Dear karma, I have a list of people you missed

onsdag 23 januari 2013

Saker som pappan är bra på

När bebisen i den här familjen råkar bli övertrött för att hon inte ville sova på hela eftermiddan så vill hon inte äta sin kvällsgröt och då blir det helt jävla hopplöst hela natten.

Det hände idag och då fick vi trixa i ungen gröten genom att hon fick sitta i mammans knä som hon ville och pappan fick distrahera henne med lite skojerier och liksom av bara farten knö i henne gröten så fort det går innan hon liksom fattar vad som händer.

- Hej och hå! säger mamman glatt. In med gröten!

Pappan är djupt koncenterad på att snabbt som fan mata in grötsked efter sked.

- Det här går ju fint! säger mamman glatt. In med skeden bara!

Pappan grymtar lite. Djupt koncenterad.

- Pappa är bra på att köra in den! ropar mamman lika glatt som innan.

Och sen dog hon av skratt. Och var glad att vi inte satt nånstans där nån kunde se och HÖRA oss.

tisdag 15 januari 2013

Klädefterlysning!

Igår så mötte jag en tjej på stan som hade en slags poncho på sig.
Den var svart och gjord av såntdär filtaktigt tyg som halsdukar var gjorda av ett tag.
Bam så ramlade jag ner i ett tidshål och mindes plötsligt ett klädesplagg. Det är bara det att jag inte minns om jag minns rätt.

Så är det någon som kände mig för minst 20 år sen som kan minnas om jag en gång i tiden hade en svart poncho som var gjord av samma sorts filtaktiga tyg som alla halsdukar just då var gjorda av. Den var som en stor halsduk. Jättestor.

Jag misstänker att jag hade den strax efter gymnasiet. Under den tiden när jag brukade ha en blå klänning på mig som jag en gång råkade stoppa innanför strumpbyxorna när jag var lite på lyran och hade kissat på toa på stora McDonaldsen i Nordstan. Lagom pinsamt. Jag brukade även ha en militärskjorta som jag köpt på ÖB och ett par svarta strumpbyxor med guldglitter broderat vid anklarna. Och just det! Ett par svarta blanka skor med stort spänne på som var lite för små så jag fick sjukt ont i fötterna när jag haft som på mig en hel natt.

Sorry. Memory Lane dök upp. Det måste vara 40årskrisen.

Nån som minns?


Och by the way. 90-talet var UGLY.

Saker som jag gör som driver min man till vansinne

Vi har snart vart ihop i femton år.
Och man vill ju gärna tro att det bara är jag som blir galen på att han sparar på strumpor överallt för att använda minst en gång till innan han lägger dom i tvätten (det händer ju aldrig). Eller att han alltid somnar när man vill se på film. Eller att han verkar spara på dom där små plastgrejerna som sitter på brödpåsarna. Fast han aldrig sätter tillbaka dom på påsen så dom ligger över hela köket.

En kväll strax innan jul fick jag nån slags vision av att han faktiskt stör sig på mig med.

Vi sitter i soffan och slår in julklappar. Jag viftar med två små badskumsgrejer som ett av barnen ska få.

- Hur ska det vara? Ska det vara en paket och en paket? Eller bara en paket?

- Va?!

- Ska det vara en paket och en paket eller en enda paket?

- För helvete! Det heter ETT paket!

- Va?

- DET HETER ETT PAKET!!

(man hör att detta har legat och grott i femton år)

- Gör det?

- Ja! Det gör det. ETT paket. Herregud.

- Oj. Säger jag så? Stör du dig på det?

- Ja. Men du kan väl inte hjälpa det. Det är väl nån dialekt.

(säger han med såndär röst som man har när man förklarar nåt för ett lite dumt barn)

- Det är nog för att mina föräldrar är från Göteborg.

- Ja. Säger du ett apelsin också?

- Nä. SLUTA!

- Säger du en paraply också?

- SLUTA! Det vet du att jag inte gör!

- Ja. Förlåt. En paket.

Hej 40!

Till sommaren fyller jag 40.

Ja faktiskt.

Och även om jag tror att jag känner mig som högst 27 så börjar saker och ting peka på att jag nog faktiskt inte är 27. Jag har börjat lägga märke till vissa saker som mitt 27åriga jag skulle bli helt jävla vansinnig på.

Här är några exempel:

* Varje gång jag hör Graveyard på radion så tror jag att det är Mustasch. Och varje gång Mustasch är på radion så tror jag att det är Graveyard. Det skulle nog få flera av mina vänner att gå fullständigt bananas. För att inte tala om mitt 27-åriga jag.

* Det har varit trängselskatt i Göteborg i exakt 15 dagar nu. Jag har redan skaffat autogiro. För att det verkar praktiskt.

* När jag tittade i senaste HMkatalogen så bläddrade jag väldigt snabbt förbi Divided-sidorna för jag kände att det var lite för skrikigt.

* Jag hade tre mål för det här året som jag tänkte klara av. Det var att skaffa mig ett riktigt jobb, köpa ett hus (helst ett praktiskt radhus) och lära mig sticka strumpor. Ja, ni hör ju. Mitt 27-åriga jag hade slagit mig själv på käften.

* Jag har faktiskt inte en jävla aning om vad en hipster är för en. Och jag vill faktiskt inte veta heller.

Små spår i snön

Viggo och jag går hand i hand till bilen.

Jag ska köra honom till ett kalas.

På sidan av trottoaren, i den nyfallna snön, har ett litet djur gått förbi och gjort spår i snön.

- Titta Viggo!

- Ja!

- Där har någon gått.

- Ja.

- Vad tror du att det är för en då?

- Kanske en liten ren!

Årets böcker- bok nr 2

Ja. Nu kändes saker och ting redan lite jobbigt. Men jag tänkte ju vara ärlig och erkänna alla böcker jag läst.

Bok nr: 2

Titel: Rockstjärnan som gud glömde

Författare: Kee Marcello

Antal sidor: 303

Tid det tog att klämma den: Vet inte. Kanske fem dagar av vanligt kvällsläsande innan jag somnade.

Vad den handlar om: Kee Marcellos självbiografi. Hela hans liv typ. Från han var barn och vad han gjorde innan han kom med i Europe. Och så såklart världsturnerna med Europe och vad han haft för sig efter det. Ganska mycket knark och ligga.

Vad jag tyckte: Jo alltså. Det är ju två saker som är jobbiga med det här. Kee Marcello verkar vara en ganska snäll och rar snubbe men jag är så sjukt trött på just den här sortens böcker. Det har vart one to many sista åren. Men det är ju inte Kee Marcellos fel. Sen är det nåt med Europe och hela den eran av pudelband som gör mig lite rysande. Jag tyckte verkligen att Joey Tempest var det snyggaste jag sett 1987. Jag var 13 år. Då får man ha lite kass smak. Men i alla fall så är det nåt som är skämmigt så man knappt kan med att läsa om det.

Det hade vart bra om någon strukturerat upp boken lite åt honom. Ibland blir det lite väl skämtsamt. Nästan lika illa som i Lemmys bok White line fever. Men Kee Marcello är ju gitarrist och inte författare så vafan. Det är väl jättebra att skriva en bok! Och mer vågar jag inte säga om det för nu vet jag inte bara att Kee Marcello knarkade knark som bara fan, jag vet även att han bor i Göteborg så man kan ju råka på honom på Ica Maxi nån gång. Jag tänker inte vara den som håller på med personliga påhopp i den här bloggen. Sånt lämnar jag till andra bloggidioter.

Det var intressant att veta att dom knarkade som fan. Och att han snackar skit om Joey Tempest hela boken igenom.

Betyg: 2. Hade blivit högre om jag inte redan läst 85 rockbiografier.

(herregud, tänk att jag faktiskt tog mig igenom White line fever. På engelska. Man skulle ju kunna tro att Lemmy skulle vara lite roligare)



tisdag 8 januari 2013

Bokdagbok 8 januari

Kära dagbok.

Och Marcus - som inte behöver läsa detta inlägg.

Årets första bok blev Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs.

Böcker jag läst 2013

Bok nr: 1

Titel: Högre än alla himlar

Författare: Louise Boije af Gennäs

Antal sidor: 525.

Tid det tog att klämma den: ca 3 dagars normalt läsande och en halv natt när jag inte kunde sova, alla var sjuka och lakanen var sjukt trassliga i min säng.

Vad den handlar om: 6 stycken vänner och deras liv från milleniumskiftet tills nu. Alla stora händelser som hänt i världen finns med på olika sätt. Jättekul när man ju vet vad som har hänt men dom i boken inte vet.

Vad jag tyckte: Alltså ärligt. Stjärnor utan svindel är en av de bästa böcker jag läst. På riktigt. Och jag är helt ointresserad av lesbiska kärlekshistorier. Hade stora förväntningar på den här boken. Men alltså. Jag förstår inte varför hon slarvar bort en sån här finfin ide´. Det är som att hon har nåt slags tvång att hon måste berätta precis hur alla känner sig och hur alla mår och varför. Ingenting lämnas åt läsaren att tänka ut. Alltså, femti sidor där de lyckliga vännerna firar en helt perfekt jul tillsammans på en helt perfekt liten gård i snöig skog i småland. Alla är lyckliga hela tiden och allt som dom gör beskrivs i detalj. Hade jag skrivit boken hade jag beskrivit dessa femti sidor med max tre meningar. Typ: "Sen åkte vi till småland och hade den bästa julen någonsin". Men nej. Pepparkakshus bakas, ingående detaljer om den perfekta renoveringen och alla är så lagom käcka och lyckade. När dom gick ut och hade snöbollskrig så ville jag fan slå dom på käften. Låg bland mina trassliga lakan och hoppades att huset skulle brinna upp. Eller att en mördare skulle dyka upp och mörda hela gänget.

Jag läste faktiskt 100 sidor på boken först och sen bestämde jag mig för att inte forsätta för jag blev så grinig över att hon bara höll på och förklarade vad som hände och ingenting brände nånsin till.

Men så hade jag inget att läsa och jag måste ha nåt att läsa annars så känns det som att jag inte kan andas. Så jag tog upp den från sovrumsgolvet och fortsatte.

Störde mig även som fan på hur hon dissar anarkafeministerna i boken. Ni som har läst Stjärnor utan svindel vet vad jag menar. Ett konstigt sätt att göra upp med det som händer i den bästa bok man skrivit.

Ja ja. Nu har jag ju börjat bli kompis med dom här dryga jävla överklassmänniskorna så jag lär väl läsa de två andra böckerna som ska komma sen. Jag säger bara att jag kommer att göra det. Men inte att jag kommer att gilla vad jag gör.

Betyg: 1.5 poäng.

Jag hade skrivit den så jävla mycket bättre själv. Just saying.




Perspektiv

Såna här jämngråa dagar som den här så är det lätt att fundera på vad som skulle ha hänt om jag bara valt att vika av lite åt ett annat håll än det mest uppenbara.

Det här som jag ska berätta om nu hände för länge sen. Jag tror jag var 17 eller 18.

Min mammas väninnas väninna tröttnade på den som hon trodde var en stackars ensam amerikan som satt in samma kontaktannons i tidningen varje söndag. Jo, det här var innan internet ens hade uppfunnits och kontaktannonser var the way to go om man ville hitta sig någon ny att gå långa skogspromenader med. Hon skickade in kort på sig själv, sin väninna som också var mammas väninnan och av nån skum anledning slängde hon med en bild på min morsa och mig med. Fast att hon inte kände oss. Nu skulle väl gubben få nåt att bita i.

Den ensamme stackars amerikanen visade sig vara en amerikansk kontaktförmedling som glatt ratade alla tanterna men tyckte att jag var i lagom ålder att använda. Helt plötsligt började det rasa brev till mig. Det ena märkligare än det andra. Det var ensamma amerikanska män som gärna vill träffa mig. Helst gifta sig med mig. Det var gubbar i kostym. Gubbar i flint. Gubbar i glasögon och till och med gubbar i kalsonger. Så att jag skulle se att dom inte ljög med att dom sa att dom tränade. Jag skrattade så jag skrek. Gubbarna var verkligen gubbar. Ingen var under 40. Jag var som sagt 17 eller 18. Jag tyckte alla över 25 var färdiga för ålderdomshemmet. Till slut fick tanten som var skyldig till allt fick erkänna vad hon gjort. Jag brydde mig inte jättemycket. Det här var innan det fanns internet. Och fler än två tvkanaler. Jag var glad för lite underhållning.

Men tillslut dök det upp ett brev som inte var lika hopplöst.
Han hette Billy och jag tror att han var 32. Om man jämförde så var han inte riktigt lika skitgammal tyckte jag. Och han var lite den där vanliga killtypen som jag alltid dragits med. Ni vet en sån som spelar i ett band och på den här tiden var det väldigt viktigt att han hade långt hår. Billy hade precis klippt sig. Han beklagade det i varje brev. Nu hade han fått ett grymt jobb med nåt som man tjänade feta pengar på. Han skickade kort på sitt enorma hus i Miami. Med pool. I Miami är det alltid varmt.

Och man kan ju undra vad i helvete man skulle med mig till. Jag var väl typ 18 då. Hade precis gått ur gymnasiet. Jag var arbetslös, bodde hos morsan och min engelska är väl inte den bästa. Men jag hade inte så mycket för mig så det där brevväxlandet var väl ganska nice ändå. Och jag tror att det hjälpte till att jag just då var väldigt nerkörd i min brorsas gamla vinylback från sent 70tal. Jag visste precis vilka obskyra gamla låtar och trumsolon jag skkulle referera till för att göra Billy glad.

Till slut tyckte han att jag skulle åka dit. Jag skulle få flygbiljett. Och om det skulle funka så skulle jag få bo där i hans hus. Som hans lyxfru. Jag skulle aldrig behöva jobba. Han skrev det faktiskt. På riktigt. Och jo. Det lät jävligt gött för den som av naturen är rätt lat och frusen.

Men när man är 18 år så åker man inte ifrån sina vänner. Det går knappt att åka på charter en vecka och vara ifrån dom.
Och jag undrade varför i helvete han nu inte kunde hitta en tjej på närmare håll.
Så jag slutade kallt att svara på breven. Och glömde bort allting.

Men såna här januaridagar när solen inte har visat sig på evighetersevighet och luften är full av nån jävla dimma som nästan är duggregn. Då undrar man ju hur livet hade varit om jag hade tagit chansen och åkt. Hade jag åkt runt som nån slags Maria Montezami-style i Miami nu?

Och direkt när jag tänker på det så får jag ont i magen och vill gråta över tanken att jag i så fall aldrig träffat alla dom som jag träffat i livet sen dess.
Speciellt inte dom här tre små människorna som bor här hos mig. Eller den där snubben som jag hittade utanför Pianobaren en natt för snart 15 år sen. Tänk om vi aldrig hade träffats! Det är ju helt sjukt.
Jag skulle aldrig byta bort dom här ens för all sol som finns i hela världen.
Aldrig.

söndag 6 januari 2013

God fortsättning på er!

Kära dagbok!

Nu är det nytt år igen och nya krafttag för att bli en bättre människa på alla sätt och vis. Idag firade jag det med att med beslutsamma steg gå till viktväktarna för att skriva in mig och äntligen få bukt fläsket vi kan kalla "Myrans fläsk" och även kanske "Fläsket som satt på mig redan innan Myrans fläsk". Efter att ha kört runt i stan och blivit komplett galen på alla käcka goa göteborgska grejer nån har hittat på för att få oss att sluta köra bil i stan och hitta nånstans att parkera i stan så gick jag dom där stegen till viktväktarna och sedär ja. Det var stängt för helg-som-ingen-fattar-varför-man-firar. Vabra. Jag valde att fira detta med att åka hem och köpa chokladpudding som jag åt som att det var sista gången jag åt chokladpudding på väldigt länge.

(det var även första gången jag åt chokladpudding på väldigt länge kan sägas men ja, vafan.)

Idag har jag mest gått runt och tänkt på att skolan nog är en instutition som samhället skapat för att föräldrar inte ska strypa sin barn så ofta. Man behöver vara ifrån dom lite på terminerna och sen längtar man efter dom när det ska bli lov och det är jättejättejättehärligt de första dagarna när man inte behöver sätta klockan och alla sover länge och har det gött och alla går i pyjamas hela dan och och och efter två och en halv veckan blir man fan helt galen på skiten.
Jullovet är fan värst. På sommarlovet kan man iallafall åka och bada. Det kostar inte så mycket. Ett paket kex och några timmars parkering. Ibland kan dom få glass också om det inte tjatas så förbannat.
Men på jullovet ska jag säga er, då finns INGENTING att göra som inte kostar minst trehundra spänn eller involverar att man glor på en skärm.

Idag har båda storbarnen suttit vid varsinn skärm. En har skrikit olika varianter av "DU SKA DÖÖÖ!!!" och den andra har tittat på youtubeklipp där ANDRA människor spelar helt meningslösa spel. Jag fick nog och anmälde dom till stenhård Kung Fu-tränings-grej. Det slutade med att vi alla tre satt och tittade på youtubeklipp där kinesiska munkar tränade på att inte ha nån känsel i fingrarna genom att slå händerna ner i stora krukor med bönor. Lite Kill Bill-style sådär.

Sen har jag tänkt mycket på vad jag ska skriva om i den här bloggen egentligen. Just nu håller den på att förvandlas till en tant som bara pratar om sina barn. Rätt trevligt för typ min mamma men kanske inte jättekul för alla att höra om hela tiden.

Det jag har kommit på att jag ska skriva om är böcker. Min kille säger ju att det inte finns någon som läser lika mycket som jag (jag vet ett par som bräcker mig) men det kanske kan vara ett intressant experiment att skriva om alla böcker jag läser på ett år. Utan att låtsas att man läser tjusigare litteratur än man gör. Och med man menar jag mig själv.

Låter det kul?

Nån som vill läsa om nåt annat?


Och om ni undrar vad det var som jag svor över i början när jag berättade om att det blivit så helvetets svårt att köra bil i stan så var det alla jävla bussfiler och skit som dykt upp. Det var inte ens trängselskatt idag. Hade det vart så hade man väl fått betala femti spänn till. I GET THE FACKING MESSAGE GÖTEBORGS STAD!! Jag får väl åka buss då förihelvete. Fan att man inte ska kunna köra bil i sin egen stad. Fan.