Dear karma, I have a list of people you missed

fredag 21 februari 2014

Hello darkness my old friend

Ni vet när man inte har pratat med nån på länge så kan man inte bara ringa och inte ha nåt att säga. Eller jag har ett par såna kompisar i och för sig. Jag kommer ihåg en gång när jag inte pratat med Madde på typ ett år och så när vi väl gjorde det så suckade hon mest nåt om att: " Du vet, det är fredag och det är måndag och det är tvätt och städ där emellan."
Fast när jag tänker efter så kanske det var jag som ringde henne och hade lite livsomvändande saker att berätta och hon strävade på utan att nåt hänt på väldigt länge.

Jameniallafall.
Om man har en blogg och inte har skrivit på skitalänge så räcker det liksom inte med nån liten rolig grej om att man frågar sin man om det är rent i diskmaskinen och han svarar: "Ja..... Eller så är det smutsigt". Jaha. Det finns fler än två alternativ på den här grejen. Det var nytt.

Men nu ni. Nu kändes det som att jag hade lite rafflande grejer att skriva om. Så där som ni gillar att läsa. För jag vet att ni älskar att gotta ner mig i mitt elände.

Det var torsdageftermiddag. Jag tog min pms och min megatrötthet och gick hem från jobbet och kände mig grymt nöjd över att vara ledig dan efter. Hela den goa känslan satt i medans jag gick till bilen, körde och hämtade första ungen, gick och hämtade andra ungen samtidigt som första ungen sprang och hämtade tredje ungen åt mig, på vägen hemåt i bilen ända tills vi typ kör av Älvsborgbron när minsta ungen i mitten i baksätet börjar göra konstiga ljud. Som att hon satt i halsen eller nåt liknade. Syskonen skriker från varsin sida att: "HON SPYYYYYYR MAMMMA!!! MYYYRAAAAA SPYYYYYR!!!" och jag hör ju vad dom säger men jag är så fixerad vid att hon inte kan andas så jag vägrar höra vad som säger istället skriker jag tillbaka: "Kan hon andas?! SVARA MIG?! ANDAS HON?!?!"
Sen hör jag hur hon kräks som en besatt bebis och jag kan bara tänka mig hur det hamnar över hela bilen. Och sedan börjar hon skrika på sin mamma. Runt om mig är det tre filer rusningstrafik och det börjar väldigt fort STINKA i bilen. De två andra barnen skriker att det är helt vidrigt och att dom också kommer spy och så ulkar om så jag tror att det snart kommer vara sant. Jag skriker högst av alla att alla måste ta det lugnt och gör ett snabbt överslag om det är nån ide att stanna. Det finns inte en enda pappersbit i bilen - jag borde lärt mig det när en annan av barnen kräktes på precis samma ställe för en månad sen. Och den stackarn fick sitta med fejset över en fullspydd liten påse från pressbyrån tills vi kom hem. Det är lika bra att köra på istället för att stanna vid vägkanten på leden och försöka torka bort det värsta med en gammal filt.

Så vi tar oss hem. Av med nerspydda kläder och på med tvättmaskinen. Tvätt av barn. Sen observation av barnet. Det är väl den mest härliga väntan som finns ändå? Ska det komma mer? Ska närmaste veckan bli ett riktigt helvete där alla spyr och skiter och man helts vill dö?
Ungen sitter still still still och glor på tv. Suger tumme. Precis samma beteende som varje dag när hon kommer hem från förskolan. Hur ska man veta om det ska sättas igång att spys? Efter typ en halvtimme vänder hon sig mot mig, glor bestämt på mig sen pekar hon mot köket och säger väldigt bossigt: " Macka!"
Sen var det bra liksom. Hon måste fan satt i halsen ändå.

Sen kan man väl tro att det kan räcka med elände där.
Mannen i huset kom hem från jobbet och åt middag innan han gick ut och sanerade bilen. (Med tvättlappar och handsprit, just saying).
Jag åkte och storhandlade.

Nästa dag var det fredag. Mammans "lediga" dag. Man är såå jävla ledig såna dagar när man har tre barn.
Den lediga dagens morgon bestod av: väcka barn, ge barn frukost, se till att dom har hyfsade kläder på sig, köra dom till skolan och sedan ta sig själv och ena katten till djursjukhuset. Precis när vi lyckats med nästan allt, inklusive fånga in katten, och bara ska gå ut genom dörren så upptäcker jag att mitt VISAkort är spårlöst borta. Kvällen innan har det legat i min jackficka när jag storhandlade. Det måste ha ramlat ut nånstans. Nån tid att ringa och spärra finns inte för nu har klockan blivit supermycket. In med alla i bilen och iväg.
Sa jag att jag hade tid hos veterinären 8.10? Innan det ska jag lämna skolbarn på ena sidan stan och sen ta sig tillbaka till andra sidan.
När jag lämnat av barnen så har jag exakt 12 minuter att klara mitt uppdrag. I den vanliga rusningstrafiken. Jag kör bara bil i rusningstrafik just nu. Jag är en supermänniska.
Det är på väg att gå när jag missar avfarten. Hamnar helt plötsligt på Backaplan. Det är bara rondeller, långsamma lastbilar och ingen väg som är i närheten av dit jag ska. Till slut chansar jag och tar mig ut på leden närmast. Det är helt jävla fel. För om jag fortsätter där hamnar jag i Oslo typ. Jag slänger mig av på närmaste avfart och hamnar på Brunnsbotorget. Helt jävla fel.

För att göra saker och ting ännu lite värre så piper katten med jämna mellanrum, Myra gnäller i baksätet för att hon inte kan sträcka ut benen för att bilstolen hamnat lite fel efter gårdagens "sanering" och den så kallade "saneringen" inte varit jättesuperbra gjord så det stinker spy i bilen hela tiden.

När jag äntligen kommit tillbaka till rätt ställe så missar jag fanimej avfarten en sista gång och jag kommer över bron och hamnar mitt i stan. Helt jävla otroligt.

En halvtimme försent rusar jag in på Blå Stjärnan med kattbur i ena handen och barn i sulky i andra. Försöker förklara att jag tappat mitt VISAkort och kört vilse tre gånger men nu, nu är jag här.

Sen blir Majros undersökt, halv nersövd efter att ha rivit sönder mig och undersökt igen.
Två timmar senare går jag ut i den spydoftande bilen igen med ett dräglande galet monster i en bur och en väldigt uttråkad ettåring i en vagn. 5 tusen 6 hundra spänn fattigare (tur som faaan att katten är försäkrad) och jag har fått löfte om att jag kan komma tillbaka och betala senare. Nu ska vi hem och andas och vara lite lediga (och dammsuga och städa toa och tvätta och plocka i ordning i Viggos rum så han kan leka med sin kompis där som ska sova över). Då får jag inte upp bakluckan. Så jag får knöka in sulkyn i baksätet bredvid Myra. Hon blir inte jätteglad kan jag säga. Så vi kör hem med ett ylande dreglande monster i en bur, en gnällande liten unge och en stark lukt av spy.

Där nånstans tänker jag att nu kan inte livet bli värre och att jag MÅSTE HITTA VISAKORTET. Direkt när vi kommer innanför dörren så sätter jag igång och vänder uppochner på allt jag hittar. Skor och kläder, madrasser och lakan. (Ja, vi hittade faktiskt Magnus plånbok mellan madrasserna i dubbelsängen för ett tag sen, det var en spännande morgon) Efter att ha rivit upp hela huset så hittar jag kortet i min väska. Där har jag lagt det dan innan för att vara ordentlig och inte behöva leta när jag ska åka till veterinären tidigt på morgonen. JAMENVABRA.

Sen äter vi lunch och jag tvättar och dammsuger och plockar och fixar pojkrum. Tills det är dags att hämta skolbarn. Först ska jag bara betala min skuld. Först tänker jag att det kanske inte ens är mening att jag tar med mig Myra in men så får jag tvångstankar om att hon ska bli kidnappad så jag bär med mig henne ändå. Plus att jag tycker synd om henne att hon ska behöva sitta i spylukten. Jag tror i min enfald att det tar ett par minuter att betala en räkning på djursjukhuset. Men nej då.
Först ska det faxas till försäkringsbolaget. Jag får sitta ner och vänta lite säger dom. Så jag gör det. Myra rotar runt i leksakslådan.
Efter 20 minuter ropas min katts namn upp. Jag går till disken. Där blir jag upplyst om att jag inte har nån försäkring. Fast det har jag ju. Jag börjar ju inse hur det verkar: Jag har "tappat" min visakort och låtsas att jag har en försäkring. Det lär ju inte vara första gången det händer. Tjejen i kassan håller upp pappret och pekar på mitt personnummer. Är det inte mitt? Jo, det är det. Hon försöker igen. Jag väntar en kvart till. Myra möblerar om barnhörnan. Tvingar mig att läsa en spännande bok om en liten tjej som åker skidor. För mig själv alltså, hon ska inte höra, det är så mycket att göra i lekhörnan. Folk runt om skrattar åt henne. Sen blir jag uppropad igen. Och nä. Jag finns inte i försäkringsbolagets dator. Då börjar jag grina. Mitt bland folk. Hon lovar att göra ett sista försök med mitt gamla efternamn.
Jag sätter mig på bänken igen. Myra har målat 150 tekningar med två streck på och placerat ut dom över alla bänkarna som en konstutställning. Jag tänker att djursjukhuset nog har råd med lite vitt papper så hutlöst jävla dyrt som det är att ta lite blodprov på en liten katt och kollar mitt konto. Jodå. Det dras 146 spänn till Agria varje månad. Precis när jag tänker att jag ska ringa upp Agria och fråga vad fan dom sysslar med så ropar hon på mig vid disken. Nä. Jag finns inte. Jag börjar grina igen och håller snyftande fram min telefon där jag visar att jag minsann har ett autogiro hos Agria. Då tittar hon på mig som att jag vore helt galen och säger: "Agria, varför sa du inte det? Jag har hållt på att faxa IF."

Sen gråter jag lite för att jag är så lättad. Och berättar för alla runtomkring om min hemska dag. Och nu när jag tänker efter så hoppas jag att ingen av dom som var där just hade fått avliva sin älskade vän. Jag ber i så fall så hemskt mycket om ursäkt. Jag hade bara en ovanligt fittig dag.

Hej på er!