älskade hatade förort

Har besökt den kommunala simhallen idag.
Åh vad jag älskar kommunala badhus.
Gärna sunkiga betongiga badhus i förorten.


Jag älskar allting med det. Älskar att gå dit, passera spänn-killarna utanför 7eleven, soc-morsorna som står och röker utanför McDonalds medans deras barn leker innanför i bollhavet, alkisarna nedanför trappan och skräniga tonårsgänget utanför fritidsgården.
Inne på kulturhuset, mammorna som fikar i billiga cafeet, tanterna som sitter trötta bakom informations disken, hustomtegubben som fixar med senaste utställningen, den fulafula offentliga konsten som var så jävla PÅ när man byggde ett kulturhus nån gång sent 60-tal.

Älskar att om döpte det till kulturhus. Här skulle det minnsan skapas. Mötas människor.

Och så simhallen.
Älskar tanterna som låter som dom är svinarga på varandra när dom pratar på nåt skumt språk.
Älskar att allas kroppar ser ut lika långt ifrån reklambilder som avståndet mellan jorden och månen.
Älskar tanterna med blekta delfintatureringar. Och de som borde slutat färga håret för 15 år sen men vem är jag att döma...

När jag gick på lågstadiet så följde jag med Ann-Charlotte till simhallen varje måndag. Hon hade så sjukt många syskon så det märktes inte att jag hakade på. Hennes mamma tryckte bara in oss i sin oranga saab och släppte av oss utanför. Gubben som jobbade på badet hette Bruno och han vaktade noga att man bara tog EN gul badsvamp. Vi gjorde vad vi kunde för att sno fler. Vi hade dom till att göra soffor till våra barbie-dockor.
Efteråt gick vi hem och åt mannagrynsgröt med sylt och corn-flakes i. Det var sjukt gott. Dom åt alltid väldigt konstig mat hos Ann-Charlotte. Man trodde att den var helt normal med det var alltid nåt som var vrickat...

Idag när jag kom ut ifrån kulturhuset så var klockan nästan halv 6 men det var inte kolmörkt.
Nej himlen var lysande mörkt turkosblå bakom den vita höghusen.
Och ingenting kan göra dig illa.