Vägen ner. Del 6.

Några mil till och så vips var vi i Italien! Underbart jättehärligt!

Jag kände mig ganska pigg och tyckte inte det var några problem att köra så vi beslutade oss för att köra på några mil extra den här dan och fira min födelsedag med att ta in på hotell istället för att campa. I vår värld fanns det hotell hela tiden utefter motorvägen.

Ja, det fanns det väl första 15 milen kanske. Och jag var så nöjd för att jag hade klarat av Alperna och vägen efter det som jag mindes som full av broar och tunnlar. I mitt minne hade jag gjort den där vägen mycket mer slingrande och broig och tunnlig än den var. Tänk vad ens minne kan hålla på med när den får härja fritt i 20 år... Den där slingriga vägen var ju kvar. Har ni åkt den nån gång. Autostradan som går förbi Genova i norra Italien? Den är helt vansinnig. Det är så här: Tunnel, bro (utan väggren med ett ynkligt staket och stup ner på 400 meter), ny tunnel, ut på ny bro som är värre än den förra. Och satt och skrek att det här var fan inte normalt.
Ibland satt det jätteroliga varningsskyltar uppe där dom varnade för nåt som hette Rallatare. Och gud så vi skrattade hysteriskt. Här kommer lite rallatare i tunneln så se upp. Ni får dessutom vara köra i 110. Inte fortare så går det fint. Hurrejävlar. 110. Jag krypkörde i 80. Ja, det var Italienarna som tyckte jag krypkörde. Dom susade glatt förbi utan att ens spekulera över hur nära döden som var.

Sen var det en annan trevlig sak vi stötte på. De Italienska vägavgifterna. Eller rättare sagt. Hur man betalar vägavgift på en italiensk motorväg. För oss var det som en enorm gåta.
Jag visste ju om att de fanns. Och det är ju alltid bra att vara förberedd. Men det var ändå helt obegripligt. Rätt var det var dök det upp en vägtull med massa bommar och man körde in och fick en summa att betala. Denna summa var hela tiden olika och det föreföll som att stationerna dök upp helt random. Det hjälper ju inte till att det stod saker på italienska och jag inte riktigt nådde ut till apparaten. Varje gång vi stannade var som nåt slags experiment. Jag vevade ner rutan, nådde inte fram, fick öppna dörren, pillade in pengar och när bommen åkte upp kastade jag mig in i bilen och körde vidare med ett adrenalinpåslag som inte var av denna värld.

Det värsta var när vi tillslut fick för oss att köra av för vi var så slitna och trötta att vi var tvunga att sova. Långt nedanför motorvägen låg en liten by där vi såg en hotellskylt på ett hus. Vi körde av på en vansinnig avfart och hamnade såklart i vad vi skrikande i bilen kallade: "DÄR ÄR EN SÅNDÄR JÄVEL IGEN!!!"

In i fållan, ner med rutan, jag försökte trycka på engelska men i min stress trodde jag att det var en pekskärm och tryckte på skärmen istället för knappen. Inget hände. Vi stoppade in ett VISAkort. Inget hände mer än att det kom ut igen. Jag tryckte på en serviceknapp och ropade in i en högtalare: "Do you speak english". Jag fick ett kort och bestämt: "NO" tillbaka. Nu visade plötsligt dispayen en summa: 78 euro. Det är nästan åttahundraspänn ju. Det kunde vi inte betala. Jag vet inte hur vi tänkte sen, om vi överhuvudtaget tänkte, men vi började mata in mindre sedlar och plötsligt var maskinen nöjd med lite mer en tio euro och bommen åkte upp. Vi fick tillochmed lite växel tillbaka som jag kastade rakt in i bilen och körde iväg som en galning medans jag kunde.

Sen körde vi på gator som blev mindre och mindre för att hitta ett hotell. Man tänker ju att Italien är ett turistland och att det finns hotell överallt. Men det är väl som att vi hade kört av i... Ja, vad ska vi säga? Frändefors?
Tillslut verkade det som vi skulle in på en minigata bakom en kyrka och jag insåg att det var för smalt för vår bil så jag stannade tvärt och bestämde mig för att vända. Magnus gick upp för att kolla om det fanns nåt rum, Viggo kissade bakom en soptunna och sen kom Magnus tillbaka och sa att det var stängt. Hela hotellet var stängt och han tyckte att det var nåt obehagligt med hela stället. Vi skrämde upp varandra och hoppade in i bilen igen för att åka vidare till en lite mer normal stad.

Efter ett par mil med tunnel,bro,tunnel,bro rutinen körde vi av vid en mack som låg efter en bro och innan en tunnel och frågade killen i kiosken om han visste nånstans det fanns hotell. Han pekade mot vägen och sa: "Next exit Recco" och så skakade han på huvet och gned tummen och fingrarna mot varandra som för att visa att det var dyrt. Vi var nu så trötta att vi sket i det. Matilda, stackarn, fick kissa på en konstig bajamaja utanför kiosken där man liksom hissade ner sitt kiss och bajs med en spak och sen åkte vi vidare.
Denna lilla mack hade ingen påfart till motorvägen. Det var bara en lite lucka i vägen där det fanns en stoppskylt och tio meter framför på vägen började tunneln. Jag stannade och väntade på att det skulle bli fritt att köra ut och tackade för att det inte var så mycket trafik. Medans jag stod där kom det en snubbe i en bil som antagligen trodde jag stod där för att jag var dum i huvet och ... bara kör rakt ut på motorvägen. Jag höll för öronen och skrek i bilen och var helt säker på att det skulle smälla. Men han klarade sig fanimej. Alla bilar som höll på att köra på honom tutade hysteriskt och fick tvärnita och väja. Men det gick fanimej bra. Sen körde jag ut och shit vad hjärtat slog.

I Recco körde vi av och efter att ha kört förbi hotellet och hamnar på en hopplös smal gata sådär fem kilometer innan vi kunde vända så kom vi fram. Magnus gick in för att kolla läget och kom tillbaka helt knäckt. Dom hade ett enda rum. Ett dubbelrum som vi skulle få dela allihop. Han lutade sig in i bilen och svor över det "Här jävla landet som fan inte fungerar". Sen sa vi till honom att ett dubbelrum är väl bättre än inget och så gick vi in. Det fanns en dubbelsäng och en bebissäng och Magnus pumpade upp en luftmadrass och la sig på golvet och vi såg på Simpsons på italienska (Homer pratar förjävlar roligt på italienska. Och hans farsa! OMG!) Myra fick välling, alla fick duscha och jag tyckte det var ett fantastiskt slut på min fyrtiårsdag.