Nu ska vi se... var var vi?
Jag skulle ha skrivit igår men jag är så himla sjuk. Så sjuk att jag borde kunna skriva ett helt inlägg om min äckliga sjuka. Men nu ska vi koncentrera oss på resan tycker jag.
Ok.
Nästa morgon vaknade jag i tältet av att dragkedjan drogs ner med ett ritschande och där stod min fina familj och sjöng glatt för mig. Eller satt på alla fyra kanske man ska säga. Tältet är ju inte så superstort. Efter pussar och present så hade Magnus vart och köpt färska frallor och köpekaffe av en tant som kan kallade för kaffetanten och som försåg gästerna med frukost. Vi åt och glodde på den tältande cykelturisten strax intill. Han hade bränt benen nedanför cykelbyxorna och gick väldigt stelt. Kan man räkna cykelsemester i Alperna som ett självskadebeteende? Strax intill låg även ett märkligt tält som såg ut att vara byggt av plastbitar och upphittade träpinnar. Nån form av isoleringstäcke låg över allting och vi fantiserade om att det var en välidgt egocentrisk bergsbestigare som bodde där. Sen kom det ut en luffare ur tältet och jag fick för mig att just han var skyldig till den märkliga lukt som var runt platsen. När vi skulle åka tänkte Magnus ge honom lite överblivet bröd men vi kände att han kanske skulle ta illa upp. Hej- du ser ut som en luffare, du är säkert fattig, vill du ha vårt gamla torra bröd? Vi bestämde oss för att det säkert var han som uppfann Rolex och hans tältande var något han gjorde för han ville. Det kändes bäst så.
Bara för det var min fölse och vi inte hade hunnit utnyttja bassängerna dan innan så tänkte vi stanna lite och bada och ha kul innan vi drog vidare. Jag hade en bild kvällen innan där jag simmade några kraftfulla längder i den långa poolen och klev upp med smidiga rörelser och kramade ur mitt hår medans jag beundrade bergen runtomkring.
Vi gick för att duscha och byta om medans Magnus packade ihop tältet.
Efter det hände följande grejer:
1. Duschen jag puttade in de stora barnen i visades sig sakna varmvatten. Eller ja, man fick stoppa i lite schweitziska pengar för att få varmvatten. Jag hade inte några såna med mig in i omklädningsrummet. En snäll tant förbarmade sig över dom. Tydligen låter skrik som man skriker av kallt vatten likadant på alla språk.
2. Viggo blev så pass knäckt av kallvattnet att han vägrade bada. Han avfärdade även poolen som för kall. Han kallade det: "Den värsta upplevelsen i sitt liv".
3. Myra och Matilda badade i en liten pool och hade ganska mysigt. Jag tittade på och försökte rädda livet på Myra.
4. Viggo gick för kolla lite på de andra poolerna. Han kom tillbaka och meddelade att han tänkte bada i bubbelpoolen. Jag blev lite misstänksam och tog Myra på armen och gick dit för att kolla. Det hade inte vart nån bubbelpool där dan innan. Vilken tur. "Bubbelpoolen" var en liten fyrkantig pool där man kunde hoppa från ett hopptorn. Det var nästan fyra meter djupt och ja, det rörde sig lite i vattnet som han nog trodde var bubblor. Jag får fortfarande svårt att andas när jag tänker på det. Viggo kan liksom inte simma. Och hur fan skulle jag kunnat dyka fyra meter ner för att plocka upp honom...? Ok. Vi tänker aldrig mer på det OK?!
Och ja, just det. Det var iskallt i stora poolen så några kraftfulla länger för att fira min fölse blev det ICKE. Ja ja.
Sen drog vi vidare. Vårt första mål var San Bernadinopasset där man kör över bergen. På vägen dit fascinerades vi av alla lyxbilar på motorvägen. Jag lovar att varannan bil var en svindyr en. Vi snackar Porschar och såna bilar. Magnus och jag blev väldigt intresserade av vad fan folk lever på i Schweiz. Ärligt? Vad kan man livnära sig på? Klockor och fickknivar? I våra fantasier bodde folket i långa tunnlar in i bergen och var egentligen nån slags svartalfer som tillverkade massa små pillepillgrejer. Som klockor och fickknivar. Allt ovan jord var bara där för syns skull. Om det är nån som har nån bättre teori om varför folk är så rika i Schweiz så berätta gärna!
Vägen började långsamt stiga uppåt och jag blev lite smånervös. Min pappa hade skrämt upp mig lite och tvingat mig att öva hur man motorbromsar med en stor tung minibuss med automatväxel (min bil alltså). Men det som var värst var att jag fick sån sjuk svindel. Alltså, jättebergen med bergvägg strax intill, stupen nedanför och här kör jag runt och känner mig liten som en lus i världen och jag har ansvar för hela min familj som jag älskar mest i världen. Jag tjöt och pep och skrattade hysteriskt och sen var det en tunnel på sex kilometer och jag bestämde mig för att inte låtsas om det och sen var vi ute och det var serpentinväg ner som jag skrattade hysteriskt åt igen och hade svindeln från helvetet och överallt var det varningsskyltar med bilder på långtradare med brinnande bilar och så var vi nere.
Vi stannade några mil bort på en stor härlig rastplats. Köpte bröd och ost i kiosken och åt och Viggo valde en glassstrut åt mig som såg ut som en tårta. Vi sträckte ut oss på campingfilten och storbarnen sprang runt lite och så började det plötsligt åska och ösregna så fick fick dra iväg igen.
Jag skriver mer i nästa inlägg så det inte blir så långt om datorn hänger sig och allt försvinner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar