För att inte mina andra "gamla" arbetskompisar ska bli ledsna

Hösten -97. Jag var nyinflyttad och hade hamnat på nån slags vikarielista för barnskötare som dom hade på arbetsförmedlingen. Den funkade så suveränt jättebra att man kunde bli inringd och få jobba precis vartsomhelst i stan. Och jag som inte ens hade fattat att om man gick till höger från min port och snett ner på gatan så kom man till järntorget. Alltså, ni fattar, jag hittade knappt hem i stan jag flyttat till.
Jag fick vicka i Eriksbo, Gunnilse och Hjällbo. Nån som hittar dit sådär på rak arm? Jag kan säga så här. Man får åka spårvagn långt ut dit inga "svenskar" längre åker och sen får man hoppa av på nån hållplats där man är rätt säker att man ska bli mördad och sen kanske kanske när du givit upp hoppet i mörkret och regnet så kommer det en buss som tar dig ut i middleoffuckingnowhere.

Det bästa var att tanten på arbetsförmedlingen sa med bekymrad röst att jag kunde väl sätta upp mig på den där listan men skulle inte räkna med att det ringde så mycket.
Ha.
Det ringde fem pers innan jag hann vakna på morgonen. Och sen ringde det fem till medans jag gjorde mig i ording.
Och när jag kom hem så hade det ringt fem till på telefonsvararen.

Jiiiizus.

Efter två månader var jag helt slut och allmänt självmordsbenägen. Ni ska inte tro att jag kom till samma förskola nån gång. Nä. Det var nya hela tiden. Jag var helt förvirrad. Och så hade jag såklart fått en helvetesförkylning av alla snoriga ungar. En bakteriekompott från alla stadsdelarsomgudglömdes snoriga näsor. Det är nån spårvagnslinje som går norrut som har ett jättelångt mellanrum mellan två hållplatser, vet ni vilken jag menar, det är den som går förbi Göfab.
Där fick jag en gång ett hostanfall som kändes som att jag skulle dö. Och det lät nog så med. Och det var så sjukt långt innan nästa hållplats. Inte direkt en av höjdpunkterna i mitt liv om man säger så.

Till slut en dag så ringde en försynt röst i telefonen. Då hade jag varit i Haga ett par gånger och tydligen gjort nåt slags intryck på dom där.
Rösten i telefonen hade hört av en kollega att jag varit på hennes förskola och skulle jag kunna tänka mig att komma till deras ställe. Och kanske stanna i 1,5 vecka.
Det var Heidi som ringde. Jag blev kvar där i 1,5 år. Och fick mina första göteborgsvänner. Heidi och Dinga-Linga. Som fortfarande är mina fina fina vänner. Tänk va?! Ibland tänker jag att det vore konstigt om inte livet är förutbestämt lite grann.

Härliga saker som hände när vi jobbade ihop. Några exempel:
Vi skulle gå på Hagabadet en lördag för att ha det lite gött tillsammans. Heidis kommentar var: (med exalterad röst) (och så tror jag att hon hoppade upp och ner lite när hon sa det)
- Ja! Nu ska vi få se varandra nakna!
Just det ja.

Vi åkte allihopa till Roskilde, jag vet inte hur vi löste det riktigt, vi kan ju knappast ha stängt förskolan. Men ni vet den där almenackan som man skriver i som hänger i hallen som föräldrarna kan läsa om man typ vart skogen eller vad man ätit för mellanmål och så, där skrev vi helt obekymrat: Fröknarna drar till Roskilde!
Vår chef tyckte det var sådär käckt skrivet. Hagaföräldrarna bara skrattade.

Sen dess har vi haft mycket skoj. Vi har festivalat och dansat och skrattat och gråtit. Sett dåliga filmer och bra filmer och ätit mycket resturangmat, det gillar vi. Och vi har fått barn 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006 och 2008. Vi har gift oss och en del har skils oss och vi har möhippat varandra och Dinga-Linga sydde om min brudklänning för jag hade bantat som fan.
Och vi kommer alltid att finnas där för varandra.

Puss Tjejer! Ni är bäst!