Vad min dotter säger just nu

Vi målar naglarna. Hon har valt ljusgrön färg. Med glitter on top.
- Åh vad fint det blev mamma!!
- Ja.
- Det ser ut som SLEM!!



- Mamma. Visst är jag adopterad?
- Nej det är du inte.
- Jo det är jag.
- Nej det är du inte.
- Jo för det har du sagt.
- Nej det HAR jag INTE.
- Jo det har du.
- Nej det har jag inte.
- Jo det har du jo det har du jo det har du. Jag är köpt.

Hon är köpt.
Nä. Det är hon inte.

Mindfullness upp till armbågen

Det snöar ute. Det måste väl vars det här som kallas göteborgshumor. Ett snökaos i början av november och så nu. När man trodde det var vår. Och där emellan fyra månader av grått dis som man inte vet är regn eller dimma. Och ibland blåser det på skiten så man blir genomblöt på hela kroppen från sidan.
Jag som hade en teori om att förra veckans katastrofväder var vintern som var på väg bort och visade upp två långfingrar på vägen bort.
Jag hade fel. Idag la vintern en sista äggfis för oss att njuta av. Tycker den. Jävla as.

En torsdag för några veckor sen. Jag vet att det var torsdag för vi hade var på ridskolan. Jag släppte av alla familjemedlemmar hemma på gatan och åkte bort till torget för att lämna tillbaka en bok på bibblan. När jag kom ut från bibblan drabbades jag av ett sånt där himla härligt ögonblick som man gör ibland helt plötsligt. Utanför singlade stora snöflingor ner på ett sagovackert vis. Det var julkalender och Astrid Lindgren och fan vet vad mer. Och alldeles still på förortstorget. Jag beslutade mig för att jag fick rymma hemifrån i tio minuter till och gick in ett varv på Loppisen.
Efteråt, när jag sneddade över torget, på vägen till bilen, mötte jag två män i typ 55 års åldern som diskuterade oralsex. En av som hade stött på en tant som var missnöjd med hans färdigheter och nu var han kränkt. Mycket ovanligt att höra en sån konversation tänkte jag och körde hemåt med en känsla av att jag kanske förstått vad mindfullness innebär.
Så kom jag hem och möttes av en man som fixat ett stopp i toaletten medans jag var borta och hade haft skit upp till armbågen. Sa han. Och han var inte längre sugen på att laga soppa till middag. Sa han.
Det var inte läge att berätta om snöfall i gatlampor eller vad vuxna gubbar kan prata om en torsdagskväll. Eller mindfullness.

Om att hata en månad

Några gånger om året ramlar jag ner i märkliga årstidsrelaterade hål. 1 november är ett sånt. Jag blir så sjukt deppig och tror att allt verkligen är slut. Jag tror deppet är lika illa som när min farsa slutade röka. Ja alltså, det var bara han som deppade, vi andra tyckte det var rätt bra.
I år kunde Facebook upplysa mig om att jag flippat ur över november på exakt samma märkliga sätt varje år på precis samma dag. Typ. Jag hade skrattat åt det om jag orkat.
Sen kommer alltid klassikern: precis när jag slängt ut julgranen och städat bort allt dammigt pynt. Då tror jag nämligen varje år att det direkt ska bli vår. Det blir det ju inte. Alls. Om man inte typ skulle vänta med att slänga ut granen tills mitten på april.
Det hade ju blivit väldigt barrigt hemma. Men kanske värt att prova ändå. Vi får se.
I år kunde jag, tack vare att jag mindes Facebooks påminnelser om hur jag hatar november, liksom mota Olle i grind och pigga upp mig med olika sinneshöjande grejer så jag skulle glömma bort vad jag brukar få för mig. Jag tror att det typ var kaffe, lite yoga, en kaka eller två och lite maniskt candy crush-spelande. Och så sådde jag lite chili.

I dag är det förste mars. En månad jag också innerligt hatar men som ändå har vissa poänger. Dagsljus, fågelsång, Melodifestivalen tar äntligen slut.

Det försökte jag tänka på i morses när jag stod i duschen och glodde tomt in i kaklet.
Sen gick jag upp i köket och upptäckte att vi inte hade nåt kaffe. Och så gick jsg på utvecklingssamtal med ett av barnen men fröken var sjuk och hade glömt att berätta det. Och sen var det ett barn på jobbet som kissade på mina strumpor.

Jag vet inte. Mars för fan jobba lite på sin image nu.