Dear karma, I have a list of people you missed

måndag 8 september 2014

Sketbilar i mitt liv. Del 3. Sara.

När Johanna hade dött av oljebrist så hittade jag en riktig pärla till SAAB. Jag minns inte riktigt hur det gick till när jag hittade att den var till salu, hur gjorde man egentligen innan Blocket? Hur överlevde man? Men jag minns att jag fick min pappa till att köra mig för killen som sålde den bodde några mil utanför stan.
Bilen var en diarréfärgad SAAB 96, ni vet en sån där som ser ut som en paprika. Det var nog den bästa och roligaste bil jag haft i hela mitt liv.
Killen som sålde den tittade skeptiskt på mig, kisade och undrade hur jag kunde hantera en rattväxel. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det kan väl inte vara så jävla svårt ändå. Pappa kisade mot dom stora rosthålen som gick rakt igenom dörren. Och frågade vad killen hade tänkt sig för bilen. Två och fem. Det var ju ett kanonpris för en bil tyckte jag, tog en sväng på grusvägen framåt, fick in lite random växlar med rattväxeln och så slog jag till.

Jag döpte henne till Sara. För att det blev en rolig ramsa liksom- Fara Sara Fara. Och åh, vad jag älskade henne.

Sara hade fantastiska finesser. Bandspelare, AC (eller vad man ska kalla rosthålen i dörrarna. Det blev lite kyligt på vintern när det rök in snö). En fin finess som hette frihjul- nån fräck grej som man kopplade på när man rullade i långa nerförsbackar, då rullade bilen bara på. Jag vet verkligen inte vad det skulle vara bra för. Sen hade hon några andra coola finesser: När man kom upp i över 80 så började bilen vagga fram och tillbaka så det kändes som att man åkte båt. Och när fick väldigt lätt däcktjut, även om man körde jättesakta. Det var ju kul. Och fick en att känna sig lite cool.

Jag pimpade henne med några coola klistermärken som jag tror att jag beställde på postorder. Efter ett par veckor fattade jag att rattväxeln funkade som en vanlig växel fast den satt fast med en lång spak med en tjusig knopp på längst ut. Maxfart var ungefär 90 knyck. Det var i alla fall det fortaste jag vågade köra, efter det blev båtfeelings gungandet lite väl gungigt.

Åh vad jag älskade den bilfan. Jag kan fortfarande fantisera om att köpa en sån gammal bil och bara ha den för skojs skull. Om jag nu hade varit en sån person som gillat att greja med bilar. Eller gift mig med en sån. Det kommer liksom aldrig hända.

Sara startade alltid som en klocka. Hon hade ingen märklig elektronik som krånglade. Det fanns ingen elektronik liksom. Det som krånglade var annat. Typ att jag alltid tappade bort tanklocket och hade för vana att köra runt med en stor tuss papper nertryckt i tankhålet. Min pappa sa att jag körde runt med en jättestor molotovcocktail. Jag tyckte att han skulle sluta sjåpa sig. Sen började bensintanken läcka. Det rann ut några liter soppa innan jag fattade det. Hålet blev större och större. Till slut kunde jag bara tanka för 50 spänn i taget. Lite opraktiskt när jag skaffat mig en kille som bodde typ 7 mil bort. Men det gick att lösa om man planerande och såg till att tanka några gånger på vägen. Sen råkade hon tyvärr ut för det värsta sketbils-grejen. Minns ni? Förardörren pajade så man fick veva ner rutan för att öppna den, utifrån liksom. Eller klättra över hela bilen och ta sig ut genom andra dörren. Just den grejen hade ju fördelen att man kunde unna sig att parkera väldigt nära bilen bredvid på parkeringsplatser, eftersom man ändå skulle klättra ut genom andra dörren. En gång parkerade jag utanför konsum sådär, i bilen satt ett pensionärspar som såg ut som att dom var på väg ut från parkeringen. Jag klättrade ut, gick och handlade, var på posten, köpte en flaska vin, stod och tjötade med en kompis och kom tillbaka en timme senare och då satt gubben i bilen fortfarande kvar. Han kom inte ut för jag stod så nära. Jag låtsades som ingenting och körde kvickt därifrån.

Jag minns faktiskt inte vad det var som tog knäcken på Sara. Jag hade henne i över ett år och hon var alltid lika pålitlig. Det kan ha vart nåt med den läckande tanken men jag vet inte. Pappa bestämde att det var slut på molotovåkandet och att hon skulle skrotas, han hade fått nys om en bra bil till mig av nån på hans jobb och jag var uppriktigt deppad.
Samma dag som vi skulle skrota henne knackade det på mitt köksfönster och där stod en kille som hört att jag hade en V4, som man kallar dom här bilarna, och kunde han få köpa henne för skrotpriset? Det klart han fick! Åh vad glad jag blev när hon skulle få leva vidare. I alla fall motorn hennes. Kanske rullar den där motorn fortfarande runt där ute och vårdas ömt av nån tokig SAABfantast.
Jag önskar att jag vore lite mer teknisk, och hade lite mer fritid- då hade jag skaffat mig en sån där bil som Sara igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar