Det här var när jag och Nettan precis flyttat ifrån Lasarettsgatan men fortfarande hade en och annan räkning gemensamt som vi inte betalt.
Vi står i baren på Kompaniet och beklagar oss över att vi är så panka.
-Fan, vi måste verkligen betala telefonräkningen den här veckan, säger Nettan.
-Fan, alltså, jag är så sjukt pank, säger jag.
-Jag med.
-Jag har verkligen INGA pengar.
-Nä, inte jag heller.
-Jag vet inte hur jag ska kunna betala den där jävla räkningen.
Efter jag sagt det vänder jag mig om och säger till bartendern:
-Kan jag få en stor stark tack!
-En till mig med!
1998 var året och man prioriterade anorlunda på nåt vis.
Det var tider det. Många sorger man dränkt på det stället. Tur man är så mogen numera ;)
SvaraRaderaDet var tider det. Många sorger har man dränkt på det stället. Tur man är så mogen numera ;)
SvaraRadera