När jag hade tagit mig ur gränden och ut på motorvägen och stenhårt hållt fast vid min teori om hur jag trodde jag listat ut hur vägavgiftsystemet fungerade så hade vi bara, vad vi kallade: "Helvetet Milano", framför oss. Kartläsaren hade nämligen skrämt upp mig att det kunde bli besvärligt förbi Milano. Och jag hade nånstans i bakhuvet att vi nån semester råkat hamna inne i stan och aldrig kommit ut. Och just det, min pappa hade sagt nåt i stil med: "Det är ju den där jävla rondellen utanför Milano. Där kan man ju bli fast och få åka runt och runt och runt i en evighet. Då gäller det att ha full tank och mycket mat i bilen till sig själv för annars vetefan vad som kan hända".
Klart man var lite skraj.
Jag var ganska sugen på att stanna och spy när vi började närma oss. Men man får inte stanna på motorvägen så det vara bara att kämpa på.
Det hände. Igenting. Det var bara motorväg och lite avfarter och såklart lite mer trafik. Jag blev nästan besviken.
Sen körde vi på. Och på och på och på. Tills vi kom en bra bit in i Schweiz igen. Den här gången fick vi betala 350 spänn i nån slags vägskatt. Jag misstänker att det berodde på att vi ställde oss i den kön där ingen annan stod och som gick mycket fortare. Vi förstod inte varför ingen annan gjorde det. Hm. Magnus hävdar att dom andra betalade också men jag är inte säker. Ja ja. Jag fick till slut rätt i hur man gör när man betalar vägavgift i Italien. Man gör så här. När man kör på motorvägen så tar man en biljett. När man kör av så stoppar min in biljetten i en automat som ser hur långt man kört och så får man betala efter det. Lång sträcka- mer pengar och tvärtom. Det som krånglar till det är att vissa delar av vägen betalar man fast pris. Eller efter hur stor bil man har. Det finns alltså ingen anledning att skrika i bilen. Kalla vägtullarna för saker som:" Där är en sådär JÄVEL IGEN! Vad ska vi GÖRA!?" Man måste inte heller svära åt sina barn så dom blir tysta eller kasta in växelpengarna i bilen i ansiktet på den som sitter bredvid. Lugn och fin kan man vara.
Efter en ganska lång körning med bara utan ens en fikapaus så klättrade vi långsamt upp mot San Bernadino. När vi nästan nästan var uppe så kved Viggo att han var tvungen att kissa och vi svängde av vid en SOSficka intill vägen. Här uppe var det helt stilla på nåt konstigt sätt. Två örnar flög runt och lät skitskumt. Jag hade svindel. Vi tog kort och så drog vi vidare. Barnen var dödsugna på glass så vi stannade vid en liten kiosk precis innan tunneln. Jag åt den godaste macka jag nånsinn ätit. Kanske för att jag gjort av med så mycket energi när jag spänt mig på vägen upp. Barnen köpte glass där pinnen var nån slags vattenspruta så dom satte igång att ha vattenkrig mitt där uppe. När man skulle tvätta händerna på toa så fick man trampa på en knapp på golvet och liksom pumpa upp vattnet.
När vi åkt igenom tunneln så gick färden nedåt. Jag hade svindel och fällde ner solskyddet och rabblade för mig själv att det bara var en helt vanlig väg genomskogen och lite kullar. Det var väldigt skönt att komma ner. Jag vet inte om jag vill göra om det.
Den här gången körde vi inte fel och hamnade i nåt konstigt litet fursterike utan i Österiken en litet sväng. Vi fastnade vid tusen rödljus i en liten stad som hette Hard. Vilket fick oss två i framsätet att frusta av skratt. Namnet alltså. Inte rödljusen. Nu när jag tänker på det så var det kanske inte såå himla roligt.
Eller jo. Det var det.
Sen åkte vi på utav bara helvete som man säger och om en bit upp i Tyskland innan jag kroknade. Vi körde av motorvägen och runt i några byar där vi tyckte oss se hotellskyltar men det var hägringar och till slut hamnade vi på ett ställe där dom hade ett rum med hur många sängar som helst. Det var ett par som ägde hotellet och dom verkade ha det rätt gött. Två dyra bilar, upplyste Magnus mig om, och på kvällen satt dom utanför och drack öl. (Nu är jag inte den som är den, men jo, det är så man har det om man har det gött i livet tycker min man.)
Man fick inte dricka vattnet för att det hade varit översvämming där i början av sommaren. Jag sa att jag sett det på tv. Vi skyddade oss genom att även vi dricka öl. Puh.
Vi sov fantastiskt gott och fick en supergod frukost. Och jag la märke till att gubben som ägde hotellet brukade hänga upp sina jackor på krokar i matsalen/baren/receptionen. Där hängde säkert 10 - 12 stycken. Undrar om det drev tanten till vansinne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar