Om katter och andra saker

När jag och Åsa skulle flytta in i pappas lilla hus och äntligen få bo själva så vägrade min lillebror fatta att han var tvungen att flytta ut för att vi skulle kunna flytta in.
Jag tror han var typ 2 år eller nåt. Och varje flyttlåda pappa och Gunnel packade så packade han upp den igen.
Till slut tror jag att Åsa och jag fick komma och hjälpa till för att vi skulle kunna komma in i huset.

Nisse stod i badrummet, endast iförd blöja och stack in huvudet i tvättmaskinen. Där skrek han det ända ord han kunde. "Geta!"

Geta betydde Greta och var katten i huset. En av katterna alltså. Det var fullt av dom. Som blev kvar när vi flyttade in. Som om det inte räckte med kattrackarna Åsa och jag släpade med oss.

DOm var överallt. Och gud så dom åt. Ibland fick vi ordna fest så att det blev lite tomburkar att panta så vi kunde köpa kattmat en vecka till.

När alla hade flyttat ut några år senare och alla katter hade hittat andra hem eller hamnat i katthimlen så var bara Greta kvar. Hon kändes ändå lite som min katt. Jag hade kännt henne sen hon var liten så hon rymdes i min hand och jag var kanske 12 år.

Vi trodde alla att Greta var en landetkatt och inte kunde följa med mig till min minietta inne i stan. SÅ vi hade ordnat så att hon skulle få bo kvar i huset med dom som köpt det.
Men så var vi där och städade och jag lovar och svär att Greta bad mig på sina bara små kattknän att ta henne med.
Så jag gjorde det. Och sen följde hon mig vart jag än drog. Vi bodde i 4 olika lägenheter i Trollhättan och hon var så nöjd bara hon fick vara med mig. I ettan bakom musikskolan var hon utekatt och låg ofta och gonade sig på kullerstenarna på kungsgatan utanför.
Om det var midsommarfest eller nåt annat skoj i nåns stuga nånstans, så packade jag bara med henne i min kattbur och hon hängde med. Det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle dra nånstans.
Sen flyttade vi till göteborg och blev sambos med Nettan och Sture. Det var lite tufft för stackars Greta för Sture var en Bullie måste jag säga. Fast han kunde väl inte hjälpa det kattskället.
Till sist hamnade vi här på Pennylane och det var här hon levde tills hon en sen kväll fick en blodpropp och var tvungen att avlivas knall o fall. Det var den 15 december 2003 och jag tror att hon blev 18 år gammal. Det är det längsta jag har varit vän med någon.

Jag skriver det här till dig Åsa. För jag vet hur ledsen man blir när katter dör.
Jag vet att Greta och Attacken springer runt i katthimlen nu. Eller hur?

Kram Älskling!

Fy vad jag lipar nu. Det är helt sjukt...

En kort liten notering för att kunna skratta igen:

Min Lillebror Nils, hans som stod i blöja och skrek in i tvättmaskinen, rymde på festival i helgen utan tält. Bara så ni vet. Tiden går så sjukt fort...