Om att uthärda smärta

När jag gick och utbildade mig till massageterapeut så hade vi en finsk lärare som hette Jako. Jako trodde på den finska sortens massage. De vill säga, hitta där det gör ont på människan som ligger på bänken och tryck allt vad du kan på det stället. Gärna med armbågen.

Vi övade på varandra. Gud vad jag skrek. Och när Jako kom i närheten av bänken jag låg på rullade jag ihop mig till en boll och skrek som en liten flicka.

Smärta är inte min grej alls.

Sen gick jag en fortsättingskurs till att kunna trycka på triggerpunkter med. Triggerpunkter är det som de flesta kallar muskelknutor. Eller hypersenitiva smärtpunkter. Där det gör som allra ondast på en ond muskel. Jag har fått vuxna män att svettas, gråta som små flickor och be om nåd när jag hittar vissa punkter på dom.

(alla har legat på massagebänken förstås, det hade vart coolt om jag kunnat använda dessa skills till att pressa ur hemligheter ur folk...)

I min klass gick Annika. Annika hade blonderat hår, två barn och en skönhetssalong. Vi var kompisar ett tag. Jag brukade gå förbi hennes salong ibland efter vi slutat skolan och hon bjöd på kaffe mellan nagelförlängingarna och så höll jag henne sällskap när hon rökte blå blend på lastbryggan bakom salongen. Jag undrar var hon tog vägen.... Är det nån som vet?

Iallafall.
En gång när jag höll på att plåga Annika rejält och hon skrek som en liten flicka (hon med) så sa jag nåt i stil med:
- Men lägg av och löjla dig! Du har ju för fan fött två barn!

Typ ett år senare så hade jag fått i present av Magnus att gå och färga ögonfransarna och ögonbrynen innan jag skulle föda barn. Jag tänkte att man nog skulle svettas bort sminket och jag ville inte se ful ut på dom där första bilderna från BB.
(att jag såg ut som en val skulle nog vägas upp lite om jag bara slapp ha grisvita ögonfransar. Smart.)

Så jag halvlåg i en bekväm stol i Annikas salong och skrek. Inte som en liten flicka, mer som en galen tjur på en tjurfäktningsarena som fått ett par svärd i mig av matadoren eller om det var pickadoren eller.... Vänta lite, var var jag?

Jo. Annika. Hon tyckte att hon nog skulle göra valen en tjänst och plocka ögonbrynen lite. Jag gör inte det. Det gör förjävlaskitont. Det är tur att jag är född utan unibrow kan man säga. Annars hade jag nog gått runt med ett sånt.

Kan ni gissa vad hon sa?

- Ärligt! Kan du inte va tyst! Om du inte fixar det här, hur ska du då kunna föda barn om en vecka?

Jo Annika. Det gick det med. Och det gjorde lite lite ondare. Men inte så jävla mycket ondare faktiskt.