Dear karma, I have a list of people you missed

måndag 26 augusti 2013

Instruktion i hur man beställer bredband till sitt nya hus

1. Man ringer bolaget som man tror har hand om hela skiten. Där blir man direkt hänvisad vidare till snubbarna som numera har hand om bredbandet där man ska flytta.

2. Man ringer upp det andra bolaget. Där tycker dom att man ska gå in på deras hemsida och kolla mera. Man gör det samtidigt som man håller kvar människan i telefonen. När man håller på och ringer till såna här ställen är det OERHÖRT värdefullt att hålla fast vid en riktig människa i telefonluren. På hemsidan fattar man nästan ingenting. Människan i luren lär en flera nya värdefulla ord som exempelvis koaxanslutning. Man tänker att den här människan i luren kanske inte är värd ett skit trots allt. Man ombeds välja någon av 5 olika bredbandsopperatörer och blir väldigt förvirrad eftersom man tror att det är just en bredbandsopperatör man pratar med.
Nähä, för det är bara dom som har hand om själva APPARATEN som man FÅR bredbandet ifrån. Ooooookeeeeej....

3. Sen sitter man och glor på fem namn med olika bredbandsbolag i typ tre minuter och undrar vilken som är värst. Och om det finns NÅN av dom som NÅGON annan hört talas om. Efter tre minuter har gått får man snilleblixten att googla dom jävlarna. Om det är nåt som kan reta upp datanördar så är det väl slött internet. Alla bolagen har ilskan trådar på flashback utan ett verkar det som. Aha. Då väljer jag den.

4. In på bredbandsleveratörens hemsida. Klick klick klicktetiklick. Det är siffor och summor och själva säger dom att dom är bäst och jag fattar nada men vafan bara man får lite bredband så skiter jag väl i resten. Klicketiklick. Sådär ja.

5. Man tänker att det kan vara bra att ha kvar sitt gamla telefonnummer så att släkten och telefonförsäljarna har nånstans att ringa fortfarande så man fyller snällt i sitt gamla telefonnummer och ombeds klicka i rutan som heter: Vill du ha en SIP-box eller inte? En SIP-box, för er som inte vet det än, kostar 599 kr. Jaha. Är det den som sitter i garaget eller vafan är det för en jävla grej? Bäst att ringa och fråga.

6. Man får stå i telefonkö i typ 28 minuter och medans man väntar får man lyssna på en OERHÖRT irriterande liten musikslinga som går upp och ner upp och ner med fjösiga fioljävlar och man känner ganska snart att man vill döda någon. Man får vänta så länge att man hinner statusuppdatera på facebook att man hatar klassisk musik och spela bort alla sina liv på candy crush.

7. Någon svarar att SIP-boxen nog inte alls är grejen som finns i garaget. Och man svarar att jo, då får jag väl betala 599 kr då och se glad ut.

8. Tada! Nu har du bredband i ditt hus!! Visst var det lätt?!


(Värt att veta är att jag även idag haft kontakt med Elbolaget, fjärrvärme-placet, larm-gubbarna och har fixat adressändring. Jag har även visat vår enormt skitiga, röriga lägenhet för en man som pratade väldigt lite svenska och mest var intresserad av vad det är för material i väggarna. Nu är jag värd lite kolhydrater känner jag. )

söndag 18 augusti 2013

Roliga namn på städer vi åkte förbi på semstern. Del 2.

Kom på att jag glömde det absolut roligaste.

Illertissen

Det var en liten stad som låg strax intill den lilla floden Iller.

Ja. Nu kanske det är så att jag har lite märklig humor och sådär men... får inte ordet Illertissen vemsomhelst att skratta och tänka på snusk?

Hur det gick till när vi köpte ett hus (till slut)

Ber de som väntat på en spännande blogghöst om ursäkt. Jag hade tänkt att det skulle bli en jävla massa hustittande att blogga om. Ni minns väl att jag gav er lite teasers om kisslukt, mögelgolv och femiljonersradhus.

Hur det gick till när vi köpte ett hus. Den korta versionen:
Jag såg ett hus på Hemnet, blev kär i trappräcket, tjatade till oss en förhandsvisning, la ett bud och köpte det. Lite tråkig version. Ni vill veta allt. Eller hur?

Så här var det.
Jag satt i soffan med bilhålsinflammation och väntade på antingen döden eller att pencillinkuren skulle få fart. För att få tiden att gå mot dessa två möjliga upplösningar i livet glodde jag som vanligt på det magra sommarutbudet på hemnet. Jag hade bestämt mig för flera saker. Till exempel att vi inte skulle titta på hus förrän framåt hösten, när vi jobbat ett tag och landat i det. Och att inga hus på "fel" sida leden och spårvagnspåren var intressanta. Eftersom det var så himla tunt där mitt i värmeböljan i juli så var jag ändå tvungen att klicka på ett som låg på fel sida spåren och där var det. Trappräcket. Som en stringhylla. Och på väggen medaljongtapeter. Gula. Jag började räkna rummen och det tog aldrig slut. Jag bad Magnus kolla och just då hade han en lucka i sitt surfade och kom och kollade. Vi räknade rummet tillsammans. Och insåg att det fanns många saker som vi letade efter/saker vi har fått för oss är lyckosamma. Ett uterum. Med öppen spis. Och en flaggstång. Det köper vi, sa Magnus.

Så jag ringde mäklaren och sa att det här huset är perfekt för vår familj. Och att alla perfekta hus alltid försvinner innan vi hinner titta ens. (Det hade hänt EN gång innan men jag lider fortfarande av sviterna efter den besvikelsen) Kan man få en förhandsvisning? Jo, det skulle bli en sån ändå sa hon. Fler folk hade tjatat till sig det för att dom skulle på semester. Vi var så välkomna.

Ni vet det där när man har hört att folk "vet" direkt att det är deras hus. Jag har alltid tyckt att det är fånigt att säga sådär. Men jag visste faktiskt. Jag hoppades innerligt att inte resten av gänget visste samma sak.
Det var vi, ett hipsterpar (ja, Magnus upplyste mig om att dom var hipsters efteråt, så nu vet jag hur såna ser ut), ett gnälligt äldre par och en barnfamilj. Jag såg till att prata högt med Magnus om det förhöjda fuktvärdet som uppmätts i källaren när barnfamljen var i närheten. Det gnälliga äldre paret pratade om det själva, så där behövde jag inte oroa mig. Och hipsterparet hörde jag fråga mäklaren om hur man tog sig in till stan härifrån. Jag räknade ut dom direkt.

Alltså, det är liksom inte nåt särskilt med huset. Det är ganska fult faktiskt. Gult tegelhus. Med halvt uppspikade plåtfasad på ena sidan, gubben som gjorde det har inte fått klart det. Men det är fina plattor på framsidan och massor av rabarber. Och ett grönt plåtstaket som är väldigt femtiotal. Och inne finns fem sovrum. Och ett garage som vi ska göra om till ett tvrum åt barnen. Och sådär oerhörd lyx (om man bott där jag bor för länge) som köksfläkt och golvvärme i badrummet och gammalt fin parkettgolv och öppen spis. Och ett trappräcke från 50-talet som ser ut som en stringhylla. Och när man går ut i den lilla lilla trädgården så känns det som att man sitter ensam på en bergsknalle i skogen och är helt ifred. Där ska jag odla saker och bara vara ifred.

Dan efter visingen ringde jag och la ett bud. Och sen åkte vi och badade. Nästa dag ringde mäklaren och sa att ingen mer var intresserad men gubben som sålde ville ha två riktiga visnignar för det var många som anmält sig att dom var intresserade. Hon skulle ringa igen. Om en vecka. Fan vilken vecka. Vilken tur att det var världens bästa sommar och att vi var i stugan. Vi badade och skrapade fönster och åt glass och försökte att inte tänka för mycket.
En vecka gick och morgonen efter sista visningen hade varit så fick jag ett sms att någon hade bjudit 50tusen över vårt bud. Efter frukost la jag 50tusen till och sen ringde vi banken och frågade hur mycket till vi fick lägga. Inte nåt sa den självgoda bruden på banken. Jag sa inte att jag redan gjort det. Helvete. Magnus satt på en stock på baksidan i trädgården i stugan och läste Tintin för Viggo. Jag berättade att det var kört och att jag skulle ringa mäklaren och säga att vi inte kunde gå vidare. När jag gick iväg för att ringa så ropade Magnus tillbaka mig. Han gjorde en supersnabb huvudräkning. Om vi skrapade ihop allt vi äger och har, då kan vi kanske klara det. Men det fick inte bli nån mer budgivning.

Sen höll vi andan i typ ett dygn. Varje gång mobilen pep så ville jag dö. Som tur var var det typ den varmaste dagen på hela sommaren. Vi åkte och badade och det var helt ljummet i sjön.

Nästa dag sov vi som vanligt länge. Magnus och barnen cyklade till lanthandeln och handlade frukost. Då ringde mäklaren.
- Nu har ni lagt det högsta budet och alla andra har dragit sig ur. Kan ni komma in till stan i dag och skriva kontrakt? Klockan tre?
- Eh.... Ja...
I huvudet gick jag snabbt igenom hur jag skulle fånga in katter och ungar och vad som behövde göras.

När dom andra kom tillbaka från affären så stod jag på trappan och skrek:

- VI SKA FLYTTA TILL ETT HUS!!


Fyra timmar senare satt vi på ett kontor i stan och skrev på papper att huset var vårt. Jag minns inte om jag hunnit duscha innan. Allt var helt overkligt och vi var livrädda för att banken inte skulle låna oss några pengar för att vi lagt bud som dom inte godkänt. Jag hade fått tips av mäklaren att fråga henne om bankkontakt så det gjorde jag. Sa att vi tyckte vår bank var lite för snåla. Den natten låg jag vaken och vred mig. Vafan hade jag gjort mitt jävla dampbarn? Skrivit på papper att jag köpt ett hus för 2,7 miljoner utan att banken sagt att jag fick låna pengar. Dom sa till och med att jag INTE fick låna några pengar. Ajajajajaj, min mage.

Dan efter, på förmiddan, väcktes jag av mobilen. Jag hade somnat till riktigt gott framåt småtimmarna och Magnus låt mig sova. Det var en mycket trevlig tjej på banken (som måste ha hört att hon väckte mig). Hon frågade några frågor, knattrade på sin dator och ja, det klart vi kunde låna lite mer än två miljoner av henne. Inga problem. En sån jävla lättnad.

Dan efter hade vi tid att med besiktningstjejen och gick igenom hela huset med henne och frågade alla dumma frågor vi hade om besiktingen.

Sen satt vi helt plötsligt i bilen igen, påväg tillbaka till vår stuga och fattade inte riktigt vad som hänt. Jag postade vår lägenhetsuppsägning på en mack på vägen. Och sen köpte jag en tip-top.

- Vi har köpt ett hus. Sa vi till varandra med jämna mellanrum.

Det ska bli spännande att se när man fattar att det är på riktigt.