Nuförtiden har jag inte så många laster kvar.
Jag dricker för mycket kaffe.
Och jag samlar på kläder.
Det är väl det.
Nu känner jag att mina fingrar vill skriva om hur svårt det är att rensa garderoben och slänga saker, jag gjorde det förr, mest för att det ofta stod i tjejtidningar jag läser att det är bra. Allt som du inte använt på ett år ska bort! Brukar det stå.. Och visst, jag gör vissa försök. Och har blivit rätt bra på att hiva trasiga strumpbyxor och toppar som börjat se skumma ut. Och så köper jag nya basgrejer på Primark... (iaf i mina drömmar)
Men mina klänningar. Dom slängs inte.
Igår hade jag jobbat en massa massa timmar och var bara hemma och vände för att byta om ta på mig lite läppstift. (och pussa mina barn)
På vägen hem började jag längta efter en svart tajt plyschklänning som jag nog inte använt på 10 år.
Vilken himla tur att jag inte slängt den!
Om ni undrar hur den ser ut (egentligen inte så viktigt) så är den svart som jag sa, tajt, med långa ärmar och så har den en mörkröd rand som lixom går uppe på armarna och runt halsen.
Den har varit min mammas och jag tror jag har klippt av den en gång i tiden för det ser ut som att jag sytt upp fållen för hand. Om man tittar noga.
Mamma köpte den antagligen nån gång sent på 70-talet. Gud vet vad hon har hittat på i den innan jag snodde den...
Igår, när jag stod där och smetade på läppstift och parfym, i badrummet så kom Magnus förbi. Han stannade i dörren och sa: "Har du DEN klänningen?! Tänk att du har kvar den. Den hade du den där jätteroliga festen när vi skulle på RockBitch men fastnade på förfesten. Du vet när vi lekte en lek med några killar och du drack 7släggor".
"- Hade jag den här klänningen då? Hur kan du komma ihåg det?"
"- Jag glömmer aldrig en klänning älskling"
(det är en sån sak som gör att jag älskar dig så)
Kvällen han pratade om kan ha varit 1997 eller kanske tidigt 1998. Jag tror att jag fortfarande bodde inne i stan, 5 minuter ifrån Kompaniet där vi alltid hängde.
Den här kvällen skulle Rockbitch spela på Kompan. Det var nåt skumt provokativt band som mest var kända för att om brukade ligga lite på sen. Och då menar jag inte ligga som i att ligga på rygg och åma sig när dom spelar solon...
Det kändes som att man borde ha sett dom. Inte för att jag egentligen brydde mig.
Men först åkte vi ut på en förfest hos en tjej som bodde nånstans vid Redbergsplatsen. Hon hade bjudit dit Magnus. För att hon hade en crush på honom. Och ha hade lovat komma men på nåt vis undanhållit att han träffat mig sen han såg henne sist. Och att jag skulle hänga med.
Och till mig hade han såklart inte sagt mer än att det var fest hon en tjej han kände.
Allt det blev uppenbart för både mig och den där tjejen så fort hon öppnade dörren, fick syn på mig och han presenterar mig som "sin fru". Jag fattade direkt vad hennes avsikter var och att hon fattade att det var kört.
Vi gömde oss i köket. Det var snorkallt har jag för mig och vi ville bara sitta i värmen och dricka upp våra öl innan vi skulle till Kompan och se på nåt underligt band som kanske skulle ligga på scenen. Det kändes alldeles för jobbigt att åka in till stan och hem till mig igen. Vi fick försöka stå ut.
Allt är rätt trist. Och det är inte direkt nån där som vill ha med oss i gänget... For obvius reasons...
Men så ramlar det in ett gäng killar i lägenheten. Dom ramlar ut till oss i köket, ser antagligen att vi håller på att tappa feststämningen så dom drar in oss i en konstig drickningslek. Jag minns inte riktigt hur den var men man sjöng en sång som typ gick " Det är Magnus tur, det är Magnus tur, det är Magnus tur att supa" och när dom andra sjöng om en så drack man.
Jag drack 7,2:or den kvällen.
Och vi kom iväg till Kompaniet. Dom hade öppet till fem där. Men Rockbitch hade spelat för länge sen och det var väldigt tur att vi bara behövde gå upp för backen för att komma hem till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar