Jag tror det var 1987 eller möjligtvis 1988.
Det var innan youtube. Innan datorer. Och tom innan cdskivor.
Man köpte sin musik i affärer där man bläddrade bland stora vinyler i backar. Och skivorna var sorterade efter pop rock punk synt och hårdrock. Och sen efter namn. Och man allt skrivet med handskrivna små lappar som tejpats upp.
En skiva var dyr så man fick verkligen vara säker på vad man skulle köpa så man inte slösade bort barnbidraget på nån skit. Det bästa var om alla fick köpt nåt bra så kunde man spela av på svajiga kassetband. Och eftersom det inte fanns några Bandit-kanaler och P3 fortfarande spelade dragspelsmusik då och då så var det inte lätt att vet vad som egentligen LÄT bra. Man fick chansa lite. Köpa sånt som SÅG coolt ut på bilderna i OKEJ.
Åsa gjorde en fet chansning en gång. Och kom hem med en platta med Hanoi Rocks. Dom SÅG coola ut. Grymt coola. Vi älskade glammet och sminket. Åsa brukade på den här tiden sätta sig upp i sängen ,sträcka sig efter sin multipack ögonskugga och börja sminka sig det första hon gjorde. Sen drog hon på sig ett par sebrarandiga tights och nåt annat i samma stil, vinglade ut mot busshållplatsen i mörkret där vi varmrökte en röd prince till frukost och när bussen kom var vi lagom yra och illamående av nicokicken.
Iaf. Vi satt i hennes rum och lyssnade. Noga. Och fan om det inte var bra ändå.
Det var bara jävligt synd att dom slutat spela. Vince Neil hade redan kört ihjäl trummisen. Men what the fuck. Och fuckit att sångaren spelade saxofon ibland. Han var jävligt snygg så han kunde få göra det.
MÅnga många år senare.
Hanoi Rocks har återförenats och ska spela på lilla scenen på Sticky. Åsa och jag trampar nervöst i baren. Jag tror att vi är närmare 30 båda två. Vi har köpt hundra öl för att lugna nerverna. Hur ska det bli? Andy mcCoy har fan supit tills han fått träben...
Jag smiter på toa. När jag är på väg tillbaka och har gått upp för den lilla trappan och ska svänga upp för den stora trappan så står han där. I motljus. I dörröppningen till hårdrocksrummet. Min flickrumsplanshidol. Micheal Monroe. I perfekt tuperat hår och glamsmink.
Mitt hjärta stannar för ett par sekunder och jag har inte en aning om vad jag ska säga. Så jag säger ingenting och springer upp till mina vänner.
Har ni inte nån lust att kolla på Melodifestival i kväll så kolla in The Real McCoy om gitarristens bisarra liv.
Åh, jag minns=) Och önskar nästan att jag var 14 igen, bara för att det var så spännande att sätta nålen i vinylen och sedan faktiskt få _vända_ på skivan för att lyssna klart. Det har slunkit ner många öl till Hanoi Rocks (fler lär det bli för dom håller fortfarande) och många fredagskvällar har M.M hållit oss sällskap med sminkväskorna, hårsprayen och chockrosa tights innan utgång. Kommer du ihåg att tubsockorna skulle sitta _utanpå_ tighsen? Herregud...
SvaraRaderaOch visst är det underbart när band återförenas? Vägrar ge upp liksom. Så man får se dom på riktigt och inte behöva drömma sig bort till gatorna i L.A där vi trodde att precis alla rockstjärnor bodde då. Det kanske dom gjorde iofs. Jag _vill_ tro att det var så. För det var lite tuffare, lite coolare, lite snyggare och lite bättre förr. Rockstjärnorna hade mer klass på 80-talet=)
Puss på dig, älskade hårdrockssyster!
Puss tillbaka söta hårdrockssyster!
SvaraRaderaDu skrev min hitills längsta kommentar:-) Nästan så du borde starta en egen blogg:-D
Blev så ledsen när jag läste om din katt... Fan det är så jävla hemskt att dom dör...
Kram igen!