Vad min dotter säger just nu

Vi målar naglarna. Hon har valt ljusgrön färg. Med glitter on top.
- Åh vad fint det blev mamma!!
- Ja.
- Det ser ut som SLEM!!



- Mamma. Visst är jag adopterad?
- Nej det är du inte.
- Jo det är jag.
- Nej det är du inte.
- Jo för det har du sagt.
- Nej det HAR jag INTE.
- Jo det har du.
- Nej det har jag inte.
- Jo det har du jo det har du jo det har du. Jag är köpt.

Hon är köpt.
Nä. Det är hon inte.

Mindfullness upp till armbågen

Det snöar ute. Det måste väl vars det här som kallas göteborgshumor. Ett snökaos i början av november och så nu. När man trodde det var vår. Och där emellan fyra månader av grått dis som man inte vet är regn eller dimma. Och ibland blåser det på skiten så man blir genomblöt på hela kroppen från sidan.
Jag som hade en teori om att förra veckans katastrofväder var vintern som var på väg bort och visade upp två långfingrar på vägen bort.
Jag hade fel. Idag la vintern en sista äggfis för oss att njuta av. Tycker den. Jävla as.

En torsdag för några veckor sen. Jag vet att det var torsdag för vi hade var på ridskolan. Jag släppte av alla familjemedlemmar hemma på gatan och åkte bort till torget för att lämna tillbaka en bok på bibblan. När jag kom ut från bibblan drabbades jag av ett sånt där himla härligt ögonblick som man gör ibland helt plötsligt. Utanför singlade stora snöflingor ner på ett sagovackert vis. Det var julkalender och Astrid Lindgren och fan vet vad mer. Och alldeles still på förortstorget. Jag beslutade mig för att jag fick rymma hemifrån i tio minuter till och gick in ett varv på Loppisen.
Efteråt, när jag sneddade över torget, på vägen till bilen, mötte jag två män i typ 55 års åldern som diskuterade oralsex. En av som hade stött på en tant som var missnöjd med hans färdigheter och nu var han kränkt. Mycket ovanligt att höra en sån konversation tänkte jag och körde hemåt med en känsla av att jag kanske förstått vad mindfullness innebär.
Så kom jag hem och möttes av en man som fixat ett stopp i toaletten medans jag var borta och hade haft skit upp till armbågen. Sa han. Och han var inte längre sugen på att laga soppa till middag. Sa han.
Det var inte läge att berätta om snöfall i gatlampor eller vad vuxna gubbar kan prata om en torsdagskväll. Eller mindfullness.

Om att hata en månad

Några gånger om året ramlar jag ner i märkliga årstidsrelaterade hål. 1 november är ett sånt. Jag blir så sjukt deppig och tror att allt verkligen är slut. Jag tror deppet är lika illa som när min farsa slutade röka. Ja alltså, det var bara han som deppade, vi andra tyckte det var rätt bra.
I år kunde Facebook upplysa mig om att jag flippat ur över november på exakt samma märkliga sätt varje år på precis samma dag. Typ. Jag hade skrattat åt det om jag orkat.
Sen kommer alltid klassikern: precis när jag slängt ut julgranen och städat bort allt dammigt pynt. Då tror jag nämligen varje år att det direkt ska bli vår. Det blir det ju inte. Alls. Om man inte typ skulle vänta med att slänga ut granen tills mitten på april.
Det hade ju blivit väldigt barrigt hemma. Men kanske värt att prova ändå. Vi får se.
I år kunde jag, tack vare att jag mindes Facebooks påminnelser om hur jag hatar november, liksom mota Olle i grind och pigga upp mig med olika sinneshöjande grejer så jag skulle glömma bort vad jag brukar få för mig. Jag tror att det typ var kaffe, lite yoga, en kaka eller två och lite maniskt candy crush-spelande. Och så sådde jag lite chili.

I dag är det förste mars. En månad jag också innerligt hatar men som ändå har vissa poänger. Dagsljus, fågelsång, Melodifestivalen tar äntligen slut.

Det försökte jag tänka på i morses när jag stod i duschen och glodde tomt in i kaklet.
Sen gick jag upp i köket och upptäckte att vi inte hade nåt kaffe. Och så gick jsg på utvecklingssamtal med ett av barnen men fröken var sjuk och hade glömt att berätta det. Och sen var det ett barn på jobbet som kissade på mina strumpor.

Jag vet inte. Mars för fan jobba lite på sin image nu.

Att ha hund på vintern del 25 (kanske)

När man har en hund och det är vinter och man inte bor i nån avkrok så måste man plocka upp bajskorvarna. Det är, som jag sagt förut, helt jävla omöjligt ibland att SE en brun korv som gömmer sig bland massa löv. Speciellt när det är mörkt ute. Det enda som hjälper är att glo allt man kan på sin skitande hund. För släpper du hunden med blicken har den gått tre stag fram och sprätt med bakbenen och då är korven forever GONE.
Det känns förövrigt rätt perverst att stå och glo på sin bajsande hund. På mänga vis.

På julafton var jag ute en sväng med hunden och min brorsa. Hunden bajjade, vi stirrade båda på hunden och korven och så tittade jag bort i en sekund och så hade hunden flyttat sig och det var helt omöjligt att lokalisera skiten.
Brorsan sa, med tonläget av att jag slängt det dyrbaraste jag hade från Älvsborgsbron, "Den kommer du aldrig att hitta". Det gjorde jag inte heller.

Härom kvällen var det typ 2 minus och blåste nån jävla isvind. Hunden sket, jag fixerade korven, hunden fick tre steg fram och sket lite till och jag tappade korvfokus på första korven. Ganska snart såg jag den dock. Började mig fram och fick upp den i påsen. Den var helt kall och stel.
Antingen så blir hundbajs kallt väldigt fort.
Eller då var det någon annans korv.

Vikten av en rejäl uppfostran

I veckan skrev mitt största barn nationella prov igen. Något helt makalöst fantastiskt inträffade. Hennes fröken, som vanligtvis, citat: "inte fattar ett skit", hade tillåtit alla i klassen att ta med lite godis för att ev skriva lite bättre när som var sockerdopade. Men max 100 gram var det som gällde. Om nån hade mer skulle fröken käka upp det som överskred vikten.
Provet fick ganska bra sa barnet när hon kom hem på eftermiddagen.
- Skrev du bättre när du fick godis?
- Vet inte. Men vet du, Carros mamma trodde inte på henne när hon sa att hon skulle få ta med sig godis. Så hon snodde en kaka bakchoklad hemma i köket. Fast det var 200 gram så hon fick äta upp halva kakan på vägen till skolan. - Och sen åt hon resten när hon skrev provet?
- Ja.

Det är sånt man gör när man går i sexan och ens halvstränga mamma inte tror en. Äter 200 gram blockchoklad. Jag mår lite illa bara jag tänker på 200 gram blockchoklad.

Helgen som parallellt universum

Jomen jag hade ju en tydlig vision av den här helgen. Så här skulle det typ bli:

Fredag-
Köpa hämtmat till barn och mig på vägen hem. Äta den. Byta lakan i sängen. Gå ut med hunden. Låta minsta ungen somna i soffan framför På Spåret. Käka upp lantchipsen jag sparat i skåpet i en vecka. Kanske ta ett bad ( fast just det trodde jag nog inte att jag skulle göra, det ligger under samma kategori av saker man aldrig får till som tex Göra yoga på morgonen, eller alltid ta bort nagellacket när det börjar bli fult och inte gå runt med det i 10 dar till som en fjortis) Avsluta med att lägga mig tidigt och läsa den läskiga John Ajvide Lindqvist boken.

Lördag - sova så länge minsta barnet tillät. Dricka kaffe och läsa morgontidning. Baka en kaka. Dammsuga och skura badrum. Se till att få hit minsta ungens bästis för att låta dom underhålla varandra. Fika med Karolin medans alla barn typ har nåt att göra. Köra Viggo till kalas vid fyratiden (just det,måste kolla exakt när fan det började). Laga nån form av mat. Se på Melodifestvalen med Helena och Mimmi och käka godis. Typ.


Söndag - tvätta lite. Pilla ner lite frön i nån jord. Läsa mer skräckbok. Långpromenad med hunden.


Så här har det gått hitills:


Fredag:
Ringde storbarn på vägen hem och frågade vilken hämtmat dom ville ha. Det lät inte som dom var superhungriga. Jag misstänkte direkt stora kvantiteter Oboy som mellanmål. Dövar de bästa aptiter. Nåväl. En kunde tänka sig pizza, den andra sushi. Tur att dom ligger precis intill varann. Fast då hade ju sushin semesterstängt och jag fick åka runt halv Hisingen för att fixa allt. Det tog exakt en timma. Nästan lika jobbigt som att laga mat. Om man inte räknar in att Myra fick ett bryt och vrålade högt mellan Coop och pizzerian. Ja ja. Skitsamma. Vi käkade. Jag somnade på soffan en stund. Vaknade och gick ut med hunden. Nu var det dags för soffa och fredag och chips och mys. Jo men då hade ju nån ätit upp mina chips som jag sparat. Kanske en förklaring till att ingen ville ha middag strax innan. Ja ja. Jag hade en folköl iaf. Än så länge ger dom fan i folkölen. Man får va glad för det lilla. Allt löper fint en stund. Minsta ungen somnar i soffan, efter att ha bett om pyjamas och tandborste. Jag kommer i säng tidigt med min bok. Överväger att byta lakan men orkar inte.
Läser skräckbok om några människor som campar och vaknar upp och allt är borta förutom 4 husvagnar och deras invånare. Allt som finns kvar är en oändlig gräsmatta och en blå himmel utan sol. Ganska snart börjar det dyka upp monster och annat som som är rädda för. Och inget är som det ska vara. Viggo kommer och lägger sig i den lediga sidan av dubbelsängen pga en riktigt fet spindeljävel utanför hans rum som ingen vågar döda. Jag somnar och vaknar av att Myra sitter upp i mitten av sängen och skriker rakt ut som i skräck. Jag blinkar förvirrat och får för mig att allt blivit som i min bok. Ska precis säga nåt lugnande till henne att allt kommer ordna sig när jag känner igen dom konstiga ljud hon gör mellan skriken. Hinner precis få bort henne till sängkanten innan jättespyan kommer. Det mesta hamnar på golvet. Viggo flippar ur över att han har jordens värsta otur. Jsg försöker torka av ungen, torka upp på golvet, inte kräkas själv och få in saker i tvättmaskinen på samma gång. Myra huttrar och grinar och är rädd så hon måste gå efter mig hela tiden och trampa i kräket om och om igen. Till slut har jag fått ordning på det mesta. Viggo ligger och muttrar på soffan. Tvättmaskinen går. Myra ligger nära sängkanten med en hink bredvid och jag är nu klarvaken och löser skräck igen medans jag väntar på nästa eventuella spya. Det kommer ingen som tur är.

Lördag- jag är helt död av sömnbrist. Skiter i alla husmorsplaner och spelar Candy crush i nattlinne halva dan medans Myra ser på Netflix. Avbokat alla sociala kontakter. Ingen vill ju hänga med oss nu. 13.20 ringer Magnus och berättar att han fått sms från mamman som har kalaset Viggo ska på och undrar om Viggo kommer. Faaaan. Av med nattlinnet och köra som en biltjuv till Laserdome. Viggo kan springa in vara med. På vägen hem inser jag att han kanske borde vara hemma i karantän. Hann inte tänka på det. Får lite fart och byter i kräksängen, skurar badrummet och när jag hämtar Viggo så har jag missat sluttiden också så dom har stått utanför och väntat på mig och hållt Viggo sällskap i 20 minuter. I snöslasket. Med en bebis. Jepp. Årets mamma, det blir nog jag det.


Så. I morgon är det söndag och vad som helst kan ju faktiskt hända.

Puss och kram på er!!❤️