Om optimism, stora madrasser och aningen får små bilar

Petra hade en sån där hel dubbelsängsmadrass. Vi vände den på sidan och provade om vi kunde bära den. Jag lyckades lyfta den exakt en centimeter ifrån golvet. Den var tung som aset. Petra hade lovat att vi bara skulle testa ifall jag kunde lyfta den. Om jag inte orkade så behövde jag inte, då skulle hon fråga nån annan. Jag visste att hon bara sa så. Hon hade bestämt sig.

Så det var bara att börja bära ner för trapporna. Tre stycken var det. Vi bor alltid högst upp, jag och mina vänner. Its a bad habit.
Vi bar. Sängjäveln dunkade i exakt varenda trappsteg. Petra skrek på mig hela vägen. Jag grinade.

Till slut kommer vi ner på gården. Där står Petras gula folkvagnsbuss. Jag ser direkt att sängen kommer INTE att komma in genom dörren. Så jag säger det. Men Petra tror att det kommer gå.

Det gör det inte.

Klockan är halv tio på kvällen och vi sitter på Petras gård med en stor jävla sängjävel. Och jag orkar verkligen inte bära upp den tre trappor igen. Det är fysiskt omöjligt.

Petra försöker få sina grannar att hjälpa till. Dom skrattar bara åt henne.

Till slut kommer hon på att hon får åka till macken innan dom stänger och hyra ett släp. Klockan fem i tio drar hon iväg. Kvar sitter jag på hennes gård och passar en säng.

Jag vet inte vad jag tänkte, men kanske nåt om att det är bra att mäta innan man försöker få in en säng i en bil.

När var det här Petra? 1994?

Idag.
Magnus och jag har slått till på en ny säng. Den gamla är den billigaste dom har på IKEA och vi har haft den i tio år. Min madrass är som en hängbro. Alla barn och katter rullar ner på mig hela nätterna och jag blir tokigt. Tokig.

Nu ska vi minsann ha två stora jävla madrassjävlar. En bred bred säng där alla kan få sova gött.

Vi mäter noga i luckan på volvon. Jo, den är precis 124 cm bred. Det ska nog gå om sängen är 120.

Vi har tillomed lite gott om tid när vi betalat så vi köper lite fika och sitter där och larvar oss lite. Men så är klockan helt plötsligt halv fyra och vi ska hämta barn klockan fyra så det blir dags att packa in i bilen.

Fram med alla säten in i ratten nästan och fälla baksätet. Så där ja. Magnus knuffar på madrassen och jag drar där fram. Det fattas exakt en centimeter. För att stänga dörren.

Fuck.

Men vet ni? Det kostar faktiskt bara 495 spänn att få två asstorasvintunga madrasser hemkörda. Det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång.

ps!! Petra, jag älskar dig!!