Idag för fyra år sen...

Föddes min goe fine Viggo Lee.
Så här skrev jag i min dagbok på Familjeliv om den förlossningen.

Ber om ursäkt för att jag använder ett lagom käckt Familjeliv-språk, tänker bara kopiera texten rakt av... Och att jag använder en massa förkortningar och skit som man slänger sig med när man är inne i föda barn-branschen. Bm = barnmorska, uska = undersköterska, ctg = sån där grej man mäter värkar och hjärtljud med, mogen tapp = snart så kommer ungen ut:-) Ja ja, upptäckte oxå att det är en del goa detaljer och stygn i .... ja, ni kan tänka er men försök icke att rodna tänk på att jag skrev detta på familjeliv - ett internetforum där INGET, jag menar INGET är för privat :-D Och. Det kanske är nån som tycker det är kul att läsa ändå vem vet.
Puss på er!


Förlossningsberättelser
juli
23
När Viggo föddesav: isolita (2006-07-23)
Fre 26 majNär Viggo föddes
av isolita @ 00:35 När Viggo föddes.

Matildas förlossning blev på nåt vis inte som jag tänkt mig. Eller när jag tänker efter så blev den ju det. Jag var så himla rädd för sjukhus och sprutor och allt allt så jag hade som plan att ta mig till sjukhuset och få ryggbedövning och sen så skulle alla vara snälla och hjälpa till att få ut bebin. Så blev det ju oxå. Ryggbedövning och massa slangar överallt och sen sugklocka och klipp och skit. Så skulle det inte bli igen.

Den här gången ville jag föda så naturligt som möjligt. Även om jag inte vågade säga det högt. Jag ville iaf ha så få slangar i så få kroppsöppningar som möjligt...
Så jag gick på vattengympa och andades och tänkte igenom förlossingar. Det var bara det att jag var så trött så jag somnade innan jag kommit nånvart i tankarna



Ok.
En vecka över tiden. Jag var folkilsken. Min man vågande inte skoja med mig. Grannarna var på mig som hökar. Stod i klungor på gården och ropade historier efter mig – om hur dom själva gått 17 dagar över och hur folk dom kände fött bebisar som vägt 5,7 kg. Sånt man vill höra...

Måndag kom och gick med värkar- precis som det var med Matilda. Tisdag vaknade jag med värkar som kändes lite mera. Kände mig irriterad och ville bara vara ifred. Men inte ensam hemma. Ringde hem Magnus från jobbet på förmiddan. Orkade inte riktigt ta hand om Matilda. Ville vila och förbereda mig.
Så Magnus kom hem. Matilda och han gick ut och lekte. Jag vilade. Vi beslöt oss för att lämna henne till barnvakterna. Bara för att det inte skulle bli stressig när det väl drog igång. För det trodde jag ju snart att det skulle göra.
Min stora nojja den här gången var att jag skulle föda jättesnabbt. Hade bara hört om tretimmars förlossningar. Så jag trodde samma sak skulle hända mig. Yeah right...
Magnus gick iväg med Matilda. Stannade kvar där ett tag så hon skulle känna sig trygg. Köpte pizza med på vägen hem. Jag var vrålhungrig, kroppen laddade.

Framåt 10-11 började värkarna ta i. Jag var tvungen att ställa mig och luta mig mot väggen och andas varje gång. Ringde till förlossningen för att se om det fanns plats. Det fanns det! Och vi fick komma in när vi ville. Underbart!

Strax innan 12 på natten satt vi i en taxi på väg mot Mölndals sjukhus. Kändes igen som att vi skulle på semester. Som att vi köpte en biljett men inte kollat vart vi skulle hän. Jättespännande.
Det kändes oxå som att det var precis samma sorts taxichaffis som körde oss denna gången. En gammal farbror som luktade rök. Lite som det kunde varit min pappa. Kändes tryggt och bra.

Vi kom in. Undersökning och ctg. Givetvis stannade värkarna av och undersökningen visade att jag bara var öppen 2-3 cm och att tappen inte var mogen. Jag blev lätt desperat. Började svamla om att jag skulle ut och gå. BM tittade på mig något förvånat. ”Nu, sa hon. Det är mitt inatten och regnar”. Hon föreslog att vi sov istället. Tyckte synd om oss att vi skulle behöva åka taxi hem igen mitt i natten. Tydligen fanns det nåt som dom kallade latensrummet nere på BB. Så dit gick vi.
Lyckade på nåt vis somna! Fast jag hade värkar. Vaknade då och då av att jag låg och flåsade. Var uppe och kissade nån gång tidigt på morgonen och smög ner och la mig i Magnus säng, på hans arm. Jättemysigt.

(senare fick jag reda på att det finns nåt som kallas "sovdos" som dom ger innan man får lägga sig i latensjävlarummet men det glömde dom nog bort att erbjuda mig... fan.)

Vaknade på riktigt nån gång runt halv 9. På ett strålande humör. Nu jävlar skulle här födas barn. Och jag tänkte inte vakna nån mer gång och inte kunna andas för tjockmagen. En personal kom in och berättade att det var lite fullt på förlossingen. Många som fött som var på väg ner till bb och om det var ok så kunde vi stanna på rummet lite så skulle vi få en plats om ett litet tag. Det var ok. Käkade frukost och jag stod vid sänggavlen och andades. Dansade lite magdans och tittade på bilarna utanför på motorvägen. Magnus tog tid på värkarna. Det var 3,5 min emellan.
En timme senare var det 5 min emellan.
Då fick jag nog. Jävla värkjävlar. Jävla skit. Dumma bebis. Jag vill inte ha nån bebis. Nu vill jag åka hem och nu skiter jag i det här. Precis då kom det in lite personal som jag sa allt det här till. Efter dom gått tittade Magnus på mig och suckade:
”Du kan ju inte säga att du vill åka hem fattar du väl! Då tror dom ju det”
Suck.
”ok, sa jag. Då går vi ut och går nu då!”
Stövlade in till personalrummet. En sköterska tittade mycket fundersamt på mig och min enorma mage och undrade vad jag gjorde där, på fel avdelning.
”Ja, den har inte kommit ut än!” sa jag.
”Nä, jag ser det,” sa hon.
Men så kom hon på vem jag var och jag sa att vi skulle ut och gå.

(Det blev ett varv runt sjukhuset. Jag flåsade och svor. Magnus vågade knappt prata med mig. Men så tog det fart igen. En rolig detalj är att psykavdelningen har sin entre på andra sidan Mölndals sjukhus och jag kände att jag var lika nära att bli inlagd där som på förlossningen...)

Upp på förlossningen för koll. Och ÄNTLIGEN! 4 cm öppen och tappen mogen.
Det var en gammal jättesnäll bm som undersökte mig. Hon sa att vi skulle få ett jättefint rum med badkar. Så fort det var städat så följde hon med oss dit. Tappade upp badvatten och fixade. Skrev tex våra namn på en tavla, kanske låter som en löjlig grej men det kändes väldigt viktigt på nåt vis. ”Välkommen Lotten o Magnus o bebis” stod det och jag blev helt lipig. Nu skulle den komma äntligen. Jag skulle inte gå ur det här rummet utan bebisen!

Klockan var ungefär halv 2 och det blev skiftbyte.
In kom en blond bm och en student. Jag tittade noga på bm och så insåg jag att hon var med på vår förra förlossing. Jag sa det och hon kände minsann igen mig. Förra gången fick jag lixom inte nåt grepp om henne. Hon kändes bara stressad och jag kände inte att hon var på min sida. Men å andra sidan sett så var jag knappt kontaktbar och ville bara att det onda skulle försvinna. Den här gången kändes det som att vi fick bra kontakt.

Sen följde några timmar av hårt arbete.
Jag badade och andades.
Sen blev jag för varm och gick upp.
Stod i en sån där gåstol och andades. Magnus stod bakom och masserade ryggen under värkarna. Jag var hela tiden på superbra humör och skojade mellan värkarna. Hade bestämt mig för att bara ta en värk i taget och inte tänka på nästa eller vad som skulle komma sedan. Och det hjälpte fanimej! Ibland glömde jag tom med av vad jag höll på mig så när värken kom så blev jag helt förvånad att det gjorde ont. Låter sjukt men det var så det var.
Bmstudenten kom in med jämna mellanrum och kollade till mig. Lyssnade på hjärtljuden och allt såg bra ut.
Efter ett par timmar undersökte dom mig och jag var öppen 6 cm. Det gick framåt men jävligt långsamt.
Vid halv 5 nångång så kom jag på den smarta idén att jag nog ville ha lite lustgas. Det var precis som att jag inte ens tänkt tanken innan Satt på en stol och andades i masken. Ville inte att Magnus skulle massera längre. Det hjälpte lixom inte. Han skulle sitta på sängen framför mig så jag kunde berätta olika fyllehistorier för honom. Kändes lite som att vi var på fest.
Vi lyssnade på Bob Marley. Passade utmärkt ihop med lustgas När jag fick ett sånt där plastband runt armen så var jag påväg att säga glatt till Magnus: ”Så! Nu kan vi gå in på festivalen” Jag trodde att det var ett sånt där band man får på Roskilde!

Efter en stund så blev värkarna jobbigare och jag ville ha honom till att stå bakom mig och lixom hålla i mig. Kunde inte kontrollera mina armar och ben, dom flög iväg så det var skönt att nån höll fast mig...

Vid 6-halv 7 gjordes en ny undersökning och jag var fortfarande öppen 6 cm. Så bm beslöt att ta hål på hinnorna. Det rann ut lite vatten och jag ville upp och stå igen. Hann bara ställa mig upp och ta ett par värkar innan jag kände att jag inte pallade mer.
”jag måste vila mig lite bara”, sa jag. Precis som att jag skulle be om ursäkt. Bms tittade på mig och skrattade,
”vila du, du har ju stått upp nästan hela dagen”.
Så jag la mig på sidan på sängen. Vet inte riktigt hur det är med tiden men ganska så snart så kände jag hur hela kroppen bara började röra sig som av sig själv. Och att jag började morra så där som jag gjorde förra gången oxå. Bm och bms stod brevid sängen och tittade på.
”om du känner att du vill trycka på så gör det så bm” och då släppte jag lös den där galna kraften man har inom sig. Började maska mig runt i sängen och morra som en galning.
Jag hörde långt borta hur bm och bms pratade med varandra.
”Titta sa bm. Visst är det märkligt va?
”Otroligt” sa bms.
Jag sa att jag kände mig som hon i Exorsisten när värken var över.

Bebisen var tyvärr inte nere genom bäckenet än. Och den resan var inte rolig att göra utan edan. Förra gången kände jag bara som ett tryck neråt men nu kände jag hela smärtan.
Jag skrek logiska saker som: ”jag dör!!! Jag dööör!! Jag DÖÖÖÖÖR!” Inte för att larva mig utan för att jag var övertygad om att det var det som jag höll på att göra. ”Nej då,” sa dom som stod brevid. Och jag tänkte:”ni ska minsann få se. Jävligt förvånade ni kommer bli om en stund när jag faktiskt dör på riktigt”
Bm kände efter och sa att det var en liten kant kvar som hon skulle trycka bort. Sen så fick jag aldrig riktigt klart för mig om hon gjort det eller inte så jag skrek: ”ta bort den förbannade jävla kantjävlen nu för helvete!”. Moget. Sen så tittade jag på Magnus och sa helt desperat:” Har hon tagit bort kanten? Svara mig?! ” Precis som att han skulle veta...

Försökte ligga på sidan som jag tänkt från början eftersom jag antagligen bröt svanskotan förra förlossningen. Men det var omöjligt. Försökte ligga på rygg men det var omöjligt. Stod på alla fyra ganska länge. Sen på knä. Men så fick jag ligga på rygg till slut ändå för dom ville ha lite koll på bebisen. Men gynstöden sparkade jag undan.
Äntligen började jag känna den där brännande känslan av att det är på väg ut nåt stort jävulskap. Personalen försökte få mig att kura ihop mig när jag krystade men det var omöjligt. Jag ville bara sträcka ut mig. Knäpp man är.
Bm sa att hon skulle sätta lite dropp så här på slutet bara för att gå lite extra kraft i värkarna. Hon ropade in en usk som satte en nål i armen. Sen blev hon kvar den tjejen för jag fick fatt i hennes arm och vägrade släppa taget. Fick äntligen kläm på hur jag skulle göra och det var bara genom att hålla i henne som det skulle funka trodde jag. Så bm fick ropa in en annan usk som hade med sig såna där metalgrejer som man klämmer åt navelsträngen med. Fast jag trodde det var en sax.
”Är det en sax?” sa jag. ”ska ni klippa?” Men dom lugnade mig med att det var till navelsträngen. Jag tänkte att om dom säger så så borde det ju vara en bebis på väg ändå snart.
Mitt i mellan ett par värkar fick jag en liten paus och försökte andas lite för att lugna ner mig. Fyra pers stod runt sängen och tittade på mig, plus Magnus uppe vid huvudet. Jag flåsade som besatt och sa: ”Den jäveln som påstår att man kan andas ut barn, den vill jag ha tag i!” Då skrattade allihopa och nån sa:” Nej det där är allt en myt”
Sen så tog jag i för kung och fosterland igen och tillslut så kom han ut. Med en massa fostervatten, det blev en pöl i sängen och en jättelång navelsträng med en knut på (! Tur att det hade gått bra, jag har ju sett på Cityakuten så jag vet vad som kan hända...)
Jag tittade ner i sängen och blev lika förvånad den här gången att det var en riktigt bebis där inne. Och han hade snopp! Jag tänkte förvirrat:” en snopp? Hur är det nu, ska den vara där jämnt, det ska den va? Men då är det ju EN KILLE! Det var ju det jag visste!”

Och så fick jag upp honom på magen och han var jättejättegosig. Och slemmig

Moderkakan krystade jag ut så bra(hade lixom fått upp farten på krystandet) så den stackars bms blev nerskvätt.
Jag gick bara sönder lite grann och blev sydd med några stygn. Den här gången tog bedövningen oxå så det var inte några problem.

Klockan var 20.47 och vi hade varit på sjukhuset i nästan ett dygn. Så det där med att det går snabbare andra gången det köper då inte jag!

Men kroppen hämtade sig bättre den här gången. Kanske för att allt fick gå som det ”ska” göra när man föder. Jag hade ju ändå bara lustgas till hjälp. Nåt dropp fick jag faktiskt inte! Dom hann bara sätta nålen sen så krystade jag ut honom av rena skräcken för att få dropp. Bm erkände det efteråt att hon skrämt mig . Sjukt att man kan få styrka av en sån grej!
Det känns otroligt häftigt och ”kul” att jag fått uppleva att föda barn helt utan komplikationer. Nu vet jag hur det känns på riktigt. Men jag tror inte att jag kommer att göra om det Och så är jag så nöjd med dom fina barn jag har.

Oj det här blev långt. Hoppas att du hade med dig en kopp kaffe eller nåt annat gott när du läste.