När man har en hund och det är vinter och man inte bor i nån avkrok så måste man plocka upp bajskorvarna. Det är, som jag sagt förut, helt jävla omöjligt ibland att SE en brun korv som gömmer sig bland massa löv. Speciellt när det är mörkt ute. Det enda som hjälper är att glo allt man kan på sin skitande hund. För släpper du hunden med blicken har den gått tre stag fram och sprätt med bakbenen och då är korven forever GONE.
Det känns förövrigt rätt perverst att stå och glo på sin bajsande hund. På mänga vis.
På julafton var jag ute en sväng med hunden och min brorsa. Hunden bajjade, vi stirrade båda på hunden och korven och så tittade jag bort i en sekund och så hade hunden flyttat sig och det var helt omöjligt att lokalisera skiten.
Brorsan sa, med tonläget av att jag slängt det dyrbaraste jag hade från Älvsborgsbron, "Den kommer du aldrig att hitta". Det gjorde jag inte heller.
Härom kvällen var det typ 2 minus och blåste nån jävla isvind. Hunden sket, jag fixerade korven, hunden fick tre steg fram och sket lite till och jag tappade korvfokus på första korven. Ganska snart såg jag den dock. Började mig fram och fick upp den i påsen. Den var helt kall och stel.
Antingen så blir hundbajs kallt väldigt fort.
Eller då var det någon annans korv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar