(för typ åtta år sen med andra ord)
Ändå.
Varje gång jag backar runt och ska åka iväg, när vi hälsat på min pappa så står han och tittar med nånslags blandning av förundran (över att jag överhuvudtaget kör bil) och förväntan (han är alltid lika övertygad om att jag ska backa ner i diket).
Det är ändå väldigt skönt med saker som känns bestående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar