Om att gå på Liseberg när man är väldigt bakis

Först måste jag bara säga att detta hände för väldigt länge sen. Nu förtiden är jag en ansvarsfull samhällsmedborgare som betalar på spårvagnen och försöker lämna barnen i tid på morgonen.

Det fanns en tid när jag fick ställa upp och hjälpa min gamla farsa med att åka karuseller med mina småbrorsor. Pappa var för gammal och feg och jag tror inte att syrra gillade karuseller så mycket. Så dom brukade köpa ett åkband och låta mig vara den som åkte med brorsorna. Jag klagade inte direkt.

SÅ en gång hade vi bestämt att i helgen, då blir det Liseberg. Om det inte regnar.
Och jag hamnade på fest hos Dinga-Linga och jag lovar, det regnade hela natten. Så jag trodde jag var safe och att Liseberg skulle bli någon annan helg.

Jag kan ha varit hemma typ sju på morgonen.

Pappa ringde... elva? Då var dom redan i Älvängen. Dom är alltid i Älvängen när dom ringer och säger att dom är på väg.

Jag gick upp.

Kräktes.

Drog på mig kläderna och gick ut på parkeringen.

Där stod bilen. Det var bara att hoppa in och se glad ut.

Jag höll på att flippa redan svängen ner mot leden som går utanför våra hus. Det är en väldigt lång och kraftig sväng.
Pappa tittade på mig i backspegeln, flinade sadistiskt och sa:
- Sent igår eller?
Jag nickade lite svagt.

Jag var så där bakfull så man blir helt paranoid ni vet. Jo, jag vet att ni alla vet hur jag menar. Så man tror att det seriöst är nåt fel i ens hjärna. Och ångesten, dont get me started on the ångest...

Så var vi framme, åkbandet var på och det första vi gjorde var att åka den jättejätteättelånga branta rulltrappan upp. Jag trodde min hjärna skulle stängas av och dö. Men det gjorde den inte.

Första "åket" vi gjorde var att gå på den där bion högst upp. Detta var fortfarande på den tiden när dom hade såna där stolar som hoppar runt och svänger hit och dit. Brorsan skrattade nästan på sig. Jag trodde allvarligt att jag skulle dö. På riktigt. Tänk er att kastas runt i en stol som inte sitter still samtidigt som du ser dinosaurier i 3D. Skräck. Ren skräck var det.

När vi stapplade ut därifrån och kände dileriumet komma krypande så åkte vi fan allt. Allt. Och jag tänkte att om jag ska hamna på dårhuset så är det väl bäst att gå ut hårt.

Uppskjutet.

Nerskjutet.

Virvelvinden.

Hang-over.

Ja, den sista åkte inte brorsan med på men min bonusmamma ville utmana mig ifall jag vågade. Jag hade liksom ingenting att förlora längre. Jag tror dessutom att det var pappa som fått henne till det för att han ville jävlas med bakfulla mig.

På något vis överlevde jag dagen. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.