När verkligheten överträffar dikten

Det här är alldeles sant.
Jag ringer jobbet.
Anders svarar:
- Ja, hej det här är Anders Lennart LeMarc. Jag har tänkt över saker och ting här och ja, jag vill gärna göra en duett med dig. Jag tänkte mig något med Stallbackas bilfabrik och.... *han börjar sjunga något som skulle faktiskt kunna vara en låt med Peter LeMarc*
- Eh, du vet att det var jag som ringde upp dig va?
- Nä, jag är Peter LeMarc. Man ringer inte mig. Jag ringer. Jag är den som ringer.
- Glömde visst bort det va.
- Ja!
Sen bryter han ut i en monolog som får det att snurra i mitt huvud. I bakrunden har jag Becca ropa "Det här blir nåt för bloggen" och jag tänker att det här är ingen som kommer tro mig om jag skriver. Det finns inte heller en chans i helvete att jag kommer komma ihåg det här.

- Anders. Jag ville nåt när jag ringde.
- Jaha. Vad var det då?
- Jag kommer inte ihåg. Jag tappade totalt tråden. Vänta! Nu minns jag! Jag kommer lite senare idag. Tar bort mig i TimeCare.
- Ok. Då ska jag bara informera dig om att XX har fått en ny salva. För pungen. Och det som är speciellt med den är att den ska apliceras med munnen.
- Härligt.
- Den ska smetas på precis där vid fyra när du kommer så det är bra om du inte glömmer bort det.
- Nä, det ska jag inte göra.
- Bra!

Om jag så lever i hundra år så kommer jag aldrig att få såna här jobbarkompisar igen.