Andra dan vaknade vi där i vårt nyinköpta tält av en glad bebis i en resesäng och happy happy! inget hade regnat in!
Vi käkade frukost på medhavd hönekaka och campingpålägg som typ räkost och jordnötsmör.
Sen packade vi ihop oss och rullade vidare.
Förvånande snabbt hittade jag tillbaka till motorvägen och vi bestämde oss för att nästa stopp helt enkelt fick bli färjan mellan Rödby och Puttgarten. Jag körde på rätt bra eftersom jag skulle få kaffe på båten. 4 minuter innan nästa färja skulle gå stod vi i kö för att få betala. Nån idiotjävel (Ja, så skrek den körande kaffeabstinensande modern i bilen) stannade upp hela kön med att sitta i sin bil och jiddra med biljettsäljaren. (Mamman skrek även: "Vad fan tjötar ni om där framme?! Det finns bara en jävla färja och den går bara till ett ställe!!) Ingen hörde såklart mer än familjen i bilen. Sonen, som även han gillar att svära långa haranger, hängde såklart på. Oerhört stolt blir man. (Inte).
Men var var jag nu? Jo. Vi hann banne mig på ändå. Näst sista bilen på var vi. Bland alla lastbilar och ett tåg (!).
Sen gick vi upp och dom andra tog ett bord och jag köpte kaffe och mackor till oss. När jag kom tillbaka till bordet satt alla tre barnen i ett fönster och kvittrade över de blå havet utanför och ja, just då kändes livet ganska fint.
Sen fick jag äntligen kaffe, Myra flörtade skamlöst med ett par slitna lastbilschaffisar på bordet intill och storbarnen låtsasspelade på några stackars spel som fanns.
Sen var det dags att åka vidare.
Jag var riktigt nervös för min autobahndebut. Farsan hade gjort sitt bästa för att skrämma upp mig. Men vad ska man göra? Vi ville ju fram nån gång så det var bara att köra ut på den 4 filiga galna vägen. Ganska snabbt lärde vi oss några saker:
1. Om det kommer bilar som ska köra på motorvägen i påfarterna intill. Flytta dig förhelvete en fil bort. Dom kör bara på och räknar med att du ska flytta dig. Även jättestora lastbilar som kommer i typ hundra. Man får ha is i magen och hoppas att filen bredvid är ledig så man KAN flytta sig. Annars blir det mos.
2. If you can?t beat them - join them. Allra bäst klarade man sig om man låg i mittenfilen. I typ 125. Då flöt allt på bra och man behövde varken vara i vägen eller köra om lastbilar hela tiden.
3. Det var värt att gå på toa på de ställen där det kostar pengar. BLÄÄÄÄ för de andra ställena.
4. Varje avfart har ett nummer. Prakiskt för den jetlaggade kartläsaren.
5. Kartläsaren fick även lära sig att man bara kan köra av en motorväg åt ett håll. Men det betyder inte att man inte kan köra av motorvägen och inte ta sig till något som ligger vänster om den. Men det behöver vi inte reta honom för.
Dagen förflöt utan några direkt spännande grejer att rapportera om. Vi fastnade i en bilkö när vi egentligen var så trötta att vi vill vara framme. En helvetetsbilkö från helvetet. Säkert 2 timmar. Kartläsaren skrek saker som att det inte kunde vara lagligt att låta folk fastna sådär- tänk om man skulle till något viktigt!! Mamman svor bara sina vanliga ramsor, men var just där och då på ganska gott humör och försökte hålla resten av gänget vid gott mod. Ungarna fick lite random utbrott. Vi såg en skitrolig graffittigubbe på ett brofäste som var blå och hade underbett. Vi fantiserade om vem som gjort den och varför. Sen försökte vi ta kort på den och sa att vi aldrig mer skulle få se den.
(sen såg vi den banne mig på vägen hem fast vi inte satt fast i nån kö)
Vi såg även en mystisk trägrej i skogen gjort av tre brädor. Och vi sa att det var en tillfällig grav för dom som inte orkat mer mer kö. Brädorna var bara för att märka ut var kroppen låg så man skulle kunna sätta upp en gravsten när kön var borta. Vi har ganska morbid humor i vår familj.
Sen så lossade skiten och längst fram stod en lite skitbil som hade buckla både fram och bak och vi hurrade fast vi tyckte synd om den som hade krockat och så körde vi nån mil till tills det skulle finnas en camping om man bara körde av motorvägen en liten bit.
Det var en liten liten camping som kändes som att den låg i någons trädgård. Vi fick slå upp tältet i en backe och det kändes som att alla viskade runt oss. Ingen jättebra kombination med att barnen var helt uppspelta och pratade skitskithögt. Storbarnen hjälpte Magnus att få upp tältet och jag lagade lite mat på spritköket och försökte undvika att nåt barn skulle krypa/springa in i det och få dödliga brännskador.
Sen åt vi mat där i backen utanför tältet och Magnus hade lyckats köpa två öl i campingens reception. Livet var ganska gött faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar