Prakiskt för den jetlaggade kartläsaren.

5. Kartläsaren fick även lära sig att man bara kan köra av en motorväg åt ett håll. Men det betyder inte att man inte kan köra av motorvägen och inte ta sig till något som ligger vänster om den. Men det behöver vi inte reta honom för.


Dagen förflöt utan några direkt spännande grejer att rapportera om. Vi fastnade i en bilkö när vi egentligen var så trötta att vi vill vara framme. En helvetetsbilkö från helvetet. Säkert 2 timmar. Kartläsaren skrek saker som att det inte kunde vara lagligt att låta folk fastna sådär- tänk om man skulle till något viktigt!! Mamman svor bara sina vanliga ramsor, men var just där och då på ganska gott humör och försökte hålla resten av gänget vid gott mod. Ungarna fick lite random utbrott. Vi såg en skitrolig graffittigubbe på ett brofäste som var blå och hade underbett. Vi fantiserade om vem som gjort den och varför. Sen försökte vi ta kort på den och sa att vi aldrig mer skulle få se den.
(sen såg vi den banne mig på vägen hem fast vi inte satt fast i nån kö)
Vi såg även en mystisk trägrej i skogen gjort av tre brädor. Och vi sa att det var en tillfällig grav för dom som inte orkat mer mer kö. Brädorna var bara för att märka ut var kroppen låg så man skulle kunna sätta upp en gravsten när kön var borta. Vi har ganska morbid humor i vår familj.

Sen så lossade skiten och längst fram stod en lite skitbil som hade buckla både fram och bak och vi hurrade fast vi tyckte synd om den som hade krockat och så körde vi nån mil till tills det skulle finnas en camping om man bara körde av motorvägen en liten bit.

Det var en liten liten camping som kändes som att den låg i någons trädgård. Vi fick slå upp tältet i en backe och det kändes som att alla viskade runt oss. Ingen jättebra kombination med att barnen var helt uppspelta och pratade skitskithögt. Storbarnen hjälpte Magnus att få upp tältet och jag lagade lite mat på spritköket och försökte undvika att nåt barn skulle krypa/springa in i det och få dödliga brännskador.

Sen åt vi mat där i backen utanför tältet och Magnus hade lyckats köpa två öl i campingens reception. Livet var ganska gött faktiskt.

Vägen ner. Del 1.

Planen var att komma iväg tidigt som fan och hälsa på vänner i Malmö lagom till lunchdags.

Men sen tog det såklart som vanligt en jävla tid att packa "det sista" (som man tror är tandborsten och sminkväskan men som alltid tar minst tre vändor till bilen) och slänga soporna och fixa till det värsta så att kattvakterna inte skulle vända i hallen. Ja, ni vet ju hur det är.
Och så var vi tvungna att åka en supersnabb sväng till Bilia för att jag äntligen skulle få tyst på rösten som, på perfekt engelska, talade om för mig att windscreen washer fluid was low, varje gång jag startade motorn och fylla på windscreen washer fluid. Vi öppnade locket, glodde på motorn lite och hittade till slut vart man nog skulle hälla i det. Magnus tog tag i en plastgrej med lock på och fick hela skiten i handen. När han försökte sätta tillbaka den igen så ramlade den ner nånstans i motorn. Så. Jävla. Typiskt. Man kan ju inte köra hela vägen till Italien med en lös plastgrej nånstans i motorn. Den skulle ju säkert börja smälta och brinna och vi skulle alla dö på grund av den plastbiten. Ja, jag har eldnoja. Jag bar med mig T-rödsflaskan i handväskan under hela resan ifall det skulle bli för varmt i bilen och den skulle självantända. Vi kan prata mer om det sen.

Så det blev Bilia. Jag flirtade skamlöst med killarna på snabbservicestället. Spelade dummare än jag är och dom fixade det åt mig. Gratis. Det är typ 4 gången det händer.

Sen bar det av.

Malmö hann vi inte med. Så var det med den tidsplaneringen från en tidsoptimist. Men vi stannade på en fin rastplats utanför Ängelholm där jag mindes att jag ätit frukost på vägen till Roskilde en gång för tusen år sen. Det var jag, Morgan och Maria och en massa gubbar på affärsresa.
Nu drog vi fram spritköket och stekte vegetariska köttbullar och åt vår hemgjorda potatissallad och solen sken och Myra grävde en stund i sandlådan och alla var glada och jag tänkte att det nog fan skulle gå vägen.

Sen körde vi vidare. Över bron till Danmark och in i Köpenhamn och där. Där gick det ganska mycket åt helvete. Jag kan berätta för er, kära läsare, att en vanlig grej i Danmark är att man låter motorvägen dela sig i två delar och man såklart ska åt det hållet som man inte hamnar åt. Till exempel om man är lite harig och ligger i filen längst till höger och det är rusningstrafik och man helt plötsligt behöver ligga i allafall i fil nummer tre så går det åt skogen. Då hamnar man mitt i Köpenhamn. För alla vägar i Köpenhamn leder till Tivoli. Och det finns inte EN ENDA VÄGSKYLT I HELA INNERSTAN. Åk dit själva och kolla om ni inte tror mig. Gissa om jag svor? Och ansåg att alla cyklade nöjda danskjävlar bara såg ut som att dom visste vad dom skulle utan, gjorde det för att HÅNA mig. Till slut stannade vi utan för en liten liten mataffär och gick in för att köpa en glass för att stärka oss. Vi stärkte oss på baksidan av affären där dom även förvarade säckar med jord som man kunde köpa. Ja vi stod där för att samtidigt så kom en galen åskstorm över oss. Det vräkte ner och jag tänkte att det var väl tur att vi inte kommer att komma ut ur den här jävla stan för inte vill man sova i ett tält ändå i det här regnet.

Men så tog glassen slut och vi sprang till bilen och bestämde oss för att köra till flygplatsen för därifrån måste det väl finnas liet skyltar. Det gjorde det. Vi körde tillbaka och jag var attans nära att köra fel igen. På precis samma ställe. En enorm svordomsharang och en galet filbyte över tre filer och några heldragna linjer och nästan in i en refuggrej så kom jag rätt. Det kändes enormt gött att veta VART det gick fel. Jag hade grunnat på det resten av mitt liv annars.

Sen hittade vi en liten liten camping strax utanför Köpenhamn. Det regnade lite hela tiden när vi satte upp tältet och jag visste inte var jag skulle göra av Bebisen som ville krypa i det blöta gräset så jag spände fast henne i sulkyn och så grälade vi lite innan allt var löst. Men så kom tältet upp. Det slutade regna lite och jag gick en liten promenad för att köpa ett paket smör. Jag var barfota i gummistövlar för jag hittade inga strumpor och regnkappa och jag kände mig väldigt fri och nöjd med livet. Kom hem med två flaskor kakaomjölk och två öl. Min sämsta handling nånsin. Men ölen var god.

Vi somnade gott till smattret av regn på tälttaket. Minns ni hur mysigt det låter? Och jag bad en bön att det inte skulle regna in.

Och just det. På campingen hade dom 4 ekorrar i en bur och det enda de sålde i campingaffären var vin och grillkol. Inget av det kunde man bre på mackan.

I morgon ska jag berätta mera.

söndag 7 juli 2013

Semester 70-tals-style

Jo nu har vi vart på semester jag och min familj.

Jag fyllde fyr.... äh, nåt jämt... och jag pallade inte att fixa en stor fest och bjuda folk och hålla på och bli lite för full för att man har grejat hela dan och vart skulle jag göra av ungarna och vem fan orkar komma på fest två dagar efter midsommarafton. Dessutom är jag typ världens tråkigaste människa just nu och alkohol har jag nog druckit min del av här i den här inkarnationen.

Så jag bestämde mig för att vi skulle åka nånstans. Målet blev Riva del Sole i Italien. Jag har vart där två gånger förut. (Ja, jag säger ju att jag är världens tråkigaste människa). En gång när jag var 4. Då bilade vi. Farsan körde hela vägen. Farfar satt i passagerarsätet och bak satt morsan, farmor och brorsan. Och jag då såklart. De stora i baksätet fick turas om att ha mig i knät. När jag inte låg bak i hatthyllan och slappade. Jag tror även att tre av fem vuxna rökte cigg på den här tiden. Och att vi inte hade nån AC. Det gick jättebra.
Sen var jag där en gång när jag var 19 eller 20. Då bilade vi med. Det var Pappa, min Styvmamma, syrran, lillebrorsan och jag. Minsta lillebrorsan var också med men han var precis nygjord och låg i min Styvmammas mage så hon mådde illa som fan hela vägen. Jag är inte jätteavundsjuk på just den grejen. Vi satt väl lite mer fastspända. Och det finns diabilder på mig där jag ligger och solar toppless i lila bikinitrosor som matchar min illande vita hud väldigt illa.

Jag var helt övertygad om att vi INTE skulle bila i alla fall. Dels för att jag är den enda som har körkort i vår familj och dels för att jag gillar att flyga. Men några människor, som jag tycker är kloka och trovärdiga, övertygade mig om att det är skitkul att bila. Och så slog det mig att om min farsa kan köra 400 hundra mil helt själv och det finns en massa andra familjer där pappan i familjen kan göra det så VARFÖR SKULLE INTE JAG KUNNA?! Dom kör väl inte med snoppen eller?
Eller gör dom det? Då ska jag minsann köra med snippan till Italien och tillbaks igen.

Sen nånstans längs vägen beslutade vi oss även för att riktigt gå all in och köpa ett tält och tälta hela vägen ner.
Och nån fånig gps skulle vi inte heller ha. HA! Hade man gps på 70-talet? Nä, det hade man inte. Man hade Motormännens europaatlas. Så en sån köpte vi och Magnus fick i uppdrag att vara kartläsare.

(det där sista funkade utmärkt efter ett par dagar när vi fått kläm på hur saker och ting funkade och Mr Kartläsare inte längre led av grav Jetleg och sömnbrist efter att ha vart på turne i Japan i 10 dar.)

Ok. Så åker vi!

Kära läsare

Jag har vart en kass bloggare ett tag. Jag vet. Mitt nya jobb och alla mina ungar och allt annat som man ska hinna med gjorde lite att jag inte ens hade tid att tänka. Hur ska man hinna blogga då liksom.
Jag har funderat på att sluta blogga. Om varför jag bloggar. För att få uppmärksamhet och beröm för det jag skriver? Jag får det ofta. När jag skriver nåt. Och när jag träffar folk som läser här.

Jag har tänkt skitmånga tankar på vad man gör för sin egen skull och vad man gör för att andra ska bli imponerade. Jag önskar jag vore så stark så jag aldrig mer gjorde nåt för att att nån annan ska bli impad.
När jag gick runt med dom här sura-tanten tankarna har jag tänkt mycket på hur trött jag är på folk som klär sig som alla andra, gör samma saker som alla andra och är besatta av hur dom inreder sina hem så det går att visa upp hur fint dom bor. Samtidigt som Imsåfuckingspecial- människor driver mig till vansinne med. Jag önskar ibland att jag hade modet att flytta ut på landet och köpa ett hus med överdrivet många furudetaljer kvar som jag skulle vägra göra något åt. Eller bara börja klä mig som en tant och köpa alla mina kläder på Kappahl. Det skulle vara så skönt att bara göra det.

Iallafall så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva i den här bloggen. Jag kanske inte kommer att fokusera på att vara så jävla rolig hela tiden. För varför ska man alltid vara så jävla kul och få alla att skratta. Fast om jag fortsätter att servera er den osminkade sanningen från mitt liv så kanske inte kan låta bli att garva. Det är helt ok. Ni får det.

puss!!