I år är det sju år sen jag började jobba på jobbet där jag fortfarande jobbar.
Det är sjukt vad tiden går fort ibland.
Sommaren 2003. Jag var ganska förvirrad. Mer än vanligt tror jag. Och jag hade aldrig varit så långt ute på Hisingen innan.
Det var jättevarmt och dom höll på att laga spårvagnsspåren mellan näst sista hållplatsen och sista, där jag skulle hoppa av. Så jag fick gå en bit för att komma till vagnen.
En morgon, jag hade jobbat natt och klockan var strax efter sju. Vid Väderilsgatans hållplats, bakom kiosken/thaimatsstället var ett sånt där metallstaket som liksom är bågar som sitter intill varandra på rad. Mellan två bågar satt en liten kaja fast. Den flaxade förtvivlat med vingarna men den satt fast med halsen och kom ingen vart.
Jag såg mig omkring. Det var inte en människa i närheten. Jag insåg att om någon skulle rädda fågeln så var det jag.
Så jag tog en lång pinne och satte försiktigt under fågelns lilla kropp och putte den långsamt uppåt. Den flaxade som en galning och jag rös och gjorde allt jag kunde för att tränga undan impulsen att springa därifrån. Flaxande fågelvingar gives me the creeps...
Men jag behöll modet och fågeln kom upp till kanten. Den fick luft under vingarna och flög iväg en liten bit, till ett litet träd där den satte sig och verkade pusta ut.
Jag tittade på den en stund och bad om ursäkt för att jag varit så harig. Det är ju jävligt mycket värre att sitta fast med halsen i ett staket än att behöva stå ut med lite flaxande...
Sen kom vagnen och jag åkte hem.
Jag minns fortfarande, som om det vore alldeles nyss, känslan av fågelns lilla tyngd på pinnen när jag lyfte den. Dom väger inte mycket, små kajor. Men dom har en liten tyngd ändå.
Och dom är värda att räddas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar