Varför jag aldrig skulle börja träna på Sats

(Förutom att dom här ett rätt oaptitligt och porrigt namn...)

Jag lovar att denna historia är sann. Tio fingrar till gud. (minst)

Det var en gång för väldigt länge sen när jag Nettan och jag delade lägenhet. Vi satt i varsinn soffa, glodde på Vänner, fes och åt glass. Jag hade varit utomhus typ hela dan på med barnen på förskolan och jag frös ända in i skelettet. Det var första vintern vi bodde i Göteborg och vi hade inte riktigt härdats av den råa havsvindsblåsdimma-kylan som råder här vintertid.
Så. Jag hade tagit på mig ALLA tjocka tröjor jag ägde och satt mig under en filt.

Då ringer det på dörren.

Nettan som alltid är snabb och rastlös flög upp och öppnade. Där stod en hurtig person i träningsoverall. Han sa att han jobbade på SATS, dom höll på att öppna här i stan och fick han lov att komma in? Och vips var han inne i vår lägenhet. Där jag satt under minst fyra tröjor, med glass i knät. (och fes fast det kanske jag lät bli precis när han var där)

Han körde fullt försäljarräjs för sina träningskort. Inne i vårt vardagsrum.
Jag minns att han höll på och tjatade i minst tio minuter. Vi var rätt ointresserade. Det var inte bara det att vi var aströtta och totalt överrumplade.
Vi tränade redan på Friskis.

Då gjorde han det. När han märkte att inget av det han sagt gick hem hos oss så gav han mig en lagom nedlåtande blick, snett över axeln och sa:

- Du skulle ju verkligen behöva börja träna.

Tack.

Nä. Jag kommer aldrig att börja träna på SATS. Ni har kommit hem till mig när jag inte var beredd och tittat nedlåtande på mig där jag satt i mysbyxor i soffan och talat om för mig att jag är tjock. Glöm din dröm som vi sa när jag var barn.