Till en vän från länge sen

Du satt alltid där, i ett soffhörn eller i en brassestol. Som en klippa.
Med vildvuxet rött hår och skägg. Alltid solglasögon på fast det var natt och du var på krogen. Det gjorde inget för det var sån du var.
Det fanns alltid ett lugn omkring dig, då när jag kände dig iallafall.
Jag vet att saker och ting gick och helvete för dig mer än en gång men jag vet också att innanför den där svarta västen, som du verkade bo i, fanns ett hjärta som var större än de flestas.

Det var länge sen vi sågs nu och jag måste erkänna att nyheten om att du inte lever längre, den var inte direkt något som gjorde mig förvånad. Snarare var det väntat.

Men det känns så orättvist att du inte fick finnas här på jorden längre. Jag har hört att saker och ting har ordnat upp sig. Att du fick använda ditt stora hjärta till att hjälpa andra på slutet. Kanske kunde du hindra andra att inte strula till dig så som du gjorde för dig själv.

Hur gammal blev du? Strax över 40? Det är för kort tid att leva. Men ändå fantastiskt att din kropp klarade sig så länge...

Jag är glad att jag fick träffa dig. Men det gör ont att du är borta.

Ta en plats åt mig vid ett bra bord, nära baren så länge. Så ses vi kanske igen.

Du var den snällaste människa jag någonsin träffat Patrik.