Vägen ner. Del 1.

Planen var att komma iväg tidigt som fan och hälsa på vänner i Malmö lagom till lunchdags.

Men sen tog det såklart som vanligt en jävla tid att packa "det sista" (som man tror är tandborsten och sminkväskan men som alltid tar minst tre vändor till bilen) och slänga soporna och fixa till det värsta så att kattvakterna inte skulle vända i hallen. Ja, ni vet ju hur det är.
Och så var vi tvungna att åka en supersnabb sväng till Bilia för att jag äntligen skulle få tyst på rösten som, på perfekt engelska, talade om för mig att windscreen washer fluid was low, varje gång jag startade motorn och fylla på windscreen washer fluid. Vi öppnade locket, glodde på motorn lite och hittade till slut vart man nog skulle hälla i det. Magnus tog tag i en plastgrej med lock på och fick hela skiten i handen. När han försökte sätta tillbaka den igen så ramlade den ner nånstans i motorn. Så. Jävla. Typiskt. Man kan ju inte köra hela vägen till Italien med en lös plastgrej nånstans i motorn. Den skulle ju säkert börja smälta och brinna och vi skulle alla dö på grund av den plastbiten. Ja, jag har eldnoja. Jag bar med mig T-rödsflaskan i handväskan under hela resan ifall det skulle bli för varmt i bilen och den skulle självantända. Vi kan prata mer om det sen.

Så det blev Bilia. Jag flirtade skamlöst med killarna på snabbservicestället. Spelade dummare än jag är och dom fixade det åt mig. Gratis. Det är typ 4 gången det händer.

Sen bar det av.

Malmö hann vi inte med. Så var det med den tidsplaneringen från en tidsoptimist. Men vi stannade på en fin rastplats utanför Ängelholm där jag mindes att jag ätit frukost på vägen till Roskilde en gång för tusen år sen. Det var jag, Morgan och Maria och en massa gubbar på affärsresa.
Nu drog vi fram spritköket och stekte vegetariska köttbullar och åt vår hemgjorda potatissallad och solen sken och Myra grävde en stund i sandlådan och alla var glada och jag tänkte att det nog fan skulle gå vägen.

Sen körde vi vidare. Över bron till Danmark och in i Köpenhamn och där. Där gick det ganska mycket åt helvete. Jag kan berätta för er, kära läsare, att en vanlig grej i Danmark är att man låter motorvägen dela sig i två delar och man såklart ska åt det hållet som man inte hamnar åt. Till exempel om man är lite harig och ligger i filen längst till höger och det är rusningstrafik och man helt plötsligt behöver ligga i allafall i fil nummer tre så går det åt skogen. Då hamnar man mitt i Köpenhamn. För alla vägar i Köpenhamn leder till Tivoli. Och det finns inte EN ENDA VÄGSKYLT I HELA INNERSTAN. Åk dit själva och kolla om ni inte tror mig. Gissa om jag svor? Och ansåg att alla cyklade nöjda danskjävlar bara såg ut som att dom visste vad dom skulle utan, gjorde det för att HÅNA mig. Till slut stannade vi utan för en liten liten mataffär och gick in för att köpa en glass för att stärka oss. Vi stärkte oss på baksidan av affären där dom även förvarade säckar med jord som man kunde köpa. Ja vi stod där för att samtidigt så kom en galen åskstorm över oss. Det vräkte ner och jag tänkte att det var väl tur att vi inte kommer att komma ut ur den här jävla stan för inte vill man sova i ett tält ändå i det här regnet.

Men så tog glassen slut och vi sprang till bilen och bestämde oss för att köra till flygplatsen för därifrån måste det väl finnas liet skyltar. Det gjorde det. Vi körde tillbaka och jag var attans nära att köra fel igen. På precis samma ställe. En enorm svordomsharang och en galet filbyte över tre filer och några heldragna linjer och nästan in i en refuggrej så kom jag rätt. Det kändes enormt gött att veta VART det gick fel. Jag hade grunnat på det resten av mitt liv annars.

Sen hittade vi en liten liten camping strax utanför Köpenhamn. Det regnade lite hela tiden när vi satte upp tältet och jag visste inte var jag skulle göra av Bebisen som ville krypa i det blöta gräset så jag spände fast henne i sulkyn och så grälade vi lite innan allt var löst. Men så kom tältet upp. Det slutade regna lite och jag gick en liten promenad för att köpa ett paket smör. Jag var barfota i gummistövlar för jag hittade inga strumpor och regnkappa och jag kände mig väldigt fri och nöjd med livet. Kom hem med två flaskor kakaomjölk och två öl. Min sämsta handling nånsin. Men ölen var god.

Vi somnade gott till smattret av regn på tälttaket. Minns ni hur mysigt det låter? Och jag bad en bön att det inte skulle regna in.

Och just det. På campingen hade dom 4 ekorrar i en bur och det enda de sålde i campingaffären var vin och grillkol. Inget av det kunde man bre på mackan.

I morgon ska jag berätta mera.