Julie

I fredags när jag åkte över bron till jobbet så sken solen sådär så det gör ont i en. Från bron ser man staden jag älskar att bo i åt ena hållet och åt det andra glittrade havet och jag minns att jag tänkte att jag är så lyckligt lottad. Att jag har det så bra så det inte riktigt är rättvist. Jag minns att jag tänkte att jag är så otroligt glad över att leva.

Sen kom jag fram och då fick jag ett sms om du gjort det ofattbara.

Fina fina Julie. Jag hade aldrig kunnat ana att det fanns ett sånt mörker innanför din spralliga glada yta. Du var klassens ljus.

Jag jobbade hela fredagen med en känsla av dubbelhet. Det var känslor av att jag älskar mitt jobb. Fast att det var fullt pådrag hela dan så älskar jag det. Och samtidigt så undrar jag varför du gjorde som du gjorde. Du skrev ju på facebook alldeles nyss att du var så glad för att du fått ditt drömjobb hemma i norge. Någon sa att du träffat en ny kille. Skolan är avklarad. Du hade hela livet framför dig.

Du sa mig att min blogg fick dig att skratta. Det är därför jag skriver här nu. Julie, detta inlägg får ingen att skratta. Jag önskar att du vetat att du fick oss att skratta. Att du gjorde oss glad bara av att finnas. När du gjorde ritningar till hur du skulle inreda buren till din sköldpadda så fort du inte tyckte föreläsningarna var roliga. När du alltid sa precis vad du tänkte på, utan filter mellan hjärna och mun - vi skrattade högt och du tittade på oss som att du inte förstod vad det roliga var. Det roliga gumman, var att du alltid sa precis vad alla tänkte men ingen vågade säga högt.

Det borde vara någon annan som skriver just det här. Någon som känner dig bättre. Jag har inte så mycket att komma med. De fina, snälla saker du skrev till mig på facebook om mina barn. Du skrev att Myras storkbett i pannan ser ut som ett hjärta, "passande för ett hjärtebarn". Nu kommer du aldrig få några egna hjärtebarn gumman. Och barnen på barnehagen kommer inte få ha dig som fröken. Och vi andra, vi står här kvar, frågande.

En av de sista sakerna du skrev till mig var att du undrade varför du inte upptäckt mig förrän det var för sent. Du menade medans vi gick i skolan och du bodde här.

Jag säger det samma. Varför upptäckte jag inte dig innan det var för sent? Nu är det alldeles för sent.

Sov gott fina Julie. Du är saknad av många.