Som suttit i i snart 2 veckor.
Matildas rosa pudel. Som hon älskar så innerligt. Den blev kvar i trädgården på Magnus föräldrars land. Vid astrarna.
Och jag har vetat om det sedan vi åkte hem och Matilda kläcker, efter att vi kört i nästan en timme:
- Var är mitt gosedjur?
Varje gång det regnar så tänker jag på stackars Guldros som ligger där ute i busvädret och längtar efter sin Matilda.
Idag fick jag äntligen berättat det för Matilda. Jag var tvungen då hon letade som en dåre efter hunden och klockan redan var 8.10 och Matilda börjar kl 8 och jag vet att det tar en kvart bara att komma ner för trapporna och knäppa fast alla ungar i bilen och sen är det vägarbete på vägen till skolan och katten ylar som en galning i trappan och snart snart snart får Viggo nåt spel och ska inte med bara för att han varit så medgörlig hela morgonen och jag bara väntar på att jag ska vända mig om och där står han i kalsonger och inte ska med....
Hon blev lite ledsen. Men tog det rätt bra. Mitt blodtryck har fortfarande inte gått ner.
Varför var det ingen som berättade om såna här situtationer innan man blev på smällen? Det hade vart bra att vara lite mer beredd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar