Perspektiv

Såna här jämngråa dagar som den här så är det lätt att fundera på vad som skulle ha hänt om jag bara valt att vika av lite åt ett annat håll än det mest uppenbara.

Det här som jag ska berätta om nu hände för länge sen. Jag tror jag var 17 eller 18.

Min mammas väninnas väninna tröttnade på den som hon trodde var en stackars ensam amerikan som satt in samma kontaktannons i tidningen varje söndag. Jo, det här var innan internet ens hade uppfunnits och kontaktannonser var the way to go om man ville hitta sig någon ny att gå långa skogspromenader med. Hon skickade in kort på sig själv, sin väninna som också var mammas väninnan och av nån skum anledning slängde hon med en bild på min morsa och mig med. Fast att hon inte kände oss. Nu skulle väl gubben få nåt att bita i.

Den ensamme stackars amerikanen visade sig vara en amerikansk kontaktförmedling som glatt ratade alla tanterna men tyckte att jag var i lagom ålder att använda. Helt plötsligt började det rasa brev till mig. Det ena märkligare än det andra. Det var ensamma amerikanska män som gärna vill träffa mig. Helst gifta sig med mig. Det var gubbar i kostym. Gubbar i flint. Gubbar i glasögon och till och med gubbar i kalsonger. Så att jag skulle se att dom inte ljög med att dom sa att dom tränade. Jag skrattade så jag skrek. Gubbarna var verkligen gubbar. Ingen var under 40. Jag var som sagt 17 eller 18. Jag tyckte alla över 25 var färdiga för ålderdomshemmet. Till slut fick tanten som var skyldig till allt fick erkänna vad hon gjort. Jag brydde mig inte jättemycket. Det här var innan det fanns internet. Och fler än två tvkanaler. Jag var glad för lite underhållning.

Men tillslut dök det upp ett brev som inte var lika hopplöst.
Han hette Billy och jag tror att han var 32. Om man jämförde så var han inte riktigt lika skitgammal tyckte jag. Och han var lite den där vanliga killtypen som jag alltid dragits med. Ni vet en sån som spelar i ett band och på den här tiden var det väldigt viktigt att han hade långt hår. Billy hade precis klippt sig. Han beklagade det i varje brev. Nu hade han fått ett grymt jobb med nåt som man tjänade feta pengar på. Han skickade kort på sitt enorma hus i Miami. Med pool. I Miami är det alltid varmt.

Och man kan ju undra vad i helvete man skulle med mig till. Jag var väl typ 18 då. Hade precis gått ur gymnasiet. Jag var arbetslös, bodde hos morsan och min engelska är väl inte den bästa. Men jag hade inte så mycket för mig så det där brevväxlandet var väl ganska nice ändå. Och jag tror att det hjälpte till att jag just då var väldigt nerkörd i min brorsas gamla vinylback från sent 70tal. Jag visste precis vilka obskyra gamla låtar och trumsolon jag skkulle referera till för att göra Billy glad.

Till slut tyckte han att jag skulle åka dit. Jag skulle få flygbiljett. Och om det skulle funka så skulle jag få bo där i hans hus. Som hans lyxfru. Jag skulle aldrig behöva jobba. Han skrev det faktiskt. På riktigt. Och jo. Det lät jävligt gött för den som av naturen är rätt lat och frusen.

Men när man är 18 år så åker man inte ifrån sina vänner. Det går knappt att åka på charter en vecka och vara ifrån dom.
Och jag undrade varför i helvete han nu inte kunde hitta en tjej på närmare håll.
Så jag slutade kallt att svara på breven. Och glömde bort allting.

Men såna här januaridagar när solen inte har visat sig på evighetersevighet och luften är full av nån jävla dimma som nästan är duggregn. Då undrar man ju hur livet hade varit om jag hade tagit chansen och åkt. Hade jag åkt runt som nån slags Maria Montezami-style i Miami nu?

Och direkt när jag tänker på det så får jag ont i magen och vill gråta över tanken att jag i så fall aldrig träffat alla dom som jag träffat i livet sen dess.
Speciellt inte dom här tre små människorna som bor här hos mig. Eller den där snubben som jag hittade utanför Pianobaren en natt för snart 15 år sen. Tänk om vi aldrig hade träffats! Det är ju helt sjukt.
Jag skulle aldrig byta bort dom här ens för all sol som finns i hela världen.
Aldrig.