Om att följa sin magkänsla

Det var sista natten i bungalowen, på stranden på Ko chang. Tidigt nästa morgon skulle vi stå med våra packade väskor och vänta på taxin som skulle ta oss till båten för att åka över till fastlandet igen. Där väntade en minibuss som vi skulle ta till Bangkok för några dagars shopping och cityliv.
Vi hade bott där på stranden i nästan en månad. Det är nog den slöaste semester jag någonsin varit på. Vi badade, sov, åt och hängde med hundarna och människorna som bodde just på den lilla biten av strand där vi också bodde.

Runt vår bunge hängde en liten svart katt. Jag döpte henne till Röva. För att hon hängde en i röva och för att hon satte upp röva i vädret när man klappade henne.

Vi matade henne och gosade med henne. Och hoppades att nästa hyresgäster skulle göra det samma.

Nu var det sista natten och hade kurat ihop sig och somnat på vår säng. Jag hade inte hjärta att slänga ut henne. Så jag övertalade mina roomies att låta henne stanna.

Det kan ha varit ett av de bästa beslut vi fattat i våra liv. Eller till och med vårt sista.

Jag vaknade mitt i natten av ett krafsande ljud.
Förvirrat satte jag mig upp och försökte se vart ljudet kom ifrån. Det var ganska mörkt i rummet och jag hade inga linser på mig.

Katten var mitt på golvet och lekte med något. Först blev jag inte klok på vad det var jag tittade på. Det var något som verkade bli längre och kortare. Och längre och kortare...
Sakta vande ögonen sig vid mörkret.

Jag satte en hand på Helena och en hand på Magnus. (jag sov i mitten, det var igenting kinky med det, vi var bara för snåla för att hyra två rum:-))

- Ni måste vakna! Katten håller på med nåt... djur.... Det är... det är...

DÅ såg jag det.

-En ORM!!

Precis när jag sagt det så flög jag upp, fick i farten upp luckan som föreställde fönster och flög ut genom det. (antagligen den mest stuntiga manöver jag gjort i hela mitt liv)

Dom andra kom efter.

Sen satt vi på balkongen och såg på hur katten slogs med ormen. Jag tror det tog timmar.

Hon lekte med den och inte en sekund var vi oroliga för kattens liv. Hon var så där cool som bara en liten katt kan vara när den slåss mot ett byte.

Någon gång i gryningen hade hon besegrat ormen. Vi tackade henne från djupet av våra hjärtan. Sen sov vi någon timme innan det var dags att resa iväg.

När vi lämnade nycklarna till den holländska kvinnan som hade stället så bad vi henne ta hand om den lilla svarta katten. Hon var värd det. Vi berättade av vad som hade hänt och fick löftet att katten skulle få så mycket mat hon behövde.

Jag vet inte vad det var för en orm. Men jag är glad att jag vaknade av att katten slogs med den istället för att vakna av att den slingrade sig över mig i sängen.