Dear karma, I have a list of people you missed

lördag 21 september 2013

Samtal mellan vänner

- Jo men just det vad är det ni håller på med i stugan? Renoverar något?
- Ja... alltså. Brädorna på utsidan är helt murkna. Man kan trycka fingret igenom. PRUUUUU... Liksom. *visar med fingret hur den går rakt igenom*
- Jobbigt.
- Ja, men nu har vi fått hjälp av brorsan. Så vi har rivit ner dom hära, vahetterdet, locken, dom smala brädorna som sitter på fasaden och så har vi, eller jag menar brorsan och Magnus, jag har inte gjort nånting, DOM har spikat upp papp och reglat.
- Aha.
- Så nästa sommar ska vi sätta upp ny fasad.
- Mmm.
- Och så har vi förberett ett hål så vi ska göra sätta in en altandörr i köket. Det kommer bli NICE!
- En såndär dubbeldörr då kanske?
- Såna är fina!
- Ja jag vet men...
- Det kanske blir en kostnadsfråga?
- Ja, alltså, det är svindyrt med altandörrar. Visste ni det?
- Mmmm...
- Helst vill jag ha en sån med två dörrar, med spröjs, som ser gammal ut.
- Ja. Åh...
- En sån man kan öppna uppe och nere?
- Hahaha! Som man har i stallet.
- Hahahaha.
- Hahahaha.
- Så om nån fyllnar till i trädgården och man inte orkar med den mera så kan man gå in och lägga sig och stänga men låta det vara öppet där nere så fyllot bara kan krypa in.
- HAHAHAHA!
- HAHAHAHA!
- Fy fan va bra. En fyllelucka!

torsdag 12 september 2013

Sånt som bara händer oss

Idag smäller det. Idag ska jag skriva på de sista pappren och få nycklarna till huset.
(jag ska även betala lite mer än 2 miljoner spänn men det vågar jag inte ens tänka på)

Igår skulle vi föra över de sista pengarna till kontantinsats och lagfart och såna där grejer. Det var superviktigt att pengarna kom iväg. Att dom kom rätt och att ja... att vi inte fuckade upp det.
Nu tänker ni väl att det är något som vi borde gjort lite tidigare så det inte skulle bli så tight med tid men den här gången var det faktiskt inte vårt fel utan banktjejen som hade semester och inte svarade på mejl om exakt hur mycket pengar som skulle sättas in och vart det var vi skulle sätta in dom nu igen. Man vill ju inte att det ska bli fel lixom.

Iallafall.
Medans Magnus läste gonattsagor så rotade jag fram vår gamla dator som har en e-legetimation i sig. Plopp, på med den och sen började jag leta efter strömsladden som hör till. Just den här datorn är så petig så man måste ha precis exakt RÄTT sladd annars funkar det inte. I vår familj förvarar vi alla sladdar i en käck rosa plastlåda som står längst ner i en hylla bakom en trasig fotölj. Jag börjar nysa bara jag tänker på dammlagret som är där.
Jag slet fram fotöljen och satte mig på golvet och började rota fram alla sladdar som trasslat ihop sig med varandra. Ingen funkade. Efter en lång, nysande stund inser jag fått med mig den riktiga sladden till jobbet.

Datorn har exakt 16 procents batteri kvar. Den kan dö närsomhelst. Precis så som gamla laptopar gör när batteriet börjar bli dåligt. Hinner man på 16 procent. Vi loggar in på banken och vips så är det bara 12 procent kvar. RÖV!

Vad ska vi göra nu? Det är larm på mitt jobb så jag kan inte åka dit och hämta sladden.

Magnus börjar febrilt fippla med sin telefon för att se om det går att föra över 215 tusen spänn via mobilen. Känns inte jätteseriöst. Och det går tydligen inte.

Det är då man går ner till grannen och knackar på och ber att få låna deras dator och ladda ner en e-leg som man lovar att ta bort med en gång och sen komma tillbaka med datorn. Och man har en jävla tur att grannen är så fantastisk så man får lov att göra det.

Sånt här händer väl bara oss?

ps. Sen räckte det faktiskt med att långa deras strömsladd. Den funkade på vår dator. Helt otroligt.

Lista på saker jag tror ska hända när vi flyttat till vårt hus

Just nu skjuter jag allting jag kan på framtiden för att DÅ då ska allting bli jättebra. Och med allting så menar jag allting och med DÅ menar jag när vi flyttat in i huset och allt är klart.

* Det kommer alltid att vara städat och fint och lukta gott. (det kommer inte lukta kattskit, bajsblöjor eller sura sopor)

* Alla barn kommer glatt att göra sina läxor.

* Alla barn kommer glatt att plocka upp sina saker.

* Jag kommer aldrig att skrika ppå barnen mer och bete mig som en vansinnig idiotmorsa. (Kan hänga ihop med de två punkterna ovan)

(förresten, De tre punkterna ovan.

* Jag kommer alltid att vara snygg och fräsch och utvilad.

* Jag kommer hinna gå och träna.

* Jag kommer alltid hinna laga god och näringsrik mat som jag planerar i god tid innan. Typ gärna på söndagarna. Då kommer jag stå och röra ihop goda grytor och soppor och lasanger som jag kan stoppa i frysboxen i källaren och ta upp i tid till det är dags att äta.

* Jag kommer även att gå ner minst 15 kilo. Bara sådär. För att jag har väldigt märkliga förväntningar av flytten.

* Kattjävlarna kommer sluta skita i badkaret och lite överallt annars.

* Alla kommer vara superlyckliga hela tiden.

* Inga barn kommer att bråka med varandra eller vilja spela skärmgrejer så länge att man behöver ens säga till dom.

* Min man och jag kommer typ aldrig att gräla mer.

* Jag kommer alltid att vara sugen på att ligga med min man.

Sådär. Låter det som rimliga förväntningar. Kanske inte... Jag misstänker att det ända som kommer hända när jag publicerar detta inlägg är att min man tar till sig den sista punkten på listan och får lite orimliga förväntningar han med.

tisdag 3 september 2013

Lista på saker jag inte kommer sakna när jag flyttar

Människor.

* Idiot-alkisen som alltid sitter utanför hemköp och kör samma skämt varenda gång. (Han ropar: "Du tappa nåt!" och när man stannar och vänder sig om så säger han: "Farten!". Vi snackar femton motherfucking år av samma skämt. Och när man inte skrattar så blir han förbannad som fan. Åh vad jag hatar den jävlen.)

* Den flintskallige idiot-alkisen som nöp mig i röven en gång när jag gick av spårvagnen. Åh vad jag hatar den jäveln.

* Idiot-alkisfamiljen som alltid verkar packade vilken tid man än möter dom på dygnet. Oavsett om deras barn är med eller inte. Eller om dom ska ut och köra bil. Hatar extra mycket att dom alltid bär öl med sig fast dom ska ut och köra bil. Och att dom har en enorm hundjävel som verkar totalt livsfarlig och som dom inte verkar ha nån koll på alls.

* Den idiotgubben några gårdar bort som alltid körde som en idiot med sin bil i en jävla fart ända in till dagiset mina barn gick på. Trots att han körde på en gångbana bredvid en skola. Jag hatar att jag vet att han låter sina barn springa runt precis hur som helst och att han slår sin fru.

* Den flintskallige idiotgubben som jag har hört är pedofil.

* Den hopplösa slitna tanten som har parkeringsplatsen bredvid min som alltid ser så jävla hopplös ut så man blir galen.

* Dom extremt hopplösa jävlarna som driver världens sämsta mataffär. Jag lovar att jag aldrig har gått in där utan att det är väldens absolut längsta och långsammaste kö. Och jag har aldrig köpt så mycket rutten frukt. Eller blivit blåst på så många extrapris för att dom skyltar så jävla skitdåligt.

*Idiotkärringarna som alltid satt utanför Nettans köksfönster och hängde dagarna i ända. Herrejävlar. Hur kan vissa människor LYCKAS leva på soc i tusen år medans cancerpatienter jagas ihjäl och inte får en spänn. Jag hatar dom extra mycket efter den gången dom satt bakom mig på bussen och på allvar tyckte att dom kunde åka och spela bingo för sina sista pengar eftersom dom hade ett paket smör och en barkis hemma som deras barn kunde leva på HELA HELGEN.

Ja. Det var väl det. Det finns risk att jag uppdaterar listan snart igen.

Komplettering på gårdagens lista

Ljud jag inte kommer sakna när jag flyttar:

* Ungarna som skriker som idioter hela tiden ute på gården.( What the fuck is wrong with them?)

* Basketplanens ljud. Precis utanför mitt sovrum. (HUR kunde jag glömma den igår?)

Det var väl det.

måndag 2 september 2013

Flyttlista

Saker jag inte kommer sakna när jag flyttar:

Ljud:

* Ljudet av tvättstugedörren som smäller igen på gården minst 4 gånger i timmen. (Det är 2 tider att boka, två pers går alltså in och ut igen ur tvättstugan varje timme dygnet runt.)

* Ljudet av granne som kissar (ja. Det är så jävla lyhört)

* Ljudet av vårt asgamla brummande kylskåp.

* Ljudet av tjutande vattenledning när grannen duschar

* Ljudet av fläkten som är inbyggd i spisen som drar igång varje gång man lagar mat.

* Ljudet av porttelefonen. (Som även kan återuppliva de döda.)

* Ljudet av fulla idioter som bråkar i taxifickan utanför. (Iofs ganska underhållande ibland. Det är ju inte så superbra på tv på helgerna.)

* Ljudet av min gitarrspelande granne.

måndag 26 augusti 2013

Instruktion i hur man beställer bredband till sitt nya hus

1. Man ringer bolaget som man tror har hand om hela skiten. Där blir man direkt hänvisad vidare till snubbarna som numera har hand om bredbandet där man ska flytta.

2. Man ringer upp det andra bolaget. Där tycker dom att man ska gå in på deras hemsida och kolla mera. Man gör det samtidigt som man håller kvar människan i telefonen. När man håller på och ringer till såna här ställen är det OERHÖRT värdefullt att hålla fast vid en riktig människa i telefonluren. På hemsidan fattar man nästan ingenting. Människan i luren lär en flera nya värdefulla ord som exempelvis koaxanslutning. Man tänker att den här människan i luren kanske inte är värd ett skit trots allt. Man ombeds välja någon av 5 olika bredbandsopperatörer och blir väldigt förvirrad eftersom man tror att det är just en bredbandsopperatör man pratar med.
Nähä, för det är bara dom som har hand om själva APPARATEN som man FÅR bredbandet ifrån. Ooooookeeeeej....

3. Sen sitter man och glor på fem namn med olika bredbandsbolag i typ tre minuter och undrar vilken som är värst. Och om det finns NÅN av dom som NÅGON annan hört talas om. Efter tre minuter har gått får man snilleblixten att googla dom jävlarna. Om det är nåt som kan reta upp datanördar så är det väl slött internet. Alla bolagen har ilskan trådar på flashback utan ett verkar det som. Aha. Då väljer jag den.

4. In på bredbandsleveratörens hemsida. Klick klick klicktetiklick. Det är siffor och summor och själva säger dom att dom är bäst och jag fattar nada men vafan bara man får lite bredband så skiter jag väl i resten. Klicketiklick. Sådär ja.

5. Man tänker att det kan vara bra att ha kvar sitt gamla telefonnummer så att släkten och telefonförsäljarna har nånstans att ringa fortfarande så man fyller snällt i sitt gamla telefonnummer och ombeds klicka i rutan som heter: Vill du ha en SIP-box eller inte? En SIP-box, för er som inte vet det än, kostar 599 kr. Jaha. Är det den som sitter i garaget eller vafan är det för en jävla grej? Bäst att ringa och fråga.

6. Man får stå i telefonkö i typ 28 minuter och medans man väntar får man lyssna på en OERHÖRT irriterande liten musikslinga som går upp och ner upp och ner med fjösiga fioljävlar och man känner ganska snart att man vill döda någon. Man får vänta så länge att man hinner statusuppdatera på facebook att man hatar klassisk musik och spela bort alla sina liv på candy crush.

7. Någon svarar att SIP-boxen nog inte alls är grejen som finns i garaget. Och man svarar att jo, då får jag väl betala 599 kr då och se glad ut.

8. Tada! Nu har du bredband i ditt hus!! Visst var det lätt?!


(Värt att veta är att jag även idag haft kontakt med Elbolaget, fjärrvärme-placet, larm-gubbarna och har fixat adressändring. Jag har även visat vår enormt skitiga, röriga lägenhet för en man som pratade väldigt lite svenska och mest var intresserad av vad det är för material i väggarna. Nu är jag värd lite kolhydrater känner jag. )

söndag 18 augusti 2013

Roliga namn på städer vi åkte förbi på semstern. Del 2.

Kom på att jag glömde det absolut roligaste.

Illertissen

Det var en liten stad som låg strax intill den lilla floden Iller.

Ja. Nu kanske det är så att jag har lite märklig humor och sådär men... får inte ordet Illertissen vemsomhelst att skratta och tänka på snusk?

Hur det gick till när vi köpte ett hus (till slut)

Ber de som väntat på en spännande blogghöst om ursäkt. Jag hade tänkt att det skulle bli en jävla massa hustittande att blogga om. Ni minns väl att jag gav er lite teasers om kisslukt, mögelgolv och femiljonersradhus.

Hur det gick till när vi köpte ett hus. Den korta versionen:
Jag såg ett hus på Hemnet, blev kär i trappräcket, tjatade till oss en förhandsvisning, la ett bud och köpte det. Lite tråkig version. Ni vill veta allt. Eller hur?

Så här var det.
Jag satt i soffan med bilhålsinflammation och väntade på antingen döden eller att pencillinkuren skulle få fart. För att få tiden att gå mot dessa två möjliga upplösningar i livet glodde jag som vanligt på det magra sommarutbudet på hemnet. Jag hade bestämt mig för flera saker. Till exempel att vi inte skulle titta på hus förrän framåt hösten, när vi jobbat ett tag och landat i det. Och att inga hus på "fel" sida leden och spårvagnspåren var intressanta. Eftersom det var så himla tunt där mitt i värmeböljan i juli så var jag ändå tvungen att klicka på ett som låg på fel sida spåren och där var det. Trappräcket. Som en stringhylla. Och på väggen medaljongtapeter. Gula. Jag började räkna rummen och det tog aldrig slut. Jag bad Magnus kolla och just då hade han en lucka i sitt surfade och kom och kollade. Vi räknade rummet tillsammans. Och insåg att det fanns många saker som vi letade efter/saker vi har fått för oss är lyckosamma. Ett uterum. Med öppen spis. Och en flaggstång. Det köper vi, sa Magnus.

Så jag ringde mäklaren och sa att det här huset är perfekt för vår familj. Och att alla perfekta hus alltid försvinner innan vi hinner titta ens. (Det hade hänt EN gång innan men jag lider fortfarande av sviterna efter den besvikelsen) Kan man få en förhandsvisning? Jo, det skulle bli en sån ändå sa hon. Fler folk hade tjatat till sig det för att dom skulle på semester. Vi var så välkomna.

Ni vet det där när man har hört att folk "vet" direkt att det är deras hus. Jag har alltid tyckt att det är fånigt att säga sådär. Men jag visste faktiskt. Jag hoppades innerligt att inte resten av gänget visste samma sak.
Det var vi, ett hipsterpar (ja, Magnus upplyste mig om att dom var hipsters efteråt, så nu vet jag hur såna ser ut), ett gnälligt äldre par och en barnfamilj. Jag såg till att prata högt med Magnus om det förhöjda fuktvärdet som uppmätts i källaren när barnfamljen var i närheten. Det gnälliga äldre paret pratade om det själva, så där behövde jag inte oroa mig. Och hipsterparet hörde jag fråga mäklaren om hur man tog sig in till stan härifrån. Jag räknade ut dom direkt.

Alltså, det är liksom inte nåt särskilt med huset. Det är ganska fult faktiskt. Gult tegelhus. Med halvt uppspikade plåtfasad på ena sidan, gubben som gjorde det har inte fått klart det. Men det är fina plattor på framsidan och massor av rabarber. Och ett grönt plåtstaket som är väldigt femtiotal. Och inne finns fem sovrum. Och ett garage som vi ska göra om till ett tvrum åt barnen. Och sådär oerhörd lyx (om man bott där jag bor för länge) som köksfläkt och golvvärme i badrummet och gammalt fin parkettgolv och öppen spis. Och ett trappräcke från 50-talet som ser ut som en stringhylla. Och när man går ut i den lilla lilla trädgården så känns det som att man sitter ensam på en bergsknalle i skogen och är helt ifred. Där ska jag odla saker och bara vara ifred.

Dan efter visingen ringde jag och la ett bud. Och sen åkte vi och badade. Nästa dag ringde mäklaren och sa att ingen mer var intresserad men gubben som sålde ville ha två riktiga visnignar för det var många som anmält sig att dom var intresserade. Hon skulle ringa igen. Om en vecka. Fan vilken vecka. Vilken tur att det var världens bästa sommar och att vi var i stugan. Vi badade och skrapade fönster och åt glass och försökte att inte tänka för mycket.
En vecka gick och morgonen efter sista visningen hade varit så fick jag ett sms att någon hade bjudit 50tusen över vårt bud. Efter frukost la jag 50tusen till och sen ringde vi banken och frågade hur mycket till vi fick lägga. Inte nåt sa den självgoda bruden på banken. Jag sa inte att jag redan gjort det. Helvete. Magnus satt på en stock på baksidan i trädgården i stugan och läste Tintin för Viggo. Jag berättade att det var kört och att jag skulle ringa mäklaren och säga att vi inte kunde gå vidare. När jag gick iväg för att ringa så ropade Magnus tillbaka mig. Han gjorde en supersnabb huvudräkning. Om vi skrapade ihop allt vi äger och har, då kan vi kanske klara det. Men det fick inte bli nån mer budgivning.

Sen höll vi andan i typ ett dygn. Varje gång mobilen pep så ville jag dö. Som tur var var det typ den varmaste dagen på hela sommaren. Vi åkte och badade och det var helt ljummet i sjön.

Nästa dag sov vi som vanligt länge. Magnus och barnen cyklade till lanthandeln och handlade frukost. Då ringde mäklaren.
- Nu har ni lagt det högsta budet och alla andra har dragit sig ur. Kan ni komma in till stan i dag och skriva kontrakt? Klockan tre?
- Eh.... Ja...
I huvudet gick jag snabbt igenom hur jag skulle fånga in katter och ungar och vad som behövde göras.

När dom andra kom tillbaka från affären så stod jag på trappan och skrek:

- VI SKA FLYTTA TILL ETT HUS!!


Fyra timmar senare satt vi på ett kontor i stan och skrev på papper att huset var vårt. Jag minns inte om jag hunnit duscha innan. Allt var helt overkligt och vi var livrädda för att banken inte skulle låna oss några pengar för att vi lagt bud som dom inte godkänt. Jag hade fått tips av mäklaren att fråga henne om bankkontakt så det gjorde jag. Sa att vi tyckte vår bank var lite för snåla. Den natten låg jag vaken och vred mig. Vafan hade jag gjort mitt jävla dampbarn? Skrivit på papper att jag köpt ett hus för 2,7 miljoner utan att banken sagt att jag fick låna pengar. Dom sa till och med att jag INTE fick låna några pengar. Ajajajajaj, min mage.

Dan efter, på förmiddan, väcktes jag av mobilen. Jag hade somnat till riktigt gott framåt småtimmarna och Magnus låt mig sova. Det var en mycket trevlig tjej på banken (som måste ha hört att hon väckte mig). Hon frågade några frågor, knattrade på sin dator och ja, det klart vi kunde låna lite mer än två miljoner av henne. Inga problem. En sån jävla lättnad.

Dan efter hade vi tid att med besiktningstjejen och gick igenom hela huset med henne och frågade alla dumma frågor vi hade om besiktingen.

Sen satt vi helt plötsligt i bilen igen, påväg tillbaka till vår stuga och fattade inte riktigt vad som hänt. Jag postade vår lägenhetsuppsägning på en mack på vägen. Och sen köpte jag en tip-top.

- Vi har köpt ett hus. Sa vi till varandra med jämna mellanrum.

Det ska bli spännande att se när man fattar att det är på riktigt.

fredag 12 juli 2013

Liten lista på städer vars namn vi fann väldigt lustiga

Utan nån igentlig inbördes ordning:

* Hard

* Bad Ragaz

* Bad Kissningen

* Flensburg

* Ravensburger

* Raven

(Ja, rav är röv på dalsländska)

* Knüll

* Knüllwald

* Ronco

Magnus upplyste mig om att wald betyder skog på tyska. Så man kan ju tänka sig vad som försegick i den skogen. Usch.

Där ser ni. Det är roligt att resa. Även för de vuxna i framsätet som fick skratta en del. Och vara snabba och hitta på ett svar på vad man skrattade åt så man slapp förklara vad man tänkte på när man läste ordet Ronco.

Todelooo!

Jag åker till landet lite nu så ni får klara er utan mig ett tag. Det kanske lika bra att ni inte sätter på datorn ni heller utan umgås med folk och för riktiga saker istället. Det är väl ändå inget bra utan mig.

Puss!

Vägen hem. Del 3.

Jag tror vi började längta hem sen så Tyskland blev nåt som bara skulle plöjas. Det är nog inget vi är ensamma att tycka. Vi körde och körde och körde. Och ibland åt vi glass och drack kaffe. Sen åkte vi tjugo mil till. Vi hade tagit sikte på ett motell precis vid motorvägen strax utanför Hannover. Men när vi kom till den avfarten så fanns inget motell och när vi kom till nästa så var det skyltat skitkonstigt så vi missade avfarten. Kartläsaren flippade ur lite och kastade Motormännens Europaatlas i framrutan och sa nåt om att: "Man lika gärna kunde hivad den här skiten för den var ju ändå helt värdelös". Och sen så körde mamman av på nästa avfart och vi puttrade fram till nästa by och där minsann fanns ett litet pensionat där en supergammal tant hade ett rum på vinden till oss. Viggo var med upp och kollade på rummet och kom ner till mig i bilen och sa glatt: "Mamma, vet du va. Där finns tre sängar och en dubbelsäng och en fotölj och en soffa och två stolar och en toalett och en dusch och en tv." Perfekt.

Där fanns dessutom ett gäng som drack öl utanför på gräsmattan och närmsta grannen samlade på diverse skrot som exempelvis bilar och vitvaror och hästkärror (han hade en än så länge i samlingen) och diverse skräp som han förvarade inne i bilarna. Jag var väldigt nyfiken på om den gamla tanten som hade hotellet gillade att han samlade skrot. Det kan kanske ha varit hennes son. Vad vet man.
Rummet var förövrigt inrett med exakt samma typ överallt. På gardinerna, lampskärmarna och sofftyget. Någon måste ha haft rea just den dan tanten skulle fixa rummet. Om man ska säga nåt postivt om det så var det iallafall i samma färgskala.

Myra tyckte att det var det bästa stället i världen för hon kunde gå överallt om hon höll sig i saker och om hon ramlade så var det helttäckningsmatta.

Magnus hittade en Nettoaffär där allt var svinbilligt. Ett sexpack kostade typ 30 spänn och det gjorde honom glad.
När vi rullade ut igen nästa dag så hade vi tänkt att vi skulle campa en natt i Danmark men plötsligt så kändes de 25 milen till färjan som ingenting. (Vi stannade inte ens, Viggo fick kissa i en flaska stackarn) (Han tyckte det var ganska roligt). Och nånstans där insåg vi att vi skulle kunna ta oss hem och sova i våra egna sängar nästa kväll. Det lät fantastiskt fint. Vi smsade kattvakterna att vi skulle komma hem en dag tidigare och sen körde jag fanimej 75 mil så hem kom vi!

En bekant frågade mig häromdan om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Och jag sa ja. För det kan jag nog. Om jag slipper köra hela vägen själv. Och om vi skulle åka sådär längt så där långt så är det nog bättre att lämna tältet hemma. Jag gör gärna tältgrejen igen med barnen för det var supermysigt men då får det bli nånstans närmare. Typ i sverige. Köra korta sträckor och stanna lite längre på varje ställe. Man blir så märkligt utmattad av att sitta och köra länge så det blir helt omöjligt att orka sätta upp ett tält och greja när man väl stannat. Eller att en sätter upp tält och en ser efter ettåringen och lagar mat på spritkök samtidigt. Ingen bra kombo.

Men ändå. Ja. Jag kan absolut tänka mig att åka på bilsemester igen med min familj. Ett drömprojekt vi började fantisera om i bilen var att göra en klassisk resa från kust till kust i USA. Magnus fyller ju 40 om tre år så vem vet....?


Tack för du orkade läsa. Om du tagit dig ända hit.

Är det nåt du vill fråga om för du blir sugen själv (eller avskräckt och undrar vad för dåre jag är) så fråga gärna!

Hem igen. Del 2.

När jag hade tagit mig ur gränden och ut på motorvägen och stenhårt hållt fast vid min teori om hur jag trodde jag listat ut hur vägavgiftsystemet fungerade så hade vi bara, vad vi kallade: "Helvetet Milano", framför oss. Kartläsaren hade nämligen skrämt upp mig att det kunde bli besvärligt förbi Milano. Och jag hade nånstans i bakhuvet att vi nån semester råkat hamna inne i stan och aldrig kommit ut. Och just det, min pappa hade sagt nåt i stil med: "Det är ju den där jävla rondellen utanför Milano. Där kan man ju bli fast och få åka runt och runt och runt i en evighet. Då gäller det att ha full tank och mycket mat i bilen till sig själv för annars vetefan vad som kan hända".
Klart man var lite skraj.
Jag var ganska sugen på att stanna och spy när vi började närma oss. Men man får inte stanna på motorvägen så det vara bara att kämpa på.
Det hände. Igenting. Det var bara motorväg och lite avfarter och såklart lite mer trafik. Jag blev nästan besviken.

Sen körde vi på. Och på och på och på. Tills vi kom en bra bit in i Schweiz igen. Den här gången fick vi betala 350 spänn i nån slags vägskatt. Jag misstänker att det berodde på att vi ställde oss i den kön där ingen annan stod och som gick mycket fortare. Vi förstod inte varför ingen annan gjorde det. Hm. Magnus hävdar att dom andra betalade också men jag är inte säker. Ja ja. Jag fick till slut rätt i hur man gör när man betalar vägavgift i Italien. Man gör så här. När man kör på motorvägen så tar man en biljett. När man kör av så stoppar min in biljetten i en automat som ser hur långt man kört och så får man betala efter det. Lång sträcka- mer pengar och tvärtom. Det som krånglar till det är att vissa delar av vägen betalar man fast pris. Eller efter hur stor bil man har. Det finns alltså ingen anledning att skrika i bilen. Kalla vägtullarna för saker som:" Där är en sådär JÄVEL IGEN! Vad ska vi GÖRA!?" Man måste inte heller svära åt sina barn så dom blir tysta eller kasta in växelpengarna i bilen i ansiktet på den som sitter bredvid. Lugn och fin kan man vara.

Efter en ganska lång körning med bara utan ens en fikapaus så klättrade vi långsamt upp mot San Bernadino. När vi nästan nästan var uppe så kved Viggo att han var tvungen att kissa och vi svängde av vid en SOSficka intill vägen. Här uppe var det helt stilla på nåt konstigt sätt. Två örnar flög runt och lät skitskumt. Jag hade svindel. Vi tog kort och så drog vi vidare. Barnen var dödsugna på glass så vi stannade vid en liten kiosk precis innan tunneln. Jag åt den godaste macka jag nånsinn ätit. Kanske för att jag gjort av med så mycket energi när jag spänt mig på vägen upp. Barnen köpte glass där pinnen var nån slags vattenspruta så dom satte igång att ha vattenkrig mitt där uppe. När man skulle tvätta händerna på toa så fick man trampa på en knapp på golvet och liksom pumpa upp vattnet.

När vi åkt igenom tunneln så gick färden nedåt. Jag hade svindel och fällde ner solskyddet och rabblade för mig själv att det bara var en helt vanlig väg genomskogen och lite kullar. Det var väldigt skönt att komma ner. Jag vet inte om jag vill göra om det.

Den här gången körde vi inte fel och hamnade i nåt konstigt litet fursterike utan i Österiken en litet sväng. Vi fastnade vid tusen rödljus i en liten stad som hette Hard. Vilket fick oss två i framsätet att frusta av skratt. Namnet alltså. Inte rödljusen. Nu när jag tänker på det så var det kanske inte såå himla roligt.

Eller jo. Det var det.

Sen åkte vi på utav bara helvete som man säger och om en bit upp i Tyskland innan jag kroknade. Vi körde av motorvägen och runt i några byar där vi tyckte oss se hotellskyltar men det var hägringar och till slut hamnade vi på ett ställe där dom hade ett rum med hur många sängar som helst. Det var ett par som ägde hotellet och dom verkade ha det rätt gött. Två dyra bilar, upplyste Magnus mig om, och på kvällen satt dom utanför och drack öl. (Nu är jag inte den som är den, men jo, det är så man har det om man har det gött i livet tycker min man.)
Man fick inte dricka vattnet för att det hade varit översvämming där i början av sommaren. Jag sa att jag sett det på tv. Vi skyddade oss genom att även vi dricka öl. Puh.

Vi sov fantastiskt gott och fick en supergod frukost. Och jag la märke till att gubben som ägde hotellet brukade hänga upp sina jackor på krokar i matsalen/baren/receptionen. Där hängde säkert 10 - 12 stycken. Undrar om det drev tanten till vansinne?

Hem igen.

Efter en vecka var det dags att dra sig hem igen.
Vi hade typiskt nog fått lite tips om saker vi "inte fick missa". Sista kvällen. Det får vi ta nästa gång.

Jag hade börjat få lite svag ångest för att köra samma väg hem igen. Ni vet vad man säger: Lika lång väg tillbaka. Och nu när jag visste hur vissa saker var så... ja... tanken på att sälja bilen och köpa fem flygbiljetter nuddade mig kan man säga.

Men så fort vi satt i bilen igen och den rullade ut på vägen så var det som bortblåst. Framför oss låg bara äventyr och roliga saker att se och prata om. Det är konstigt ändå.

Vi bestämde oss för att dela upp körningen så det blev nån jobbig grej per dag. Nu när vi visste vart det jobbiga var. Första dagen ville jag ha klarat av den galna Autostradan förbi Genova vid kusten. Andra dan Alperna. Sen kändes det som att sätta på Autopilot och när man klarat av det.

Första körningen gick utan problem. Vi stannade i bergen och åt lunch och förundrades över att pasta och tomatsås kunde smaka så himla gott på en vägkrog. Man fick parkera bilen på ena sidan motorvägen och gå under en helt vansinnigt otäck tunnel under motorvägen och jag var säker på att vår sista stund var kommen. Barnen retade mig hejdlöst. De sa att de var vana vid såna här miljöer. Man är det om man spelar Minecraft. Jag vet inte. Sönderfrätt betong med armeringsjärn som sticker fram. Det är inte min grej. Men lunchen var god som sagt. Och vi överlevde utan problem.

Kartläsaren hade fått nys om en camping vid sidan av motorvägen några mil utanför Milano. Men när vi väl kom dit så verkade den inte finnas. Vi körde väl runt lite tröstlöst en stund men vi hade även sett en hotellskylt när vi körde av och termometern i bilen visade att det var 32 grader utanför så det lockade väl sådär att krypa in i ett tält om jag ska vara ärligt. Helt plötsligt var det som att bilen rullade av sig själv mot hotellskylten och vips hade Magnus gått ut för att fråga efter rum. Dom hade rum. Jättestora sviter med helmärkliga teman. Och det var skitdyrt så vi bestämde oss väl lite halvt för att kolla efter den där jävla campingjäveln igen. Fast vi hade väl sett en hotellskylt till, hade vi inte, och jo, där var den men hur kom man dit? Jag hade nån luddig ide om att svänga runt husen och till vänster där jag hade sett en gubbe med bar överkropp som höll på att lasta en planka på en lastbil. Jag kallade honom gubben med plankan. Det var lite av ett problem att det bara var jag som sett honom. Men tillslut kom vi rätt och där låg ett litet gulligt hotell. En liten tant i skitsnygg retro städrocksklänning visade oss ett litet rum. Jag kollade inte vilken våning hon tryckte upp hissen på så jag hade ingen känsla alls var vi befann oss när vi kom fram till rummet. Jag hade även en stark känsla av att det var en tegelvägg utanför fönstret om man drog bort gardinerna. (Det var det faktiskt med.)Men det fanns en rolig extrasäng, dubbelsäng, dusch och AC. Det räckte för mig. När vi hade samlat oss lite gick vi en sväng på stan för att köpa blöjor och få oss nåt i magen. I Italien köper man blöjor i 20pack. På apoteket. Och dom luktar parfym. Nu vet ni det. Vi åt pizza på en riktigt pizzeria och sen gick vi hem och sov som stockar.

Nästa morgon smög vi ner i matsalen och oj oj oj vilken matsal! Det var så himla häftig inredning. Som hade kunnat platsa i en film. Och mitt i allt var rummet avdelat av stora gröna plastgrejer som nån måste ha ställt dit på 60-talet. Vi blev serverade vid bordet av en glad italiensk kock och det var fantastiskt gott.

Sen glömde jag mitt favorit nattlinne och höll på att köra fast i en gränd på vägen hem när jag ohhhade och aaahhade mig över att det var så pitoreskt och fint och genuint och seeee! vilken patina på den porten. Gör aldrig det i Italien. Det slutar alltid med att vägen typ tar slut om du kör nåt större än en Fiat Punto och du får backa i tolv kilometer inför publik.





torsdag 11 juli 2013

Äntligen framme!

Oj oj oj vad gött det var att sova i en säng igen sista natten på vägen. AC och mörkläggningsgardinger gjorde att man sov som en död.

Vi hade som tur var satt klockan annars hade vi sovit där än. På med lite kläder och ner och äta en fantastisk hotellfrukost. Vi snackar ett helt bord med olika kakor. Barnen trodde inte det var sant. Viggo undrade om det var ok om han tog HELA rulltårtan. Och jo, det hade han väl kunnat få, sa jag, men man gör liksom inte så. Oskrivna regler va. Dom nöjde sig med varsinn bulle, varsin jätte croissant. Och några mackor med nutella. Viggo lyckades smeta in hela armarna med nutella och ställde sig sen, i sitt sockerrus, bakom en skir gardin och gjorde nån slags pantominteater. Nothings says it´s time to leave mer än sånt.

Sista milen kändes som att vara ute och söndagsköra lite. Vägen blev lite mindre DÖDEN och precis i tid för check-in rullade vi in på semesteranläggningen Riva del Sole. Åh vad härligt det var! Tänk att vi klarade det! Och att vi hittade (sista milen var lite av en klurig kamp för både den som körde och den som läste karta. Italiens landsbygd är fan ingen lek. Men vi fick se en fantastiskt rolig grej när vi körde upp för ett skitsegt berg och körde förbi några som var på cykelsemester på en tandemcykel. Förmodligen det sista det paret gjorde tillsammans. Ibland när vi kände oss lite galna över att ha bilat med tre barn ända till Medelhavet så skojjade vi lite över hur jobbigt det hade vart att cykla.) Och tänk! Vår bokning gällde! Vi hade en lägenhet som väntade på oss!
(Man tror ju alltid att det ska visa sig att man bokat fel när man väl kommer fram. Eller att man inte är bokad alls. Eller hur?)


Sen var det semester i en hel vecka. Med betoning på semester. Vi sov länge om mornarna. Ja till och med Myra gjorde det. Den släntrade Magnus iväg och köpte frukost som vi åt på uteplatsen. Sen släntrade vi iväg och badade. Mest badade vi i saltvattenspoolen som tillhörde spaet. Ja. Det finns ett spa. Ni hör ju. Jag och Myra hängde en del på gräsmattan intill poolerna. Där var det skugga och man kunde ligga och ha det gött på stora sackosäckar. Sen gick vi hem och käkade lunch. Tog en lång siesta. Sen badade vi lite till och åt glass i baren. Bakom baren fanns bord där man hade utsikt över havet. Det fanns en låg mur där Myra gillade att gå runt och pilla med grejer. När storbarnen ätit upp brukade de dyka ner i sanden och kana runt på alla fyra och leta snäckor.

Ja. Semester.

Det finns en väldigt fin lite by intill dit vi gick några gånger. Annars gjorde vi inte ett skit mer än sola och bada och läsa böcker. Och ja, några spelade en del Minecraft med förstås.

Jag kan verkligen rekomendera det här härliga stället. Och ja, jag har nog lite drag av nån bokstavskombination så jag kan tänkta mig att åka dit igen. Hehe. Jag gillar att det både finns strand och pool och en fin by intill. Det var många svenskar där men jag trodde faktiskt det skulle var fler. Det var mest italienare som var där verkade det som. Jag gillar även att man har sin egen lägenhet och sköter sig själv. Att man kan laga sin egen mat och gå till resturangen om man vill. Lägenheterna är väldigt enkla men här finns precis allt man behöver för att överleva i en vecka eller två. Det som är allra allra bäst är nog att det luktar så fantastiskt gott från pinjeträden. Ni vet när solen skiner på tallbarr en hel dag. Gånger tusen. Underbart! Jag åkte direkt hundra år tillbaka i tiden när jag steg ur bilen och kände igen doften.

onsdag 10 juli 2013

Vägen ner. Del 6.

Några mil till och så vips var vi i Italien! Underbart jättehärligt!

Jag kände mig ganska pigg och tyckte inte det var några problem att köra så vi beslutade oss för att köra på några mil extra den här dan och fira min födelsedag med att ta in på hotell istället för att campa. I vår värld fanns det hotell hela tiden utefter motorvägen.

Ja, det fanns det väl första 15 milen kanske. Och jag var så nöjd för att jag hade klarat av Alperna och vägen efter det som jag mindes som full av broar och tunnlar. I mitt minne hade jag gjort den där vägen mycket mer slingrande och broig och tunnlig än den var. Tänk vad ens minne kan hålla på med när den får härja fritt i 20 år... Den där slingriga vägen var ju kvar. Har ni åkt den nån gång. Autostradan som går förbi Genova i norra Italien? Den är helt vansinnig. Det är så här: Tunnel, bro (utan väggren med ett ynkligt staket och stup ner på 400 meter), ny tunnel, ut på ny bro som är värre än den förra. Och satt och skrek att det här var fan inte normalt.
Ibland satt det jätteroliga varningsskyltar uppe där dom varnade för nåt som hette Rallatare. Och gud så vi skrattade hysteriskt. Här kommer lite rallatare i tunneln så se upp. Ni får dessutom vara köra i 110. Inte fortare så går det fint. Hurrejävlar. 110. Jag krypkörde i 80. Ja, det var Italienarna som tyckte jag krypkörde. Dom susade glatt förbi utan att ens spekulera över hur nära döden som var.

Sen var det en annan trevlig sak vi stötte på. De Italienska vägavgifterna. Eller rättare sagt. Hur man betalar vägavgift på en italiensk motorväg. För oss var det som en enorm gåta.
Jag visste ju om att de fanns. Och det är ju alltid bra att vara förberedd. Men det var ändå helt obegripligt. Rätt var det var dök det upp en vägtull med massa bommar och man körde in och fick en summa att betala. Denna summa var hela tiden olika och det föreföll som att stationerna dök upp helt random. Det hjälper ju inte till att det stod saker på italienska och jag inte riktigt nådde ut till apparaten. Varje gång vi stannade var som nåt slags experiment. Jag vevade ner rutan, nådde inte fram, fick öppna dörren, pillade in pengar och när bommen åkte upp kastade jag mig in i bilen och körde vidare med ett adrenalinpåslag som inte var av denna värld.

Det värsta var när vi tillslut fick för oss att köra av för vi var så slitna och trötta att vi var tvunga att sova. Långt nedanför motorvägen låg en liten by där vi såg en hotellskylt på ett hus. Vi körde av på en vansinnig avfart och hamnade såklart i vad vi skrikande i bilen kallade: "DÄR ÄR EN SÅNDÄR JÄVEL IGEN!!!"

In i fållan, ner med rutan, jag försökte trycka på engelska men i min stress trodde jag att det var en pekskärm och tryckte på skärmen istället för knappen. Inget hände. Vi stoppade in ett VISAkort. Inget hände mer än att det kom ut igen. Jag tryckte på en serviceknapp och ropade in i en högtalare: "Do you speak english". Jag fick ett kort och bestämt: "NO" tillbaka. Nu visade plötsligt dispayen en summa: 78 euro. Det är nästan åttahundraspänn ju. Det kunde vi inte betala. Jag vet inte hur vi tänkte sen, om vi överhuvudtaget tänkte, men vi började mata in mindre sedlar och plötsligt var maskinen nöjd med lite mer en tio euro och bommen åkte upp. Vi fick tillochmed lite växel tillbaka som jag kastade rakt in i bilen och körde iväg som en galning medans jag kunde.

Sen körde vi på gator som blev mindre och mindre för att hitta ett hotell. Man tänker ju att Italien är ett turistland och att det finns hotell överallt. Men det är väl som att vi hade kört av i... Ja, vad ska vi säga? Frändefors?
Tillslut verkade det som vi skulle in på en minigata bakom en kyrka och jag insåg att det var för smalt för vår bil så jag stannade tvärt och bestämde mig för att vända. Magnus gick upp för att kolla om det fanns nåt rum, Viggo kissade bakom en soptunna och sen kom Magnus tillbaka och sa att det var stängt. Hela hotellet var stängt och han tyckte att det var nåt obehagligt med hela stället. Vi skrämde upp varandra och hoppade in i bilen igen för att åka vidare till en lite mer normal stad.

Efter ett par mil med tunnel,bro,tunnel,bro rutinen körde vi av vid en mack som låg efter en bro och innan en tunnel och frågade killen i kiosken om han visste nånstans det fanns hotell. Han pekade mot vägen och sa: "Next exit Recco" och så skakade han på huvet och gned tummen och fingrarna mot varandra som för att visa att det var dyrt. Vi var nu så trötta att vi sket i det. Matilda, stackarn, fick kissa på en konstig bajamaja utanför kiosken där man liksom hissade ner sitt kiss och bajs med en spak och sen åkte vi vidare.
Denna lilla mack hade ingen påfart till motorvägen. Det var bara en lite lucka i vägen där det fanns en stoppskylt och tio meter framför på vägen började tunneln. Jag stannade och väntade på att det skulle bli fritt att köra ut och tackade för att det inte var så mycket trafik. Medans jag stod där kom det en snubbe i en bil som antagligen trodde jag stod där för att jag var dum i huvet och ... bara kör rakt ut på motorvägen. Jag höll för öronen och skrek i bilen och var helt säker på att det skulle smälla. Men han klarade sig fanimej. Alla bilar som höll på att köra på honom tutade hysteriskt och fick tvärnita och väja. Men det gick fanimej bra. Sen körde jag ut och shit vad hjärtat slog.

I Recco körde vi av och efter att ha kört förbi hotellet och hamnar på en hopplös smal gata sådär fem kilometer innan vi kunde vända så kom vi fram. Magnus gick in för att kolla läget och kom tillbaka helt knäckt. Dom hade ett enda rum. Ett dubbelrum som vi skulle få dela allihop. Han lutade sig in i bilen och svor över det "Här jävla landet som fan inte fungerar". Sen sa vi till honom att ett dubbelrum är väl bättre än inget och så gick vi in. Det fanns en dubbelsäng och en bebissäng och Magnus pumpade upp en luftmadrass och la sig på golvet och vi såg på Simpsons på italienska (Homer pratar förjävlar roligt på italienska. Och hans farsa! OMG!) Myra fick välling, alla fick duscha och jag tyckte det var ett fantastiskt slut på min fyrtiårsdag.

Vägen ner. Del 5.

Nu ska vi se... var var vi?

Jag skulle ha skrivit igår men jag är så himla sjuk. Så sjuk att jag borde kunna skriva ett helt inlägg om min äckliga sjuka. Men nu ska vi koncentrera oss på resan tycker jag.

Ok.
Nästa morgon vaknade jag i tältet av att dragkedjan drogs ner med ett ritschande och där stod min fina familj och sjöng glatt för mig. Eller satt på alla fyra kanske man ska säga. Tältet är ju inte så superstort. Efter pussar och present så hade Magnus vart och köpt färska frallor och köpekaffe av en tant som kan kallade för kaffetanten och som försåg gästerna med frukost. Vi åt och glodde på den tältande cykelturisten strax intill. Han hade bränt benen nedanför cykelbyxorna och gick väldigt stelt. Kan man räkna cykelsemester i Alperna som ett självskadebeteende? Strax intill låg även ett märkligt tält som såg ut att vara byggt av plastbitar och upphittade träpinnar. Nån form av isoleringstäcke låg över allting och vi fantiserade om att det var en välidgt egocentrisk bergsbestigare som bodde där. Sen kom det ut en luffare ur tältet och jag fick för mig att just han var skyldig till den märkliga lukt som var runt platsen. När vi skulle åka tänkte Magnus ge honom lite överblivet bröd men vi kände att han kanske skulle ta illa upp. Hej- du ser ut som en luffare, du är säkert fattig, vill du ha vårt gamla torra bröd? Vi bestämde oss för att det säkert var han som uppfann Rolex och hans tältande var något han gjorde för han ville. Det kändes bäst så.

Bara för det var min fölse och vi inte hade hunnit utnyttja bassängerna dan innan så tänkte vi stanna lite och bada och ha kul innan vi drog vidare. Jag hade en bild kvällen innan där jag simmade några kraftfulla längder i den långa poolen och klev upp med smidiga rörelser och kramade ur mitt hår medans jag beundrade bergen runtomkring.
Vi gick för att duscha och byta om medans Magnus packade ihop tältet.

Efter det hände följande grejer:

1. Duschen jag puttade in de stora barnen i visades sig sakna varmvatten. Eller ja, man fick stoppa i lite schweitziska pengar för att få varmvatten. Jag hade inte några såna med mig in i omklädningsrummet. En snäll tant förbarmade sig över dom. Tydligen låter skrik som man skriker av kallt vatten likadant på alla språk.

2. Viggo blev så pass knäckt av kallvattnet att han vägrade bada. Han avfärdade även poolen som för kall. Han kallade det: "Den värsta upplevelsen i sitt liv".

3. Myra och Matilda badade i en liten pool och hade ganska mysigt. Jag tittade på och försökte rädda livet på Myra.

4. Viggo gick för kolla lite på de andra poolerna. Han kom tillbaka och meddelade att han tänkte bada i bubbelpoolen. Jag blev lite misstänksam och tog Myra på armen och gick dit för att kolla. Det hade inte vart nån bubbelpool där dan innan. Vilken tur. "Bubbelpoolen" var en liten fyrkantig pool där man kunde hoppa från ett hopptorn. Det var nästan fyra meter djupt och ja, det rörde sig lite i vattnet som han nog trodde var bubblor. Jag får fortfarande svårt att andas när jag tänker på det. Viggo kan liksom inte simma. Och hur fan skulle jag kunnat dyka fyra meter ner för att plocka upp honom...? Ok. Vi tänker aldrig mer på det OK?!

Och ja, just det. Det var iskallt i stora poolen så några kraftfulla länger för att fira min fölse blev det ICKE. Ja ja.

Sen drog vi vidare. Vårt första mål var San Bernadinopasset där man kör över bergen. På vägen dit fascinerades vi av alla lyxbilar på motorvägen. Jag lovar att varannan bil var en svindyr en. Vi snackar Porschar och såna bilar. Magnus och jag blev väldigt intresserade av vad fan folk lever på i Schweiz. Ärligt? Vad kan man livnära sig på? Klockor och fickknivar? I våra fantasier bodde folket i långa tunnlar in i bergen och var egentligen nån slags svartalfer som tillverkade massa små pillepillgrejer. Som klockor och fickknivar. Allt ovan jord var bara där för syns skull. Om det är nån som har nån bättre teori om varför folk är så rika i Schweiz så berätta gärna!

Vägen började långsamt stiga uppåt och jag blev lite smånervös. Min pappa hade skrämt upp mig lite och tvingat mig att öva hur man motorbromsar med en stor tung minibuss med automatväxel (min bil alltså). Men det som var värst var att jag fick sån sjuk svindel. Alltså, jättebergen med bergvägg strax intill, stupen nedanför och här kör jag runt och känner mig liten som en lus i världen och jag har ansvar för hela min familj som jag älskar mest i världen. Jag tjöt och pep och skrattade hysteriskt och sen var det en tunnel på sex kilometer och jag bestämde mig för att inte låtsas om det och sen var vi ute och det var serpentinväg ner som jag skrattade hysteriskt åt igen och hade svindeln från helvetet och överallt var det varningsskyltar med bilder på långtradare med brinnande bilar och så var vi nere.

Vi stannade några mil bort på en stor härlig rastplats. Köpte bröd och ost i kiosken och åt och Viggo valde en glassstrut åt mig som såg ut som en tårta. Vi sträckte ut oss på campingfilten och storbarnen sprang runt lite och så började det plötsligt åska och ösregna så fick fick dra iväg igen.

Jag skriver mer i nästa inlägg så det inte blir så långt om datorn hänger sig och allt försvinner...


måndag 8 juli 2013

Vägen ner. Del 4.

Så var det lördag när vi vaknade och vi hade sovit hyfsat bra förutom myggbett som kliade och min luftmadrass som hade börjat ge med sig.

Vi packade ihop och drog i väg. Nästa mål var att campa nånstans i alperna så det bara bara att köra på.
Vi körde och körde och körde och helt plötsligt var dom där! Man blir lika imponerad varje gång! Shit pommes fritt vad dom bergen är enorma.

Först körde vi på och allt gick fint. Genom en as as lång tunnel och jag bestämde mig för att jag inte alls hade nåt att flippa över och skulle inte alls tänka på den där filmen med Sylvester Stallone. När vi kom igenom meddelade kartläsaren att det såg lite märkligt ut på kartan men han visste vilket vägnummer man skulle sikta på. Vi hittade det. Lite lite försent. Det var en liten ynklig skylt som satt lite efter man skulle behövt svänga. Ja. Det är ju alltid härligt att veta NÄR man kör fel. Sen gick det såklart inte att köra tillbaka så vi blev körandes på nån liten jävla vägjävel (kartläsarens ord), i en evighet. Alla städer hade skitkonstiga namn som vi var för griniga för att skratta åt och kartläsaren muttrade om att motorvägen borde ligga bara några hundra meter bort och VARFÖR var det inte skyltat till den? Och vad betydde egentligen den blå linjen som gick mitt emellan där vi var och där vi borde köra.

Jo, det var gränsen mellan Lichtenstein (där vi tydligen hamnat) och Schweiz. Klart dom inte skyltade till Schweiz. Dom ville ju såklart inte att man skulle åka ur deras lilla land. Vi körde runt där i säkert två timmar och undrade vad som hände oss. Från Lichtenstein kan jag rapportera att allt är väldigt idylliskt och att det verkar vara modernt för unga killar att inte dra upp byxorna. Precis som hemma. Av nån anledning tyckte jag att det var jättemärkligt.

Till slut fick vi stanna och tanka och Kartläsaren erkände sig besegrad och gick in för att fråga efter vägen.

Efter det, när vi hamnat i rätt land, så var vi rätt slitna. Vi körde på en liten bit till och körde av vid en liten by som hade det asroliga namnet Bad Ragaz. Där grälade vi nästan om vilket håll campingen låg men så hittade vi en liten informationsskylt och tack vare den hittade vi. Staden var som en parodi på en liten fin men lyxig stad och på vägen till campingen gick det djur och betade. När vi nästan var framme stod en stor vit svan på vägen. Utanför campingen fanns en enorm lekplats och ett utomhusbad med massa pooler. Det kändes som att vi drömde. Magnus och Viggo gick in för att kolla om det fanns någon plats och medans vi tjejer väntade i bilen kom det hästekipage förbi med vackra utsmyckade, färglada vagnar och de som åkte i vagnarna sjöng nånslags allsång. Jag trodde att det var dolda kameran.

Vi fick en plats och det ingick inträde till poolerna, alla blev glada. Vi blev hjälpta att parkera bilen av Schweizs svar på Tabita som stod och grillade intill. Hon var välidgt trevlig och jag sa glatt till Magnus att hon såg ut som Tabita. Då sa han att det nog var Tabita.

Tältet kom upp, vi lagade spritköksmat och sen kollade vi in bassänger och lekplats. Matilda slog i ryggen i ett rutschkanerör och vi köpte superdyrt lördagsgodis som vi åt på en filt.

Där satt vi, på en filt, med bergen runtomkring och just det, livet var rätt gött. Myra tog tillfället i akt att ta sina första steg på filten utan att hålla sig i något och vi blev alla välidgt glada över det.

Sen la vi barn, Magnus läste Fem-bok för dom stora och jag drack en välförtjänt öl och försökte få kontakt med campingens wifi.

Nästa dag var det min födelsedag.

Det ska jag berätta om i morn.

puss!

(fantastiskt om du orkat läsa:-D)

Vägen ner. Del 3.

Dag 3 vaknade vi lite lagom slitna.
Myra hade ägnat natten åt att snurra runt och veva med armar och ben och driva oss lite till vansinne. Och precis när man hade somnat så vaknade vi igen av Matildas röst genom tältduken: "Jag kan inte sova...". Nä. Det är lite svårt att hjälpa dig med det just nu och här liksom.

Men det var inget som vi tänkte dra ner oss i skiten. Vi käkade lite frukost och packade ihop och drog vidare. Det var söndag och midsommarafton och vi bestämde oss för att bara köra till klockan fyra så vi skulle kunna fira lite midsommar på campingen. Det fanns sill med i packningen. Man kan ju inte helt skita i traditionerna.

Nästan prick klockan fyra hade vi hittat en lite camping som låg på en kulle med utsikt över ett slott som hette samma som byn vi var i. Det var en galen camping där folk tydligen trivdes så bra att dom stannade länge. Vi snackar länge. Alltså de utsmyckningarna som de hade prytt sina husvagnar med. OMG. Hjorthuvuden och märkliga skulpturer. Vi har inte samma smak här i sverige som folk har i tyskland. Så är det bara. Den värsta husvagnen var nog den där dom hade hängt skitläskiga clowner i fönstren som trycktes mot rutan eftersom rullgarndinerna var nerdragna. Jag brukar normalt inte vara rädd för clowner men jag hade nog inte gått in i den husvagnen kan jag säga dig.

Men duscharna var fantastiska och vi fick en egen lite plätt att tälta på längst ner intill skogen. Men en häck runtom så vi kände oss lite ensamma och en bord med bänkar där vi dukade upp vår midsommar middag.

Vi fick sällskap på tältplatsen av en supertrevlig holländsk gubbe som åkte motorcykel. Han hade en konstig blinkade liten grej på motorcykeln som vi var väldigt fascinerade av...

När sillen och dom nyköpta jordgubbarna var uppätna så gick vi en sväng och skrattade (diskret) åt folks smak och sen satte vi oss i kvällssolen och mös. Barnen åt chips för det var ju minsann fredag och ja... återigen var livet ganska gött.

Vägen ner. Del 2.

Andra dan vaknade vi där i vårt nyinköpta tält av en glad bebis i en resesäng och happy happy! inget hade regnat in!
Vi käkade frukost på medhavd hönekaka och campingpålägg som typ räkost och jordnötsmör.
Sen packade vi ihop oss och rullade vidare.
Förvånande snabbt hittade jag tillbaka till motorvägen och vi bestämde oss för att nästa stopp helt enkelt fick bli färjan mellan Rödby och Puttgarten. Jag körde på rätt bra eftersom jag skulle få kaffe på båten. 4 minuter innan nästa färja skulle gå stod vi i kö för att få betala. Nån idiotjävel (Ja, så skrek den körande kaffeabstinensande modern i bilen) stannade upp hela kön med att sitta i sin bil och jiddra med biljettsäljaren. (Mamman skrek även: "Vad fan tjötar ni om där framme?! Det finns bara en jävla färja och den går bara till ett ställe!!) Ingen hörde såklart mer än familjen i bilen. Sonen, som även han gillar att svära långa haranger, hängde såklart på. Oerhört stolt blir man. (Inte).
Men var var jag nu? Jo. Vi hann banne mig på ändå. Näst sista bilen på var vi. Bland alla lastbilar och ett tåg (!).
Sen gick vi upp och dom andra tog ett bord och jag köpte kaffe och mackor till oss. När jag kom tillbaka till bordet satt alla tre barnen i ett fönster och kvittrade över de blå havet utanför och ja, just då kändes livet ganska fint.
Sen fick jag äntligen kaffe, Myra flörtade skamlöst med ett par slitna lastbilschaffisar på bordet intill och storbarnen låtsasspelade på några stackars spel som fanns.
Sen var det dags att åka vidare.

Jag var riktigt nervös för min autobahndebut. Farsan hade gjort sitt bästa för att skrämma upp mig. Men vad ska man göra? Vi ville ju fram nån gång så det var bara att köra ut på den 4 filiga galna vägen. Ganska snabbt lärde vi oss några saker:

1. Om det kommer bilar som ska köra på motorvägen i påfarterna intill. Flytta dig förhelvete en fil bort. Dom kör bara på och räknar med att du ska flytta dig. Även jättestora lastbilar som kommer i typ hundra. Man får ha is i magen och hoppas att filen bredvid är ledig så man KAN flytta sig. Annars blir det mos.

2. If you can?t beat them - join them. Allra bäst klarade man sig om man låg i mittenfilen. I typ 125. Då flöt allt på bra och man behövde varken vara i vägen eller köra om lastbilar hela tiden.

3. Det var värt att gå på toa på de ställen där det kostar pengar. BLÄÄÄÄ för de andra ställena.

4. Varje avfart har ett nummer. Prakiskt för den jetlaggade kartläsaren.

5. Kartläsaren fick även lära sig att man bara kan köra av en motorväg åt ett håll. Men det betyder inte att man inte kan köra av motorvägen och inte ta sig till något som ligger vänster om den. Men det behöver vi inte reta honom för.


Dagen förflöt utan några direkt spännande grejer att rapportera om. Vi fastnade i en bilkö när vi egentligen var så trötta att vi vill vara framme. En helvetetsbilkö från helvetet. Säkert 2 timmar. Kartläsaren skrek saker som att det inte kunde vara lagligt att låta folk fastna sådär- tänk om man skulle till något viktigt!! Mamman svor bara sina vanliga ramsor, men var just där och då på ganska gott humör och försökte hålla resten av gänget vid gott mod. Ungarna fick lite random utbrott. Vi såg en skitrolig graffittigubbe på ett brofäste som var blå och hade underbett. Vi fantiserade om vem som gjort den och varför. Sen försökte vi ta kort på den och sa att vi aldrig mer skulle få se den.
(sen såg vi den banne mig på vägen hem fast vi inte satt fast i nån kö)
Vi såg även en mystisk trägrej i skogen gjort av tre brädor. Och vi sa att det var en tillfällig grav för dom som inte orkat mer mer kö. Brädorna var bara för att märka ut var kroppen låg så man skulle kunna sätta upp en gravsten när kön var borta. Vi har ganska morbid humor i vår familj.

Sen så lossade skiten och längst fram stod en lite skitbil som hade buckla både fram och bak och vi hurrade fast vi tyckte synd om den som hade krockat och så körde vi nån mil till tills det skulle finnas en camping om man bara körde av motorvägen en liten bit.

Det var en liten liten camping som kändes som att den låg i någons trädgård. Vi fick slå upp tältet i en backe och det kändes som att alla viskade runt oss. Ingen jättebra kombination med att barnen var helt uppspelta och pratade skitskithögt. Storbarnen hjälpte Magnus att få upp tältet och jag lagade lite mat på spritköket och försökte undvika att nåt barn skulle krypa/springa in i det och få dödliga brännskador.

Sen åt vi mat där i backen utanför tältet och Magnus hade lyckats köpa två öl i campingens reception. Livet var ganska gött faktiskt.

Vägen ner. Del 1.

Planen var att komma iväg tidigt som fan och hälsa på vänner i Malmö lagom till lunchdags.

Men sen tog det såklart som vanligt en jävla tid att packa "det sista" (som man tror är tandborsten och sminkväskan men som alltid tar minst tre vändor till bilen) och slänga soporna och fixa till det värsta så att kattvakterna inte skulle vända i hallen. Ja, ni vet ju hur det är.
Och så var vi tvungna att åka en supersnabb sväng till Bilia för att jag äntligen skulle få tyst på rösten som, på perfekt engelska, talade om för mig att windscreen washer fluid was low, varje gång jag startade motorn och fylla på windscreen washer fluid. Vi öppnade locket, glodde på motorn lite och hittade till slut vart man nog skulle hälla i det. Magnus tog tag i en plastgrej med lock på och fick hela skiten i handen. När han försökte sätta tillbaka den igen så ramlade den ner nånstans i motorn. Så. Jävla. Typiskt. Man kan ju inte köra hela vägen till Italien med en lös plastgrej nånstans i motorn. Den skulle ju säkert börja smälta och brinna och vi skulle alla dö på grund av den plastbiten. Ja, jag har eldnoja. Jag bar med mig T-rödsflaskan i handväskan under hela resan ifall det skulle bli för varmt i bilen och den skulle självantända. Vi kan prata mer om det sen.

Så det blev Bilia. Jag flirtade skamlöst med killarna på snabbservicestället. Spelade dummare än jag är och dom fixade det åt mig. Gratis. Det är typ 4 gången det händer.

Sen bar det av.

Malmö hann vi inte med. Så var det med den tidsplaneringen från en tidsoptimist. Men vi stannade på en fin rastplats utanför Ängelholm där jag mindes att jag ätit frukost på vägen till Roskilde en gång för tusen år sen. Det var jag, Morgan och Maria och en massa gubbar på affärsresa.
Nu drog vi fram spritköket och stekte vegetariska köttbullar och åt vår hemgjorda potatissallad och solen sken och Myra grävde en stund i sandlådan och alla var glada och jag tänkte att det nog fan skulle gå vägen.

Sen körde vi vidare. Över bron till Danmark och in i Köpenhamn och där. Där gick det ganska mycket åt helvete. Jag kan berätta för er, kära läsare, att en vanlig grej i Danmark är att man låter motorvägen dela sig i två delar och man såklart ska åt det hållet som man inte hamnar åt. Till exempel om man är lite harig och ligger i filen längst till höger och det är rusningstrafik och man helt plötsligt behöver ligga i allafall i fil nummer tre så går det åt skogen. Då hamnar man mitt i Köpenhamn. För alla vägar i Köpenhamn leder till Tivoli. Och det finns inte EN ENDA VÄGSKYLT I HELA INNERSTAN. Åk dit själva och kolla om ni inte tror mig. Gissa om jag svor? Och ansåg att alla cyklade nöjda danskjävlar bara såg ut som att dom visste vad dom skulle utan, gjorde det för att HÅNA mig. Till slut stannade vi utan för en liten liten mataffär och gick in för att köpa en glass för att stärka oss. Vi stärkte oss på baksidan av affären där dom även förvarade säckar med jord som man kunde köpa. Ja vi stod där för att samtidigt så kom en galen åskstorm över oss. Det vräkte ner och jag tänkte att det var väl tur att vi inte kommer att komma ut ur den här jävla stan för inte vill man sova i ett tält ändå i det här regnet.

Men så tog glassen slut och vi sprang till bilen och bestämde oss för att köra till flygplatsen för därifrån måste det väl finnas liet skyltar. Det gjorde det. Vi körde tillbaka och jag var attans nära att köra fel igen. På precis samma ställe. En enorm svordomsharang och en galet filbyte över tre filer och några heldragna linjer och nästan in i en refuggrej så kom jag rätt. Det kändes enormt gött att veta VART det gick fel. Jag hade grunnat på det resten av mitt liv annars.

Sen hittade vi en liten liten camping strax utanför Köpenhamn. Det regnade lite hela tiden när vi satte upp tältet och jag visste inte var jag skulle göra av Bebisen som ville krypa i det blöta gräset så jag spände fast henne i sulkyn och så grälade vi lite innan allt var löst. Men så kom tältet upp. Det slutade regna lite och jag gick en liten promenad för att köpa ett paket smör. Jag var barfota i gummistövlar för jag hittade inga strumpor och regnkappa och jag kände mig väldigt fri och nöjd med livet. Kom hem med två flaskor kakaomjölk och två öl. Min sämsta handling nånsin. Men ölen var god.

Vi somnade gott till smattret av regn på tälttaket. Minns ni hur mysigt det låter? Och jag bad en bön att det inte skulle regna in.

Och just det. På campingen hade dom 4 ekorrar i en bur och det enda de sålde i campingaffären var vin och grillkol. Inget av det kunde man bre på mackan.

I morgon ska jag berätta mera.

söndag 7 juli 2013

Semester 70-tals-style

Jo nu har vi vart på semester jag och min familj.

Jag fyllde fyr.... äh, nåt jämt... och jag pallade inte att fixa en stor fest och bjuda folk och hålla på och bli lite för full för att man har grejat hela dan och vart skulle jag göra av ungarna och vem fan orkar komma på fest två dagar efter midsommarafton. Dessutom är jag typ världens tråkigaste människa just nu och alkohol har jag nog druckit min del av här i den här inkarnationen.

Så jag bestämde mig för att vi skulle åka nånstans. Målet blev Riva del Sole i Italien. Jag har vart där två gånger förut. (Ja, jag säger ju att jag är världens tråkigaste människa). En gång när jag var 4. Då bilade vi. Farsan körde hela vägen. Farfar satt i passagerarsätet och bak satt morsan, farmor och brorsan. Och jag då såklart. De stora i baksätet fick turas om att ha mig i knät. När jag inte låg bak i hatthyllan och slappade. Jag tror även att tre av fem vuxna rökte cigg på den här tiden. Och att vi inte hade nån AC. Det gick jättebra.
Sen var jag där en gång när jag var 19 eller 20. Då bilade vi med. Det var Pappa, min Styvmamma, syrran, lillebrorsan och jag. Minsta lillebrorsan var också med men han var precis nygjord och låg i min Styvmammas mage så hon mådde illa som fan hela vägen. Jag är inte jätteavundsjuk på just den grejen. Vi satt väl lite mer fastspända. Och det finns diabilder på mig där jag ligger och solar toppless i lila bikinitrosor som matchar min illande vita hud väldigt illa.

Jag var helt övertygad om att vi INTE skulle bila i alla fall. Dels för att jag är den enda som har körkort i vår familj och dels för att jag gillar att flyga. Men några människor, som jag tycker är kloka och trovärdiga, övertygade mig om att det är skitkul att bila. Och så slog det mig att om min farsa kan köra 400 hundra mil helt själv och det finns en massa andra familjer där pappan i familjen kan göra det så VARFÖR SKULLE INTE JAG KUNNA?! Dom kör väl inte med snoppen eller?
Eller gör dom det? Då ska jag minsann köra med snippan till Italien och tillbaks igen.

Sen nånstans längs vägen beslutade vi oss även för att riktigt gå all in och köpa ett tält och tälta hela vägen ner.
Och nån fånig gps skulle vi inte heller ha. HA! Hade man gps på 70-talet? Nä, det hade man inte. Man hade Motormännens europaatlas. Så en sån köpte vi och Magnus fick i uppdrag att vara kartläsare.

(det där sista funkade utmärkt efter ett par dagar när vi fått kläm på hur saker och ting funkade och Mr Kartläsare inte längre led av grav Jetleg och sömnbrist efter att ha vart på turne i Japan i 10 dar.)

Ok. Så åker vi!

Kära läsare

Jag har vart en kass bloggare ett tag. Jag vet. Mitt nya jobb och alla mina ungar och allt annat som man ska hinna med gjorde lite att jag inte ens hade tid att tänka. Hur ska man hinna blogga då liksom.
Jag har funderat på att sluta blogga. Om varför jag bloggar. För att få uppmärksamhet och beröm för det jag skriver? Jag får det ofta. När jag skriver nåt. Och när jag träffar folk som läser här.

Jag har tänkt skitmånga tankar på vad man gör för sin egen skull och vad man gör för att andra ska bli imponerade. Jag önskar jag vore så stark så jag aldrig mer gjorde nåt för att att nån annan ska bli impad.
När jag gick runt med dom här sura-tanten tankarna har jag tänkt mycket på hur trött jag är på folk som klär sig som alla andra, gör samma saker som alla andra och är besatta av hur dom inreder sina hem så det går att visa upp hur fint dom bor. Samtidigt som Imsåfuckingspecial- människor driver mig till vansinne med. Jag önskar ibland att jag hade modet att flytta ut på landet och köpa ett hus med överdrivet många furudetaljer kvar som jag skulle vägra göra något åt. Eller bara börja klä mig som en tant och köpa alla mina kläder på Kappahl. Det skulle vara så skönt att bara göra det.

Iallafall så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva i den här bloggen. Jag kanske inte kommer att fokusera på att vara så jävla rolig hela tiden. För varför ska man alltid vara så jävla kul och få alla att skratta. Fast om jag fortsätter att servera er den osminkade sanningen från mitt liv så kanske inte kan låta bli att garva. Det är helt ok. Ni får det.

puss!!

torsdag 2 maj 2013

Hang-ups just nu

Jag är så jävla fast i Candy Crush Saga just nu så det är löjligt. Det är, för den som inte vet det (Min Mamma), ett litet löjligt spel där man ska matcha karameller i samma färg. Det är nåt med det som är så förjävla beroendeframkallande. Jag laddade hem det på typ påsk när jag visste att jag skulle ha lite tid att spela. Medans appen laddades ner så läste jag de kommentarer som folk hade skrivit på app-storen. Allt handlade om hur beroendeframkallande spelet var. Jag kände hur min puls gick upp och jag blev helt torr i munnen. Som en gammal knarkare som beslutar sig för att börja knarka igen.

Sen dess har jag spelat. Jag spelar stående på busshållplatsen på morgonen. (Nu har jag lärt mig att jag måste stå så nära gatan så att busschauffören stannar fast jag inte tittar upp. Det har hänt att bussen har åkt förbi mig.) Jag spelar i smyg när andra tror att jag gör nåt vettigt i köket, sover, mejlar eller bajsar. Jag spelar det första jag gör på morgonen, när jag snoozar larmet när klockan har ringt tio över 6. Det är en jättebra tid att spela, halvt bakom kudden utan att nån vet vad jag gör.

Jag har även blivit väldigt uppfinningsrik på andra sätt. Eftersom man bara har fem liv i taget så har jag löst det genom att först köra slut på alla liv i mobilen. Sen ber jag alla mina facebookvänner om hjälp att få fler liv och medans jag väntar på att dom ska skicka fler se kör jag slut på de fem liv som finns i surfplattan. Sen brukar nödropen på facebook ha hörts och jag kan köra lite till.

Nu har jag kört fast på level 65 i över en vecka. Det är helt jävla förjävligt. Man har 50 drag som man ska smasha 65 rutor på. Ni hör ju själva omöjligheten. Dessutom är banan gjord så att vissa karameller är instängda i burar som måste smashas på ett speciellt sätt. Och så växer det långsamt fram choklad som förstör allting oerhört mycket och är sjukt sjukt stressande. Jag har varit fast så länge där nu så jag har bestämt mig för att låtsas som att spelet bara har en level och det är där jag är.

Herregud vad sugen jag blev på att spela nu. Hej då.

ps. Jag har även en annan jobbig hang-up och det är att jag måste stänga av larmet på mobilväckarklockan varje kväll för att snabbt sätta på det igen. När man sätter på det så står det nämligen hur många timmar det är kvar tills klockan ringer. Typ: "Larmet ringer om 7 timmar och 43 minuter". Då vet jag att jag hinner sova 7 timmar och det är precis det jag behöver för att orka med nästa dag. Och så har jag typ 43 minuter till Candy Crush. Det gäller bara att jag kommer på att sätta på larmet. En gång gjorde jag inte det och det var oturligt en morgon när jag skulle öppna hela förskolan kl 6. Jag vaknade av grannens larm kl 05.27. Tur att det är lyhört. Och att jag har nära till jobbet. Den morgonen blev det INGET spelande i smyg under huvudkudden. Fan.

onsdag 1 maj 2013

Det senaste i husjakten

Det var länge sen ni hörde nåt om den, eller hur?

Vad vill ni? Vill ni höra nåt om den eller vill ni att fågelungen ska dö eller?

Jomenalltså. Vi hade bestämt oss för att ta ett litet break tills iallafall i höst när vi båda förhoppingsvis har ett rejält arbete med månadslön och grejs. Det är sånt dom uppskattar på banker. Och det kanske är gött om man kan sova om nätterna utan att tänka på räntor och hur man ska betala sina räkningar varje månad.

Men så fick jag ett upphetsat telefonsamtal en söndagkväll av en jag känner som visste att grannhuset i radhuslängan av till salu för tanten som bodde där hade gått och dött.

(Jag sa till Magnus att jo, hur känns det, tror du att hon dog i huset och kan det liksom finnas något kvar av tanten där. Och Magnus svarade att det finns väl saneringsfirmor i såna fall och jag menade att vi kanske kunde ta dit ett medium och han menade mer att hon legat där och varit död så det luktade död tant. Där ser man hur olika man tänker.)

Allt lät lite för bra för att vara sant. Tanten som dött var nästan hundra år. På riktigt. Och hennes tre barn hade liksom egna liv och hus och allt sånt och var själva inte jätteunga. En av barnen kunde tänka sig att sälja huset till oss, snabbt och lätt, för typ tre miljoner. Och man är ju knäpp i huvet men tre miljoner för ett radhus, byggt på 70talet, helt i orginal från det byggdes, är i just detta område ett klipp.

Vi fick en visning av huset innan själva hemnetvisningen. Det var verkligen 70tal. Och dom där heltäckningsmattorna, som hade korvat sig och var fulla med fläckar, som täckte hela övervåningen - det var inte 70talet In a good way. Det luktade tant. Inte död tant, men gammal tant. Och utgångspriset blev 3 miljoner 850 tusen. Svenska kronor. För att uteplatsen hade sol hela eftermiddan. Vi skrattade hela vägen hem. Tittade på varandra och sa att man kan väl inte köpa ett helt ruttet radhus för nästan fyra miljoner.
Det var nån dåre som köpte det för 4 och en halv miljon. Hoppas dom sitter där i eftermiddagssolen och njuter ordentligt.

Vi gick ändå till banken och frågade om vi fick låna pengar. Dom skrattade inte direkt åt oss men vi fick veta att vi kunde få göra det. Om tio år. Men det gick bra att låna typ hälften. Det finns inga hus där vi vill bo för hälften.

Jag grät en hel kväll och sen tog jag mig samman.

Hälften av pengarna, det finns det hus för på andra sidan bron. Hisingen. Där skulle jag ALDRIG bo. Men så såg vi det där lagom stora huset med superfin trådgård på en jättemysig gata. Och det kostade "bara" 2,4 miljoner. Jag flyttade direkt in och började renovera. Låg halva nätterna och ritade om köket i huvet och gjorde ett tvspels/hängarrum till barnen i källaren och badrummet, där fick jag in en badkar med lejontassar och vi jagade banktjejen som typ, sa kanske, och när dagen för visningen var så var jag så slut av sömnbrist att jag höll på att stupa. Tre timmar innan visning så var det nån uppmärksam vän på facebook som såg att länken till hemnet inte funkade. Huset var sålt.

Jag ringde mäklaren och sa upprört att det var mitt hus! Dom kan väl inte sälja MITT hus!Och mäklaren lät skitorolig först innan han fattade att han inte råkat sälja någons hus utan att fråga. Det var då själva fan också.

Så nu har vi pausat igen.

Jag kollar bara hemnet en gång om dan. Det räknas nästan inte alls. Det är som att bara röka en cigg när man ska sluta röka typ. Och jag har bara passat på att köra runt i det där villaområdet ett par gånger, när jag ändå ska till jobbet. Det kändes bättre att göra det det än att komma tidigare till jobbet och bara sitta där i onödan och dricka kaffe och spela Candy Crasch. Vi får hoppas att det inte är för många som är hemma i det där villaområdet på dagarna och observerar en grå renault espace som kör runt på gatorna. Sakta kör den och man skulle kunna tro att den är ute efter att reka efter nånstans att göra inbrott men den som kör kollar mest hur husen ser ut och om det verkar bo gamlingar i husen som rimligtvis borde vilja flytta till något mer praktiskt.

Fortsättning följer kan man säga....

måndag 29 april 2013

Saker jag är trött på just nu

Utan nån egentlig inbördes ordning:

* Människor

* Bilkörning

* Internet

* Facebook

* Vädret

* Människor som ska prata om vädret

* Människor som ska synas på internet

* Människor som ska göra politiska statement på facebook

* Vin

* Människor som ska prata om vin

* Människor som ska visa hur mycket vin/annan alkohol som dricker på facebook

* Människor som ska visa hur allmänt rediga som är på internet

* Alla bloggar utan min egen

* Utbrända människor



När jag tänker efter så är jag nog trött på det mesta just nu. Det kan hända att jag tänkt lite anorlunda om punkterna som rör vin om jag hade fått hinna dricka lite vin med nån vän någongång. Återkommer om typ 6 månader. Då kanske jag har fått i mig några droppar.

onsdag 24 april 2013

Vill du att fågelungen ska dö eller?

Det var förra sommaren.
Vi hade precis satt oss vid trädgårdsmöblerna under eken, bakom sommarstugan. Vi hade grillat och haft oss och vi hade lyckats samla ihop dom stora ungarna och fått som att sätta sig dom med och jag tror till och med att bebisen hade nog faktiskt somnat i vagnen bredvid bordet. I typ två minuter var allt perfekt. Helt perfekt.

Sen klättrade den ena katten målmedvetet upp i trädet mot fågelholken där det fanns fågelungar. Hopp hopp hopp, gren efter gren hoppar hon mot fågelungarna.

- Men vafan, att man aldrig ska få kunna sitta ner och ta det lite lugnt, sa pappan.

Först kastade vi lite saker på kattfan. Ingen träffade. Nån passade på att kasta lite mat som den ändå inte hade tänkt att smaka på. Sen fick någon den smarta iden att spruta vatten med vattenpistolen. Det vara bara det att det inte fanns något vatten kvar i pistolen. Det var en såndär superstor pistol. Mer ett vattengevär faktiskt. Nu kan man kanske tänka att det bara är att springa och fylla på lite vatten i kranen. Jo, det kan man ju. Om man har rinnande vatten. Så barnen började desperat skopa upp vatten ur den upplåsbara bassängen på gräsmattan. Eller ja, Viggo skopar för allt han är värd och Matilda står bredvid och skriker. Och hela tiden hoppar katten närmare och närmare fågelholken.

Det är då hon säger det. Matilda. Så självklart och så. jävla. stressande.

- Viggo! Vill du att fågelungen ska dö eller?

Nu använder vi den repliken jämt få fort nån måste stressas eller få dåligt samvete i vår familj. En jättebra sak att säga till varandra faktiskt. Man skärper sig lite extra om fågelungen håller på att dö.

söndag 7 april 2013

Julie

I fredags när jag åkte över bron till jobbet så sken solen sådär så det gör ont i en. Från bron ser man staden jag älskar att bo i åt ena hållet och åt det andra glittrade havet och jag minns att jag tänkte att jag är så lyckligt lottad. Att jag har det så bra så det inte riktigt är rättvist. Jag minns att jag tänkte att jag är så otroligt glad över att leva.

Sen kom jag fram och då fick jag ett sms om du gjort det ofattbara.

Fina fina Julie. Jag hade aldrig kunnat ana att det fanns ett sånt mörker innanför din spralliga glada yta. Du var klassens ljus.

Jag jobbade hela fredagen med en känsla av dubbelhet. Det var känslor av att jag älskar mitt jobb. Fast att det var fullt pådrag hela dan så älskar jag det. Och samtidigt så undrar jag varför du gjorde som du gjorde. Du skrev ju på facebook alldeles nyss att du var så glad för att du fått ditt drömjobb hemma i norge. Någon sa att du träffat en ny kille. Skolan är avklarad. Du hade hela livet framför dig.

Du sa mig att min blogg fick dig att skratta. Det är därför jag skriver här nu. Julie, detta inlägg får ingen att skratta. Jag önskar att du vetat att du fick oss att skratta. Att du gjorde oss glad bara av att finnas. När du gjorde ritningar till hur du skulle inreda buren till din sköldpadda så fort du inte tyckte föreläsningarna var roliga. När du alltid sa precis vad du tänkte på, utan filter mellan hjärna och mun - vi skrattade högt och du tittade på oss som att du inte förstod vad det roliga var. Det roliga gumman, var att du alltid sa precis vad alla tänkte men ingen vågade säga högt.

Det borde vara någon annan som skriver just det här. Någon som känner dig bättre. Jag har inte så mycket att komma med. De fina, snälla saker du skrev till mig på facebook om mina barn. Du skrev att Myras storkbett i pannan ser ut som ett hjärta, "passande för ett hjärtebarn". Nu kommer du aldrig få några egna hjärtebarn gumman. Och barnen på barnehagen kommer inte få ha dig som fröken. Och vi andra, vi står här kvar, frågande.

En av de sista sakerna du skrev till mig var att du undrade varför du inte upptäckt mig förrän det var för sent. Du menade medans vi gick i skolan och du bodde här.

Jag säger det samma. Varför upptäckte jag inte dig innan det var för sent? Nu är det alldeles för sent.

Sov gott fina Julie. Du är saknad av många.



måndag 1 april 2013

Och just det!

Jag kom också på till slut att det nog var jag som råkat spärra Magnus kort för vår bankdosa för att jag försökt logga in för många gånger med min pinkod på hans kort.
Jag är inte helt säker för jag minns det så där lite vagt som man minns det mesta när man har lite för mycket sömnbrist och lite för mycket att göra och lite för många barn runt sig hela tiden.

Sånt som bara händer oss

Räkningsdax! Åh vad det är härligt!

Japp då kör vi! (och inte tänkte jag då låtsas om att det egentligen skulle gjorts i slutet på förra veckan)

Magnus börjar. Batterierna på bankdosan har vart jävligt svaga länge. Vi snackar månader. Men om man kör in kortet många många många gånger så brukar det funka till slut att logga in.
*splatt* *splatt* *splatt* låter det i köket. Till slut undrar äldsta barnet vad vi håller på med för hon försöker sova.

Efter femtio splatt står det nåt i displayen. Ett nytt märkligt meddelande. Nåt om att kortet är spärrat för just den här dosan. Skumt. Det blir till att ringa supporten och fråga. Under tiden sätter jag igång att betala räkningar från mitt konto. Jag får väl ta sparpengarna så länge skit samma. Det gick ju bra ändå. Sådär. Då är vi på grön kvist igen. Härligt.
Fast vänta nu. Var är hyresavin? Ska vi göra som vanligt och kopiera förra månadens avi eftersom den alltid är borta och varför lägger man inte in tre månader i taget när man ändå håller på med skiten? Men just det, vi kommer ju bara in på mitt konto och där drogs ju inte nån hyra förra månaden. Fan oxå.

- Men du, kan inte du ringa hyresvärden i morgon?

- Och kolla om dom fått in hyran?

- Ja! Säg som det är! Att vi inte kommer in!

- Ok. Jag gör det!

- Säg att din fru har låst dosan så du inte kommer in.

*asgarv*

- Vafan säger jag....


Andra härliga saker som jag åstakommit den här påsken är:

1. Glömt ljuset på bilen så batteriet var stendött så vi tillslut fick dit en bärgare för det går inte att få igång dieselmotorer till renaultbussar med vanliga startkablar. BRA DÅ VET VI DET. Ska bli spännande att se vad det kostade att lära sig den grejen.

2. Lyckades handla frallor på icaMaxi för 2500 spänn. Ja, du läste helt rätt. Jag skulle köpa: ett årspresenter till Myra, kalasmat och fika, påskmat, nya kläder till barnen och lite annan mat och tyckte att det var väl dyrt när jag skulle betala. Men jag hade sån sömnbrist och hade tagit en sömntablett kvällen innan så jag var lite drogad fortfarande och alla tre barnen var med och lassade in skit i kundvagnen så jag tänkte att det var då fan vad dyrt det är jämt på icaMaxi men fyra och tre var VÄL saftigt men nu är det gjort och jag ska aldrig handla här mer igen.
Sen kom jag hem och hade sån grym ångest och vi tittade på kvittot och upptäckte att kassörskan hade stämplat in 510 frallor. Det blev ju en bra historia.
Sen la jag skulden på mig själv eftersom det var jag som som vanligt hade pratat med kassörskan och varit trevlig och käck precis när hon skulle räkna frallorna. Jag berättade exakt hur rörigt det var just vid frallorna när en ungen skrek, en var lite ivägen och en skulle lägga i frallor i påsen och jag försökte få en att inte ramla ur vagnen, en att inte vara ivägen för andra kunder som också ville ha frallor och en att inte pilla på alla frallor som han inte hade tänkt lägga i påsen.
När jag tänker på det så känns det lite som om jag vore ett våldtäktsoffer som skyller på sig själv.


Annars har vi haft ettårskalas här och det var härligt. Det hon blev gladast för var ett silverhalsband med en liten fjäril. Släkten blev djup imponerade över att hon direkt visade att hon ville ha den runt halsen och OH! Vilket begåvat barn som förstår med en gång att det var ett halsband. Det vet jag väl. Hon är skitsmart! (Men lite impad blir man ju)

Det var väl det.
Vi hörs då!

söndag 24 mars 2013

Samtal mellan makar- "Vad man borde göra med kattmördaren"

Där jag bor härjar just nu en vidrig människa som går igång på att sprätta upp katter med kniv.

Vid köksbordet, lördag förmiddag. (Frun i huset har bara fått en liten ynka kopp kaffe än så länge. Den var dessutom svag.)

- Alltså, fan. Jag är så trött på att polisen säger att det inte är nån prioriet att hitta kattmördaren. VAFAN alltså. Få tag i den jäveln nu nån gång. Och inte nån jävla VÅRD och skit. Jag är så trött på jävla daltanden med folk som har gjort vidriga saker.

- Ja... Alltså...

- Vad hände med ett hederligt jävla HOLE IN THE GROUND?! Lås in den jäveln och släpp aldrig ut aset igen. Han förtjänar inte att leva i samhället mera!

- Hehehe... Ja. Jo jag håller...

- Helvete alla jävla pedofiler och våldtäktsmän och kattmördande as! Jag är så trött på att dom hade en taskig barndom eller whatever, lås in dom. Var inte så jävla snälla och mjäkiga. Nån gång har dom väl ändå gjort valet att göra en vidrig handling.

- Jo, jag kan väl förstå att man kan ge vård om det gör att den som gjort nåt förstår att den har gjort fel...

- Och vet du! Vet du hur man lär dom att dom har gjort fel?! MED PRYGEL!!

- Ok...

måndag 18 februari 2013

I-landsproblem just nu

Utan någon egentlig inbördes ordning:

* När man suttit och scrollat och läst i feeden på facebook och inser att man inte är helt dum i huvet utan det är bara facebook som har ställt in sig på att visa allas inlägg lite random efter vad dom anser är häftigast istället för efter senast skrivna grej.
(JÄVEL vad det är irriterande)

* Prislappar i kläder. Varför ska dom alltid stoppas IN i kläderna och helst vändas inåt så att man måste stå och ROTA fram lappen, vända på den (och läsa storlek 34) samtidigt som man svettas och måste använda andra armen till att bända bort resten av plaggen som man redan rotat upp lappen på. Fram tills man hittar sin storlek. Som alltid är det klädesplagget som man tittar sist på oavsett vilken ordning man börjar rotande på.

* Folk som inte har barn som anser att man får skylla sig själv som har skaffat barn och att man inte har rätt att gå på trottoarer eller in i affärer med barnvagn. Som måste stå jättemycket i vägen och ha på sig fåniga kläder i nån slags 90-tals stil och titta överlägset på en för att dom minsann också har rätt att andas luften på jordklotet. Ja. Det har dom förstås, men dom kan väl förhelvete dra in röva så man kommer fram.

Den sista punkten kanske inte var nåt i-landsproblem. Mer något som jag stör mig på som fan just nu.

Ja det var väl det för nu.

söndag 17 februari 2013

Bloggtorka pga av tv-seriemaraton

Hej!

Ber om ursäkt för att jag totalt torkat ihop på skrivfronten.
Det är inte bara det att jag höll på med min helvetes jävla uppsats-jävel. Jag blev även tipsad av Becca att det finns ställen på internet där man kan streama tv-serier. Inte jättebra för min moral. Men jättefint för en tant som mig som inte vet riktigt hur man gör när man laddar hem filmer. Det är till och med olagligt så det är väl superfint med brott som man inte ens vet hur man ska begå.

Var var jag? Jo, just det, apropå brott kan man säga... nu har vi klämt 3 säsonger av Sons of Anarchy på typ tre veckor. Det är inte illa för lite lagom sömnbristiga småbarnsföräldrar. Vi har dessutom kommit på att om Magnus spelar bas hela tiden så somnar han inte. Så ser det ut hemma hos oss på kvällarna. Jag virkar för livet (då somnar inte jag) och Magnus spelar bas så soffan hoppar. Och så ser vi på Sons of Anarchy.
Josåatte. Nu har jag lite frågor som liksom hänger ihop med den här serien. Jag undrar:

1. Om man ska sälja vapen till andra kriminella gäng, varför måste dom hela tiden ha NYA vapen. Typ så här: "We gotta wack thoose motherfucking IRA asholes. Do you want to help us?" "Yes, they need to be wacked. We need a couple of dussins of big fucking machinguns. Can you help us with that?" "Yes we can."
Ok. VARFÖR behöver dom hela tiden nya vapen? Kan dom inte hålla ordning på dom som dom HAR? Om man köper dyra fina maskingevär som det är skitkrångligt att frakta över hela USA, kan man inte se till att hålla ordning på dom då? Och använda dom flera gånger?
Herregud.

2. Är det nån mer än jag som undrar om han som spelar Jax har fått nån speciell klausul i sitt kontrakt där han får extra betalt för att visa röven mer eller mindre i varje avsnitt. Nu klagar jag absolut inte på det. Alls. Jag är bara lite nyfiken på om han var medveten om vad han gjorde innan han skrev på kontraktet.

Oj. Direkt efter fråga två så kunde jag visst inte tänka mer så det är nog bäst att jag slänger på ett avsnitt till...

Vi hörs!

lördag 2 februari 2013

Två 8-åriga brudar och deras önskningar

I baksätet.

- Om du fick önska dig viiiiilket husdjur du ville, vilket husdjur skulle du önska dig då?

- Jag vet inte riktigt... En hund kanske...

- Vet du vad jag skulle önska mig?

- Nä.

- En minigris. Som sitter i en kopp.

- ÅÅÅÅÅÅhhhhhh....

- Och vet du. Min farmor har sagt, när jag började önska mig en minigris i en kopp, att om jag ville så kunde jag få ha en sån där dom bor för dom bor på landet. Och min kusin hon önskar sig också en minigris i en kopp och då kunde hon få ha den där med så kunde dom få bo där i deras ladgård. Och så ibland får dom mat över från middan som dom brukar mata fåglarna med och sådär så kunde dom ge det till grisarna i stället.

- Ja.

- Åååååh... Jag skulle sååååå gärna vilja ha en lite minigris. Som sitter i en kopp.

- Aaaaaahhhhh.... Jaaaag meeeeed....

*Djupa innerliga suckar av längtan*

- Viggo, vad skulle du önska dig mest av allt för husdjur om du fick välja precis vilket som helst?

- En iphone.

onsdag 23 januari 2013

Saker som pappan är bra på

När bebisen i den här familjen råkar bli övertrött för att hon inte ville sova på hela eftermiddan så vill hon inte äta sin kvällsgröt och då blir det helt jävla hopplöst hela natten.

Det hände idag och då fick vi trixa i ungen gröten genom att hon fick sitta i mammans knä som hon ville och pappan fick distrahera henne med lite skojerier och liksom av bara farten knö i henne gröten så fort det går innan hon liksom fattar vad som händer.

- Hej och hå! säger mamman glatt. In med gröten!

Pappan är djupt koncenterad på att snabbt som fan mata in grötsked efter sked.

- Det här går ju fint! säger mamman glatt. In med skeden bara!

Pappan grymtar lite. Djupt koncenterad.

- Pappa är bra på att köra in den! ropar mamman lika glatt som innan.

Och sen dog hon av skratt. Och var glad att vi inte satt nånstans där nån kunde se och HÖRA oss.

tisdag 15 januari 2013

Klädefterlysning!

Igår så mötte jag en tjej på stan som hade en slags poncho på sig.
Den var svart och gjord av såntdär filtaktigt tyg som halsdukar var gjorda av ett tag.
Bam så ramlade jag ner i ett tidshål och mindes plötsligt ett klädesplagg. Det är bara det att jag inte minns om jag minns rätt.

Så är det någon som kände mig för minst 20 år sen som kan minnas om jag en gång i tiden hade en svart poncho som var gjord av samma sorts filtaktiga tyg som alla halsdukar just då var gjorda av. Den var som en stor halsduk. Jättestor.

Jag misstänker att jag hade den strax efter gymnasiet. Under den tiden när jag brukade ha en blå klänning på mig som jag en gång råkade stoppa innanför strumpbyxorna när jag var lite på lyran och hade kissat på toa på stora McDonaldsen i Nordstan. Lagom pinsamt. Jag brukade även ha en militärskjorta som jag köpt på ÖB och ett par svarta strumpbyxor med guldglitter broderat vid anklarna. Och just det! Ett par svarta blanka skor med stort spänne på som var lite för små så jag fick sjukt ont i fötterna när jag haft som på mig en hel natt.

Sorry. Memory Lane dök upp. Det måste vara 40årskrisen.

Nån som minns?


Och by the way. 90-talet var UGLY.

Saker som jag gör som driver min man till vansinne

Vi har snart vart ihop i femton år.
Och man vill ju gärna tro att det bara är jag som blir galen på att han sparar på strumpor överallt för att använda minst en gång till innan han lägger dom i tvätten (det händer ju aldrig). Eller att han alltid somnar när man vill se på film. Eller att han verkar spara på dom där små plastgrejerna som sitter på brödpåsarna. Fast han aldrig sätter tillbaka dom på påsen så dom ligger över hela köket.

En kväll strax innan jul fick jag nån slags vision av att han faktiskt stör sig på mig med.

Vi sitter i soffan och slår in julklappar. Jag viftar med två små badskumsgrejer som ett av barnen ska få.

- Hur ska det vara? Ska det vara en paket och en paket? Eller bara en paket?

- Va?!

- Ska det vara en paket och en paket eller en enda paket?

- För helvete! Det heter ETT paket!

- Va?

- DET HETER ETT PAKET!!

(man hör att detta har legat och grott i femton år)

- Gör det?

- Ja! Det gör det. ETT paket. Herregud.

- Oj. Säger jag så? Stör du dig på det?

- Ja. Men du kan väl inte hjälpa det. Det är väl nån dialekt.

(säger han med såndär röst som man har när man förklarar nåt för ett lite dumt barn)

- Det är nog för att mina föräldrar är från Göteborg.

- Ja. Säger du ett apelsin också?

- Nä. SLUTA!

- Säger du en paraply också?

- SLUTA! Det vet du att jag inte gör!

- Ja. Förlåt. En paket.

Hej 40!

Till sommaren fyller jag 40.

Ja faktiskt.

Och även om jag tror att jag känner mig som högst 27 så börjar saker och ting peka på att jag nog faktiskt inte är 27. Jag har börjat lägga märke till vissa saker som mitt 27åriga jag skulle bli helt jävla vansinnig på.

Här är några exempel:

* Varje gång jag hör Graveyard på radion så tror jag att det är Mustasch. Och varje gång Mustasch är på radion så tror jag att det är Graveyard. Det skulle nog få flera av mina vänner att gå fullständigt bananas. För att inte tala om mitt 27-åriga jag.

* Det har varit trängselskatt i Göteborg i exakt 15 dagar nu. Jag har redan skaffat autogiro. För att det verkar praktiskt.

* När jag tittade i senaste HMkatalogen så bläddrade jag väldigt snabbt förbi Divided-sidorna för jag kände att det var lite för skrikigt.

* Jag hade tre mål för det här året som jag tänkte klara av. Det var att skaffa mig ett riktigt jobb, köpa ett hus (helst ett praktiskt radhus) och lära mig sticka strumpor. Ja, ni hör ju. Mitt 27-åriga jag hade slagit mig själv på käften.

* Jag har faktiskt inte en jävla aning om vad en hipster är för en. Och jag vill faktiskt inte veta heller.

Små spår i snön

Viggo och jag går hand i hand till bilen.

Jag ska köra honom till ett kalas.

På sidan av trottoaren, i den nyfallna snön, har ett litet djur gått förbi och gjort spår i snön.

- Titta Viggo!

- Ja!

- Där har någon gått.

- Ja.

- Vad tror du att det är för en då?

- Kanske en liten ren!

Årets böcker- bok nr 2

Ja. Nu kändes saker och ting redan lite jobbigt. Men jag tänkte ju vara ärlig och erkänna alla böcker jag läst.

Bok nr: 2

Titel: Rockstjärnan som gud glömde

Författare: Kee Marcello

Antal sidor: 303

Tid det tog att klämma den: Vet inte. Kanske fem dagar av vanligt kvällsläsande innan jag somnade.

Vad den handlar om: Kee Marcellos självbiografi. Hela hans liv typ. Från han var barn och vad han gjorde innan han kom med i Europe. Och så såklart världsturnerna med Europe och vad han haft för sig efter det. Ganska mycket knark och ligga.

Vad jag tyckte: Jo alltså. Det är ju två saker som är jobbiga med det här. Kee Marcello verkar vara en ganska snäll och rar snubbe men jag är så sjukt trött på just den här sortens böcker. Det har vart one to many sista åren. Men det är ju inte Kee Marcellos fel. Sen är det nåt med Europe och hela den eran av pudelband som gör mig lite rysande. Jag tyckte verkligen att Joey Tempest var det snyggaste jag sett 1987. Jag var 13 år. Då får man ha lite kass smak. Men i alla fall så är det nåt som är skämmigt så man knappt kan med att läsa om det.

Det hade vart bra om någon strukturerat upp boken lite åt honom. Ibland blir det lite väl skämtsamt. Nästan lika illa som i Lemmys bok White line fever. Men Kee Marcello är ju gitarrist och inte författare så vafan. Det är väl jättebra att skriva en bok! Och mer vågar jag inte säga om det för nu vet jag inte bara att Kee Marcello knarkade knark som bara fan, jag vet även att han bor i Göteborg så man kan ju råka på honom på Ica Maxi nån gång. Jag tänker inte vara den som håller på med personliga påhopp i den här bloggen. Sånt lämnar jag till andra bloggidioter.

Det var intressant att veta att dom knarkade som fan. Och att han snackar skit om Joey Tempest hela boken igenom.

Betyg: 2. Hade blivit högre om jag inte redan läst 85 rockbiografier.

(herregud, tänk att jag faktiskt tog mig igenom White line fever. På engelska. Man skulle ju kunna tro att Lemmy skulle vara lite roligare)



tisdag 8 januari 2013

Bokdagbok 8 januari

Kära dagbok.

Och Marcus - som inte behöver läsa detta inlägg.

Årets första bok blev Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs.

Böcker jag läst 2013

Bok nr: 1

Titel: Högre än alla himlar

Författare: Louise Boije af Gennäs

Antal sidor: 525.

Tid det tog att klämma den: ca 3 dagars normalt läsande och en halv natt när jag inte kunde sova, alla var sjuka och lakanen var sjukt trassliga i min säng.

Vad den handlar om: 6 stycken vänner och deras liv från milleniumskiftet tills nu. Alla stora händelser som hänt i världen finns med på olika sätt. Jättekul när man ju vet vad som har hänt men dom i boken inte vet.

Vad jag tyckte: Alltså ärligt. Stjärnor utan svindel är en av de bästa böcker jag läst. På riktigt. Och jag är helt ointresserad av lesbiska kärlekshistorier. Hade stora förväntningar på den här boken. Men alltså. Jag förstår inte varför hon slarvar bort en sån här finfin ide´. Det är som att hon har nåt slags tvång att hon måste berätta precis hur alla känner sig och hur alla mår och varför. Ingenting lämnas åt läsaren att tänka ut. Alltså, femti sidor där de lyckliga vännerna firar en helt perfekt jul tillsammans på en helt perfekt liten gård i snöig skog i småland. Alla är lyckliga hela tiden och allt som dom gör beskrivs i detalj. Hade jag skrivit boken hade jag beskrivit dessa femti sidor med max tre meningar. Typ: "Sen åkte vi till småland och hade den bästa julen någonsin". Men nej. Pepparkakshus bakas, ingående detaljer om den perfekta renoveringen och alla är så lagom käcka och lyckade. När dom gick ut och hade snöbollskrig så ville jag fan slå dom på käften. Låg bland mina trassliga lakan och hoppades att huset skulle brinna upp. Eller att en mördare skulle dyka upp och mörda hela gänget.

Jag läste faktiskt 100 sidor på boken först och sen bestämde jag mig för att inte forsätta för jag blev så grinig över att hon bara höll på och förklarade vad som hände och ingenting brände nånsin till.

Men så hade jag inget att läsa och jag måste ha nåt att läsa annars så känns det som att jag inte kan andas. Så jag tog upp den från sovrumsgolvet och fortsatte.

Störde mig även som fan på hur hon dissar anarkafeministerna i boken. Ni som har läst Stjärnor utan svindel vet vad jag menar. Ett konstigt sätt att göra upp med det som händer i den bästa bok man skrivit.

Ja ja. Nu har jag ju börjat bli kompis med dom här dryga jävla överklassmänniskorna så jag lär väl läsa de två andra böckerna som ska komma sen. Jag säger bara att jag kommer att göra det. Men inte att jag kommer att gilla vad jag gör.

Betyg: 1.5 poäng.

Jag hade skrivit den så jävla mycket bättre själv. Just saying.