Dear karma, I have a list of people you missed

måndag 8 september 2014

Sketbilar i mitt liv. Del 3. Sara.

När Johanna hade dött av oljebrist så hittade jag en riktig pärla till SAAB. Jag minns inte riktigt hur det gick till när jag hittade att den var till salu, hur gjorde man egentligen innan Blocket? Hur överlevde man? Men jag minns att jag fick min pappa till att köra mig för killen som sålde den bodde några mil utanför stan.
Bilen var en diarréfärgad SAAB 96, ni vet en sån där som ser ut som en paprika. Det var nog den bästa och roligaste bil jag haft i hela mitt liv.
Killen som sålde den tittade skeptiskt på mig, kisade och undrade hur jag kunde hantera en rattväxel. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det kan väl inte vara så jävla svårt ändå. Pappa kisade mot dom stora rosthålen som gick rakt igenom dörren. Och frågade vad killen hade tänkt sig för bilen. Två och fem. Det var ju ett kanonpris för en bil tyckte jag, tog en sväng på grusvägen framåt, fick in lite random växlar med rattväxeln och så slog jag till.

Jag döpte henne till Sara. För att det blev en rolig ramsa liksom- Fara Sara Fara. Och åh, vad jag älskade henne.

Sara hade fantastiska finesser. Bandspelare, AC (eller vad man ska kalla rosthålen i dörrarna. Det blev lite kyligt på vintern när det rök in snö). En fin finess som hette frihjul- nån fräck grej som man kopplade på när man rullade i långa nerförsbackar, då rullade bilen bara på. Jag vet verkligen inte vad det skulle vara bra för. Sen hade hon några andra coola finesser: När man kom upp i över 80 så började bilen vagga fram och tillbaka så det kändes som att man åkte båt. Och när fick väldigt lätt däcktjut, även om man körde jättesakta. Det var ju kul. Och fick en att känna sig lite cool.

Jag pimpade henne med några coola klistermärken som jag tror att jag beställde på postorder. Efter ett par veckor fattade jag att rattväxeln funkade som en vanlig växel fast den satt fast med en lång spak med en tjusig knopp på längst ut. Maxfart var ungefär 90 knyck. Det var i alla fall det fortaste jag vågade köra, efter det blev båtfeelings gungandet lite väl gungigt.

Åh vad jag älskade den bilfan. Jag kan fortfarande fantisera om att köpa en sån gammal bil och bara ha den för skojs skull. Om jag nu hade varit en sån person som gillat att greja med bilar. Eller gift mig med en sån. Det kommer liksom aldrig hända.

Sara startade alltid som en klocka. Hon hade ingen märklig elektronik som krånglade. Det fanns ingen elektronik liksom. Det som krånglade var annat. Typ att jag alltid tappade bort tanklocket och hade för vana att köra runt med en stor tuss papper nertryckt i tankhålet. Min pappa sa att jag körde runt med en jättestor molotovcocktail. Jag tyckte att han skulle sluta sjåpa sig. Sen började bensintanken läcka. Det rann ut några liter soppa innan jag fattade det. Hålet blev större och större. Till slut kunde jag bara tanka för 50 spänn i taget. Lite opraktiskt när jag skaffat mig en kille som bodde typ 7 mil bort. Men det gick att lösa om man planerande och såg till att tanka några gånger på vägen. Sen råkade hon tyvärr ut för det värsta sketbils-grejen. Minns ni? Förardörren pajade så man fick veva ner rutan för att öppna den, utifrån liksom. Eller klättra över hela bilen och ta sig ut genom andra dörren. Just den grejen hade ju fördelen att man kunde unna sig att parkera väldigt nära bilen bredvid på parkeringsplatser, eftersom man ändå skulle klättra ut genom andra dörren. En gång parkerade jag utanför konsum sådär, i bilen satt ett pensionärspar som såg ut som att dom var på väg ut från parkeringen. Jag klättrade ut, gick och handlade, var på posten, köpte en flaska vin, stod och tjötade med en kompis och kom tillbaka en timme senare och då satt gubben i bilen fortfarande kvar. Han kom inte ut för jag stod så nära. Jag låtsades som ingenting och körde kvickt därifrån.

Jag minns faktiskt inte vad det var som tog knäcken på Sara. Jag hade henne i över ett år och hon var alltid lika pålitlig. Det kan ha vart nåt med den läckande tanken men jag vet inte. Pappa bestämde att det var slut på molotovåkandet och att hon skulle skrotas, han hade fått nys om en bra bil till mig av nån på hans jobb och jag var uppriktigt deppad.
Samma dag som vi skulle skrota henne knackade det på mitt köksfönster och där stod en kille som hört att jag hade en V4, som man kallar dom här bilarna, och kunde han få köpa henne för skrotpriset? Det klart han fick! Åh vad glad jag blev när hon skulle få leva vidare. I alla fall motorn hennes. Kanske rullar den där motorn fortfarande runt där ute och vårdas ömt av nån tokig SAABfantast.
Jag önskar att jag vore lite mer teknisk, och hade lite mer fritid- då hade jag skaffat mig en sån där bil som Sara igen.

Samtal mellan makar

- Du, har du för dig nåt den 20:de?

- Eh.... va...? Vad är det för datum...? Oj. Jag menar, vad är det för dag?

- En lördag.

- Nä. Jag gör väl ingenting... Vad ska du göra då?

- Vi ska spela in en video.

- He he he... Ja. Men va kul!

- Ja. Det blir väl bra. Men vi har lite problem för han som ska spela trummor när Janne är iväg, han kan inte vara med så vi får lösa det på nåt sätt.

- Kan ni inte spela en stund var?! Det hade ju sett roligt ut! Bara på skoj liksom!

- Eller hur...

- Eller jag vet! Ni kan låta era barn spela!! En stund var! Det hade ju varit allra roligast.

- MMMMM. ELLER HUR. DU kanske kan spela.

- JA!! Jag kan spela trummor!

- Du var ju en grym trashtrummis en gång i tiden.

- JA!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

- Fast jag har väldigt ohårdrockig frisyr just nu.

- Mmmm....

- Och så är jag 41 år.

- Mmmmm....

- Jag är alldeles för mesig. Och gammal.

- Mmmmm.... Hehehehe....



Ja vafan. Är det nån annan som behöver hjälp med ideér till en video? Jag verkar ha värsta kreativa flowen ju. Och jag var faktiskt i alla fall jävligt grym på dubbla en gång i tiden. (när jag hade en lite mer hårdrockig frisyr) (och var typ 17)

onsdag 3 september 2014

Biljävlar i mitt liv del 2. Johanna.

Min första egna bil var blå, nånslags kombihistoria och den var gratis. Eller, egentligen skulle jag fått betala 1500 spänn för den men när innan jag hostat upp pengarna till gubben som sålde den så hade den blivit både bärgad och lagad här och där så han tyckte synd om mig och efterskänkte stålarna.
Man kanske ska hejda sig där lite och fundera varför i helvete man ger sig på att köpa en bil för 15 hundra spänn när man är 19 år och inte har nåt jätteordentligt jobb. Men jag var glad över att nån ville typ "ge" mig en bil. Och morsan var less på att jag lånade hennes jämt. (och tjuvrökte i den, gud så äckligt...) Och när man är 19 år så är man rätt less på att cykla 3-4 kilometer för att träffa nån man känner. Ja, jag bodde verkligen på landet.

Bilen var nån slags märklig volvovariant som drevs av en rem. Fråga mig inte hur andra bilar drivs men detta var tydligen väldigt speciellt. Gubben som gav mig bilen samlade på skumma bilar som bara tillverkats i begränsad upplaga och han älskade tydligen den här sortens bil. Jag tror att bilmodellen kallades för Rem-Johan. Därför döptes bilen till Johanna. Det speciella med rem-grejen i motorn var att bilen kunde gå lika snabbt framåt som bakåt. Jag vet inte om jag märkte det direkt men ja... den hostade sig framåt och jag hostade mig upp till besiktningen och hem igen med 14 tvåor i protokollet. Det var fler tvåor än man fick plats med på pappret så gubben som jobbade på besiktningen fick vända på pappret och göra nån slags specialare. Jag stod bredvid och försökte rädda situationen genom att ömsom kaxa mig och hävda att det inte alls var fel på det som han sa var trasigt, ömsom spela heldum och hävda att bakljuset OCH blinkersen gått sönder på vägen in till stan. Yeah right.

Sen fick min översnälla kompis Niklas göra vad han kunde med lagningen. Jag satt bredvid i mörkret och försökte liva upp honom med glada historier. Och sydde lite gardiner till honom som betalning- det tyckte han var supersvårt och ja- it was a win win.

När det värsta var fixat så åkte jag till jobbet som låg 3 kilometer bort och bilfan dör vid rödljusen och vägrar starta igen. Jag lämnade skeppet där. Som tur var, var det ingen rusningstrafik att snacka om i byn jag bodde. Ringde morsan från jobbet och grinade lite. Hon ringde bärgning och sen fick jag ta hela lönen (typ) och lösa ut helvetet från verkstan.

Sen tror jag faktiskt att jag lyckades få igenom Johanna i besiktningen och hon höll hyfsat hela vintern. Det var väldigt trevligt att ha en bil och dra runt i. Jag tror till och med att det fanns en gammal bandspelare i den.

Den vintern flyttade jag hemifrån, till ett hus i skogen som jag delade med min kompis Åsa. Åsa hade inget körkort så Johanna fick bli vår gemensamma bil. Vi åkte och storhandlade och jag körde Åsa till bussen på vägen till mitt jobb. En tidig morgon hade det snöat flera decimeter och plogbilen hade inte hunnit ut än. Sista biten var en lång brant backe på ett par kilometer. Dom typ 14 körlektionerna som jag skrapade ihop innan uppköringen hade inte förberett mig jättemycket på hur man gör om man hamnar i ett sånt halkigt läge med en automatväxlad bil. Trots att jag körde jättejättesakta så började Johanna bete sig superknepigt och till slut gled hon och vi på tvären ner för backen. Nästan längst ner ser jag att skolbussen kommer uppför backen. Jag minns att vi skrek och att jag blundade. När jag öppnade ögonen igen var vi nere och alla hade överlevt. Ibland har man tur.

Så blev det vår. Johanna rullade på rätt bra förutom att hon ville ha olja hela tiden. Jävla oljelampa till att lysa. Jag hällde i olja och olja och olja. Tills slut blev jag trött på det och bestämde mig för att det nog var oljelampan som var paj.
En vacker vårdag så skulle jag köra hem ett gäng kompisar som hade varit hos oss på fest och blivit kvar. Ner för den långa, långa backen där vi nästan dödat skolbussen for vi. Bak i bilen satt min mekanikerkompis Niklas. Johannas motor vrålade och dunkade. Mer än vanligt.
- Men du, har du ingen olja i bilen, sa Niklas.
- Jo. Jag fyller på och fyller på men den lyser ändå så jag tror att lampan har pajjat, sa jag.
- Men vafan. Har du aldrig hört talas om oljepumpen?
Olje- vadförnåt?

Nä. Det var inget att göra. Johanna dog. Jag dödade henne. MEN! Jag fick lära mig att det finns en oljepump. Och att oljelampor i bilar sällan pajjar.

Det var det.

tisdag 2 september 2014

Biljävlar i mitt liv. (del ett)

När man är 41 år och är gift och har tre barn och bor i en villa i ett lugnt villaområde och dessutom är en ordentlig förskolärare hela dagarna - då går man inte ut och slår sönder sin stora feta familjebuss men ett schysst järnrör. Även om man vill. Man har skaffat sig en slags spärr. MEN biljäveln skulle minsann behöva ett kok stryk just nu.

Om 7 veckor kan vi hämta vår nya bil. Den är så ny att den inte ens är byggd än. Och vi ska inte ens äga den utan betala varje månad för att nån annan ska ta skiten om det blir nån skit. Så sjukt trött är jag på att bilar alltid krånglar och beter sig.

Jag tror att bilar har nån slags själ. Och en slags egen vilja. Som egentligen gör allt den kan för att uppföra sig tvärtom mot hur man vill att den ska göra.

Ett av mina första minnen är att jag är med pappa och köper en blå volvo 240. Jag har räknat ut att jag måste varit typ 3 år men jag minns fortfarande vilket hus det var vi var i och att pappa lägger upp 10 tusen spänn i kontanter på furubordet. (Jo, jag måste varit 3 för vi åkte till Italien med den bilen sen. 1977. Jag är född -73. Gör matten. )

Vi drog runt i den där Volvon ganska länge. Sen hade mina föräldrar nån skum fas i sitt liv där dom körde runt i varsin Hundkoja. Inte såjättecoolt när man går på mellanstadiet i en liten by och helt inte vill sticka ut. Gärna i kombo med att morsan hade svart hatt och att min farsa är så lång så när han klev ur bilen så liksom vecklade han ut sig som om han vore hopfällbar. Sen körde morsan runt i lite olika märkliga bilar som jag verkligen undrar var hon hittade dom. En mörkgul skum sketbil som hade den vanliga sketbils-funktionen att man bara kunde öppna bildörren innifrån genom att veva ner rutan och använda handtaget på utsidan. Gött. Har haft flera bilar med den funktionen. En röd Opel Rekord hade hon med. Typ världens största kombi. Om du tror att gamla volvo- kombibilar är stora så googla Opel Rekord. En gång förirrade hon sig in på en gångbana med metallstaket. Som slutade i trappor och morsan fick backa. Det slog gnistor om bilen när hon backade på räcket. Hela vägen ner. Vår jättestora hund som satt bak i kombin fick tokspel och klämde sig i mellan gallret fram till oss i sätena. Sen hittade hon en grön 140 på en dåligt upplyst bilfirma på Backaplan. Ungefär där det har smällts upp ett par nya kvarter med skitdyra lägenheter nu. Oh, the good old Days... I alla fall så lärde vi oss hur det låter när det är nåt fel på kardanknuten (och att det fanns en sån) när vi åkte hem i höstmörkret. Och jag antar att morsan lärde sig att det kan vara smart att provköra en bil innan man köper den. Som tur var så hade bilförsäljaren ett gott öga till morsan och kom gärna och fixade till kardanen. Sen fortsatte han att dyka upp och ja... morsan tyckte väl att han var söt och det är ju alltid bra att ha ihop det med nån som är händig.
Jag lärde mig faktiskt att köra bil en den gamla 140:in. Om det är nån av er som läser som inte vet vad en 140 är så är det som en 240 men med runda lampor fram. Ganska gullig. Som att baxa runt ett kassaskåp när man kör på smala kringelikrokvägar på landet.

Men nu skulle det här ju handla om mina egna sketbilar. Bäst att skriva ett nytt inlägg med ny rubrik för att inte röra ihop det.


Opel Rekord


måndag 30 juni 2014

samtal mellan makar

Innan vi åker och badar:
- Du... Det blåser änna lite kallt...
- Nej. Du FÅR klara dig ett par timmar utan fotboll nu. Nu ska vi åka och bada hela familjen. Så är det bara nu.

I bilen hem:
-Hoppas det var en riktig skitmatch.
-Det var det nog.

*suck*

- Vilka var det som spelade?
- Tyskland -Nigeria.
- Det var nog en riktig skitmatch.
*suck*
- Jag hörde skejtarna i backen snacka om matchen. Du missa inget. Tyskland vann med åtta -noll.
-VA??!!
- Nä Vafan jag driver med dig.
- Meh!
- Dom vann med fem - noll.
- VAD? ?!!
- Hahaha!

Sen kom vi hem och han upptäckte att han blandat ihop både länderna och tiderna så nu är han glad igen.

söndag 30 mars 2014

På Rusta

Konversation på avdelningen för vaxdukar och prydnadskuddar.

- Hej. Du, ursäkta, får jag fråga dig en grej?
- Eh... ja...?
- Passar dom här två ihop? Alltså matchar dom?
*Han håller upp två lika trista kuddar i nån obestämd beige nyans*
- Jo... jo alltså....
(herregud, vad svarar man. Båda är lika skittråkiga så... ja, man kan väl säga att det matchar)
- Kan man ha dom i en soffa. Som typ är vit. Eller den är inte riktigt vit, typ bara nästan vit.
- Är hon petig hemma eller?
- Ja *djup djup suck*. Alltså, vi köpte en soffa för 45 tusen spänn och det har gått flera månader men inga kuddar duger. Nånsin.
- Aj då.
- Ja. Herregud. Nä. Jag tror inte att jag vågar.
- Den där matchar rätt bra med den första du höll upp.
- Hehehe. Ja, det har du rätt i. Men fan, det går inte. Då blir det ett jävla liv.
- För att det stämmer?
- Ja. Herregud. Ja ja, ha en trevlig lördag på dig då!
- Det samma. Och lycka till!
- Ja herregud.... herregud...

Så såg sista kudden ut.

fredag 7 mars 2014

Anledningar till att hata Viasat

När vi flyttade in i huset blev vi i-lurade att det enda sättet att få in tvkanaler i tvn var från paraboljäveln som hänger på väggen utanför huset. Jag ringde raskt till viasat som hade hand om skiten och ett par månaders totalförvirring satte igång. Jag ska inte gå in på detaljer nu men jag kan nämna att denna förvirring innehöll härliga saker som: paket som skulle hämtas på posten som inte hämtades rätt och därför åkte tillbaka (vi snackar 2 paket som ska hämtas ut men bara 1 avi), ett tag hade jag TRE paraboler, jag har fortfarande en paraboljävel i garaget som jag inte vet vad jag ska göra med, abonnemang som avslutats fast skiten inte ens kopplats in... Jag skulle kunna skriva ett inlägg bara om det här men det känns som jag har GÅTT VIDARE I MITT LIV sen dess så nu ska ni få en lite käck uppdatering om hur JÄVLA TREVLIGT det är att vara Viasat kund nu. Hoppas att min drypande sarkasm hörs genom dataskärmen.

Hej och hopp. Nu är de första tre månadernas prova-på- abonnemang över. Man får ett litet käckt vykort med käck slogan i brevlådan där man uppmanas gå in på Viasats hemsida och välja vilka kanalpaket man vill ha. Det gör man ju. Där ser man sina egna "val". Sport och film och dokumentär och barnkanaler. ( Du kan läsa: Idiotmycket idiotsport (vet ni att det finns hela kanaler för ishockey. Vem tittar så mycket på ishockey. Eller golf? Det är helt totalt hjärndött), filmer som man ändå aldrig vill se alternativt redan har sett och dokumentärfilmer om hur man flyttar jättestora byggnader och hela program där stora kattdjur jagar på savannen i slowmotion.
Så försöker man göra sin val då. Det stora problemet är att det enda man kan göra är att lägga till FLER paket. Som om man skulle vilja betala 149 spänn i månaden för att se på ÄNNU mer golf. Och trav.
Man ger upp och skickar ett surt mejl och sen slänger man igen datorn och går och lägger sig. Och sen rullar vardagslivet på. Det är jobb och tvätt och gympapåsar och barnkalas och vinterkräksjukan och vips så har det där magiska datumet passerat och man kan inte ångra sig längre. Då tänker man att man nog har råd att betala ändå och så får man ordna det där när man får en redig dag igen och fixar en massa saker.

Och sen får man en räkning på 1128 spänn.
Precis den månaden när man ska betala fjärrvärmen och tusen andra saker och man lyckats få varsinn halv lön.
Det är väl tur ändå för det är såna månader som gör att man tar tag i att ringa upp såna här företag.

Först får man välja tusen val. Och stå i telefonkö. Du är nummer trettio i kön. Beräknad väntetid är åtta minuter.
Åtta minuter. Då kan jag passa på att slänga ut katten. Kommer tillbaka till bordet lagom till att höra ett svagt hallå nånstans ifrån. Oj jävlar! Det gick fort!
Först får jag prata med en tjej som suttit i en telefonväxel liiiite för länge. Hon använder ordet "precis" kanske 35 gånger på tre minuter.
- Jaha, precis då ska vi se, kan jag få ditt personnummer...
- Ja ok, 1973 XX XX XXXX
- Ja PRECIIIIS. Ja då ser jag va bra, precis.
(Vafan är det som är precis? )
Jamen då har vi haft det så fint förut att vi fått lov att betala i efterskott varje månad och nu ska vi börja betala i förskott och just den här månaden har vi haft oturen att dom har försökt att vi ska "komma ikapp" och då har vi liksom fått dubbla räkningar. Preciiiis.

Jaha. Då får man väl tycka att det är helt normalt att betala 1128 spänn för att se på tv en månad. Kan jag få lova att bli kopplad till avdelningen för bortplockande av helt onödiga idiotkanaler?

- Välkommen till Viasat, hur kan jag hjälpa dig?
- Jo, alltså, vi har haft tremånaders gratis prova- på en massa kanalar och jag vill ta bort dom för vi kollar inte på dom.
- Ok. Ja, nu har ju tiden gått ut för er att fixa det här.
- Ja, jag försökte ju göra detta via hemsidan men man kunde inte ta bort nåt bara lägga till MER skit och sen har jag mejlat er och bett om hjälp men inte fått nåt svar.
- Ja man kan ju bara fixa detta om man RINGER oss.
- Jamen va bra. Vad bra att ni upplyser om detta.
- Det gör vi. Det står i ert kontrakt.
- Du menar det första brevet man får?
- Ja.
- Jamen strålande!! Hur länge är jag fast med den här skiten då?
- Då ska vi se... Du har bundit upp dig på 24 månader.
- 24 MÅNADER!!! Det är ju för fan TVÅ ÅR!! Skämtar du eller?!
- Eh....
- Och det är helt totalt omöjligt för dig att ta bort det nu?
- Ja... alltså... du har ju skrivit på ett kontrakt.
- Åh herregud.... Jag kollar ju knappt på tv.
- Jag kanske kan göra nånting litet här för dig. Är det sporten du tittar minst på?
- Ja. OCH FILMKANALENA. Dom är helt värdelösa.
- Jag kan inte ta bort dom. Men jag kan ta bort sporten och dokumentärpaketet. Låter det bra?
- Ja om det gör nåt på priset så blir jag jätteglad. Verkligen jättesnäll av dig jag blir verkligen jättejätteglad. TACK för att du är lite mänsklig.
- Jaja. Men du, hur är det med HD-kvaliten? Är det något som är viktigt för dig?
- HD?
- Ja, om du ser på din faktura så betalar du 129 kr i månaden för HDkvalitet.
-VA?!?!?! Jag skiter ju fullständigt i sånt. Jag har precis köpt min första tv EVER. Innan hade vi min kompis gamla tv som hon köpte när hon flyttade hemifrån för 23 år sen.
- Jag tar bort HD för ditt utbud då.
- Ja herregud! GÖR DET! Jag vill verkligen inte ha skiten.
- Ok. Då gör vi så här att istället för att betala 1128 kronor som du fått en faktura på så kan du betala... nu ska vi se... 228 kronor.
- Eh.... oooookeeej.... Då gör jag det.
- Samma ocr och allt.

När jag slår på tv en kvart senare så upptäcker jag att alla filmkanalerna visst är bortplockade ändå. Och alla andra extra skitkanaler. Hurra och jippi! Fantastiskt!

Senare upptäcker jag grejen med "HD-kvaliten".
Jomensåhärärdet. Att innan låg kanalerna så här:
svt 1
svt 2
tv 3 (HD)
tv4
kanal 5 (HD)
osv osv
Vad tror ni händer om dom tar bort ens hdkvalitetskit? Jo, då ligger inte trean och femman på plats nummer tre och fem längre utan på plats typ 67 och 68. Så för att kolla vad som är på trean så måste man zappa förbi 66 kanaler där det är svart och man blir upplyst att man inte har kanalen. Gissa om man blir galen? Och vill döda nån?

Är det bara jag som tycker att saker och ting fanimej var bättre förr?

torsdag 6 mars 2014

Mother of the year

Saker man kan hört mig någon säga hemma hos oss idag:


* -Men va FAN, kan du sitta still nångång då din skitunge så jag kan ta bilden nån gång och skicka till farmor så hon får se hur goda ni tyckte hennes frallor var!!"

EDIT: Det kan till och med vara så att han blev kallad för jävla skitunge. Kanske.



* -Men vad är det du sitter och sjunger: "Fuck you fuck you balle?!"

- Nä... Men mammma, jag sjöng: "Facklan facklan faller".




fredag 21 februari 2014

Hello darkness my old friend

Ni vet när man inte har pratat med nån på länge så kan man inte bara ringa och inte ha nåt att säga. Eller jag har ett par såna kompisar i och för sig. Jag kommer ihåg en gång när jag inte pratat med Madde på typ ett år och så när vi väl gjorde det så suckade hon mest nåt om att: " Du vet, det är fredag och det är måndag och det är tvätt och städ där emellan."
Fast när jag tänker efter så kanske det var jag som ringde henne och hade lite livsomvändande saker att berätta och hon strävade på utan att nåt hänt på väldigt länge.

Jameniallafall.
Om man har en blogg och inte har skrivit på skitalänge så räcker det liksom inte med nån liten rolig grej om att man frågar sin man om det är rent i diskmaskinen och han svarar: "Ja..... Eller så är det smutsigt". Jaha. Det finns fler än två alternativ på den här grejen. Det var nytt.

Men nu ni. Nu kändes det som att jag hade lite rafflande grejer att skriva om. Så där som ni gillar att läsa. För jag vet att ni älskar att gotta ner mig i mitt elände.

Det var torsdageftermiddag. Jag tog min pms och min megatrötthet och gick hem från jobbet och kände mig grymt nöjd över att vara ledig dan efter. Hela den goa känslan satt i medans jag gick till bilen, körde och hämtade första ungen, gick och hämtade andra ungen samtidigt som första ungen sprang och hämtade tredje ungen åt mig, på vägen hemåt i bilen ända tills vi typ kör av Älvsborgbron när minsta ungen i mitten i baksätet börjar göra konstiga ljud. Som att hon satt i halsen eller nåt liknade. Syskonen skriker från varsin sida att: "HON SPYYYYYYR MAMMMA!!! MYYYRAAAAA SPYYYYYR!!!" och jag hör ju vad dom säger men jag är så fixerad vid att hon inte kan andas så jag vägrar höra vad som säger istället skriker jag tillbaka: "Kan hon andas?! SVARA MIG?! ANDAS HON?!?!"
Sen hör jag hur hon kräks som en besatt bebis och jag kan bara tänka mig hur det hamnar över hela bilen. Och sedan börjar hon skrika på sin mamma. Runt om mig är det tre filer rusningstrafik och det börjar väldigt fort STINKA i bilen. De två andra barnen skriker att det är helt vidrigt och att dom också kommer spy och så ulkar om så jag tror att det snart kommer vara sant. Jag skriker högst av alla att alla måste ta det lugnt och gör ett snabbt överslag om det är nån ide att stanna. Det finns inte en enda pappersbit i bilen - jag borde lärt mig det när en annan av barnen kräktes på precis samma ställe för en månad sen. Och den stackarn fick sitta med fejset över en fullspydd liten påse från pressbyrån tills vi kom hem. Det är lika bra att köra på istället för att stanna vid vägkanten på leden och försöka torka bort det värsta med en gammal filt.

Så vi tar oss hem. Av med nerspydda kläder och på med tvättmaskinen. Tvätt av barn. Sen observation av barnet. Det är väl den mest härliga väntan som finns ändå? Ska det komma mer? Ska närmaste veckan bli ett riktigt helvete där alla spyr och skiter och man helts vill dö?
Ungen sitter still still still och glor på tv. Suger tumme. Precis samma beteende som varje dag när hon kommer hem från förskolan. Hur ska man veta om det ska sättas igång att spys? Efter typ en halvtimme vänder hon sig mot mig, glor bestämt på mig sen pekar hon mot köket och säger väldigt bossigt: " Macka!"
Sen var det bra liksom. Hon måste fan satt i halsen ändå.

Sen kan man väl tro att det kan räcka med elände där.
Mannen i huset kom hem från jobbet och åt middag innan han gick ut och sanerade bilen. (Med tvättlappar och handsprit, just saying).
Jag åkte och storhandlade.

Nästa dag var det fredag. Mammans "lediga" dag. Man är såå jävla ledig såna dagar när man har tre barn.
Den lediga dagens morgon bestod av: väcka barn, ge barn frukost, se till att dom har hyfsade kläder på sig, köra dom till skolan och sedan ta sig själv och ena katten till djursjukhuset. Precis när vi lyckats med nästan allt, inklusive fånga in katten, och bara ska gå ut genom dörren så upptäcker jag att mitt VISAkort är spårlöst borta. Kvällen innan har det legat i min jackficka när jag storhandlade. Det måste ha ramlat ut nånstans. Nån tid att ringa och spärra finns inte för nu har klockan blivit supermycket. In med alla i bilen och iväg.
Sa jag att jag hade tid hos veterinären 8.10? Innan det ska jag lämna skolbarn på ena sidan stan och sen ta sig tillbaka till andra sidan.
När jag lämnat av barnen så har jag exakt 12 minuter att klara mitt uppdrag. I den vanliga rusningstrafiken. Jag kör bara bil i rusningstrafik just nu. Jag är en supermänniska.
Det är på väg att gå när jag missar avfarten. Hamnar helt plötsligt på Backaplan. Det är bara rondeller, långsamma lastbilar och ingen väg som är i närheten av dit jag ska. Till slut chansar jag och tar mig ut på leden närmast. Det är helt jävla fel. För om jag fortsätter där hamnar jag i Oslo typ. Jag slänger mig av på närmaste avfart och hamnar på Brunnsbotorget. Helt jävla fel.

För att göra saker och ting ännu lite värre så piper katten med jämna mellanrum, Myra gnäller i baksätet för att hon inte kan sträcka ut benen för att bilstolen hamnat lite fel efter gårdagens "sanering" och den så kallade "saneringen" inte varit jättesuperbra gjord så det stinker spy i bilen hela tiden.

När jag äntligen kommit tillbaka till rätt ställe så missar jag fanimej avfarten en sista gång och jag kommer över bron och hamnar mitt i stan. Helt jävla otroligt.

En halvtimme försent rusar jag in på Blå Stjärnan med kattbur i ena handen och barn i sulky i andra. Försöker förklara att jag tappat mitt VISAkort och kört vilse tre gånger men nu, nu är jag här.

Sen blir Majros undersökt, halv nersövd efter att ha rivit sönder mig och undersökt igen.
Två timmar senare går jag ut i den spydoftande bilen igen med ett dräglande galet monster i en bur och en väldigt uttråkad ettåring i en vagn. 5 tusen 6 hundra spänn fattigare (tur som faaan att katten är försäkrad) och jag har fått löfte om att jag kan komma tillbaka och betala senare. Nu ska vi hem och andas och vara lite lediga (och dammsuga och städa toa och tvätta och plocka i ordning i Viggos rum så han kan leka med sin kompis där som ska sova över). Då får jag inte upp bakluckan. Så jag får knöka in sulkyn i baksätet bredvid Myra. Hon blir inte jätteglad kan jag säga. Så vi kör hem med ett ylande dreglande monster i en bur, en gnällande liten unge och en stark lukt av spy.

Där nånstans tänker jag att nu kan inte livet bli värre och att jag MÅSTE HITTA VISAKORTET. Direkt när vi kommer innanför dörren så sätter jag igång och vänder uppochner på allt jag hittar. Skor och kläder, madrasser och lakan. (Ja, vi hittade faktiskt Magnus plånbok mellan madrasserna i dubbelsängen för ett tag sen, det var en spännande morgon) Efter att ha rivit upp hela huset så hittar jag kortet i min väska. Där har jag lagt det dan innan för att vara ordentlig och inte behöva leta när jag ska åka till veterinären tidigt på morgonen. JAMENVABRA.

Sen äter vi lunch och jag tvättar och dammsuger och plockar och fixar pojkrum. Tills det är dags att hämta skolbarn. Först ska jag bara betala min skuld. Först tänker jag att det kanske inte ens är mening att jag tar med mig Myra in men så får jag tvångstankar om att hon ska bli kidnappad så jag bär med mig henne ändå. Plus att jag tycker synd om henne att hon ska behöva sitta i spylukten. Jag tror i min enfald att det tar ett par minuter att betala en räkning på djursjukhuset. Men nej då.
Först ska det faxas till försäkringsbolaget. Jag får sitta ner och vänta lite säger dom. Så jag gör det. Myra rotar runt i leksakslådan.
Efter 20 minuter ropas min katts namn upp. Jag går till disken. Där blir jag upplyst om att jag inte har nån försäkring. Fast det har jag ju. Jag börjar ju inse hur det verkar: Jag har "tappat" min visakort och låtsas att jag har en försäkring. Det lär ju inte vara första gången det händer. Tjejen i kassan håller upp pappret och pekar på mitt personnummer. Är det inte mitt? Jo, det är det. Hon försöker igen. Jag väntar en kvart till. Myra möblerar om barnhörnan. Tvingar mig att läsa en spännande bok om en liten tjej som åker skidor. För mig själv alltså, hon ska inte höra, det är så mycket att göra i lekhörnan. Folk runt om skrattar åt henne. Sen blir jag uppropad igen. Och nä. Jag finns inte i försäkringsbolagets dator. Då börjar jag grina. Mitt bland folk. Hon lovar att göra ett sista försök med mitt gamla efternamn.
Jag sätter mig på bänken igen. Myra har målat 150 tekningar med två streck på och placerat ut dom över alla bänkarna som en konstutställning. Jag tänker att djursjukhuset nog har råd med lite vitt papper så hutlöst jävla dyrt som det är att ta lite blodprov på en liten katt och kollar mitt konto. Jodå. Det dras 146 spänn till Agria varje månad. Precis när jag tänker att jag ska ringa upp Agria och fråga vad fan dom sysslar med så ropar hon på mig vid disken. Nä. Jag finns inte. Jag börjar grina igen och håller snyftande fram min telefon där jag visar att jag minsann har ett autogiro hos Agria. Då tittar hon på mig som att jag vore helt galen och säger: "Agria, varför sa du inte det? Jag har hållt på att faxa IF."

Sen gråter jag lite för att jag är så lättad. Och berättar för alla runtomkring om min hemska dag. Och nu när jag tänker efter så hoppas jag att ingen av dom som var där just hade fått avliva sin älskade vän. Jag ber i så fall så hemskt mycket om ursäkt. Jag hade bara en ovanligt fittig dag.

Hej på er!