Idag för 6 år sen föddes min fina kloka dotter

Jag lovade er berättelsen om hur det gick till. Kommer ni ihåg? Jag lovade det när på Viggos fölse när jag skrev ner hans förlossningsberättelse. Eller jag skrev inte ner nånting. Jag kopierade bara från familjeliv där jag skrev ner den, jag hängde jämt där på den tiden.
Den är skriven på "familjelivspråk" ber om ursäkt för smaskiga detaljer, förkortningar och att den är Lång. Orkar ni läsa så läs:-)

just det! Ifall ni blir nyfikna på Viggos födelse så är den postad den 26 april.Så kan ni jämföra hur det blev när han föddes och jag var mer som en hippie utan droger:-D

Puss!

"När Matilda föddesav: isolita (2006-07-23)
5 november 2004 skrevs detta

När Matilda kom till jorden.

Det var måndag och beräknad födsel. Redan på förmiddagen började jag känna av lite små värkar. De var inte så himlans onda, men de fanns där. Regelbundet. Tre på tjugo minuter ungefär. Hela dagen höll de i. Och kvällen och så halva natten. Till slut tog jag två alvedon för jag tänkte att det nog var bäst att sova lite.
Nästa dag kom de tillbaka på em. Som starka mensvärkar ungefär. På kvällen blev de starkare och starkare och jag kände mig konstigt lugn och beslutsam. På nåt vis så visste jag att jag snart skulle föda barn.
Framåt elva på kvällen gjorde la jag mig i badet och försökte slappna av. Klockade värkarna. De höll i sig en och enhalv minut ungefär. Nu kom det tre på tio minuter. Skickade killen i säng så nån skulle vara pigg iaf.
Sen satt jag uppe hela natten och såg konstiga tv program. Andades och slappnade av. Det gick ganska bra.
Vid halv två ringde jag in till förlossningen på Mölndal. givetvis var det fullt, de bad mig hålla ut lite och ringa igen senare.
Vid fyra kände jag att nu, nu gjorde det ganska ont minsann. Väckte min kille och bad honom ringa sjukhuset igen. Fick prata med en barnmorska som jag inte gillade. Hon hakade upp sig på att jag inte sa att värkarna kom med jämna mellanrum. Men de fanns ju där och de var starka!
Min kille la sig i sängen och klockade dom. Det visade sig att de höll i sig ett par tre minuter varje gång! Han gick upp och packade det sista. jag låg kvar i sängen och då kom det en jättevärk som höll i sig säkert fyra minuter. Efter den så sa det poff i magen och när jag reste mig upp så gick vattnet.
Då ringde vi igen och sa att nu kommer vi in!
Strax innan 6 på morgonen var vi inne på förlossningen.
Jag fick lägga mig på britsen i undersökningsrummet och barnmorskan (hon som jag inte tyckte om) kopplade CTG. Bara det att hon gjorde det skitslarvigt och det registrerades inga värkar. Hon ville inte heller kolla om jag öppnat mig eftersom jag sa att vattnet gått. Så jag låg där och vred mig som en mask och visste inte om det skulle göra ändå ondare eller hur det var. Hon tyckte att jag var i öppningsfasen och egentligen skulle åka hem igen. Detta gjorde att jag inte kunde slappna av alls utan mådde skit verkligen. Kräktes och skakade som en hund. Kl 7 kom en ny barnmorska som inte heller hon ville kolla om jag öppnat mig. Väldigt konstigt betende!
Kl 8 fick jag ett spel och skrek och grät att dom var tvunga att göra ngt med mig! jag mådde verkligen dåligt och har alltid varit så rädd för förlossningar! Det hjälpte tydligen för då undersökte hon mig. Jag var öppen "nån cm" som hon sa och erbjöd mig att duscha (fortfarande i inskrivningsrummet)
Jag hade inget annat val än att gå in där och göra det.
Sen följde de två värsta timmarna i mitt liv. Jag klättrade verkligen på väggarna i det där hemska rummet. Skrek rakt ut när värkarna kom. Hade ingen aning om att man kan känna sån smärta av sin egen kropp... Värkarna höll dessutom i sig jättelänge typ två tre minuter. Vill inte skrämmas men det var så det var. OM jag bara fått ett rum, lite lustgas och fått känna mig lite trygg och framförallt: Trodd på, så hade jag mått mycket bättre, men det här var verkligen förjävligt rent ut sagt. BM kikade in med jämna mellanrum och sa väl inte direkt nånting. Allt var väldigt konstigt. Och hela tiden trodde jag att jag bara var i början och att det snart skulle bli ännu värre!
Kl 10 fick jag äntligen ett rum. Jag var då så väck av smärta att jag inte fattade nånting. Men äntligen fick jag en säng och lustgas och massage av nåt annat än en dusch med skitkass stråle.
Jag blev undersökt igen (jippi) och nu var jag öppen fem cm. Jag grät nästan av lättnad. Äntligen så förstod dom att jag hade haft så ont, jag förstod det med. Det hade ju gått så fort, det var därför det gjorde så ont. Och! Nu kunde jag få ryggbedövning.
Ganska snart kom det in en narkosläkare som jag hälsade (hög av lustgas) som min bästa vän. Han tvingade mig att sätta mig upp och kuta med ryggen. Inte så lätt när man har såna jävla värkar som jag hade. Mitt när han satte in slangen i min rygg (som för övrigt inte kändes alls nästan) fick jag en jättevärk och fick verkligen uppbåda all min kraft till att inte slänga mig ner i sängen. -sitt still sa doktorn (annars blir du förlamad, sa han inne i mitt huvud) Jag hängde på min stackars man och glodde ner på min ena tå, på en röd färgfläck som jag hade där.
Så plötsligt tog bedövningen och jag tittade upp och såg min kille i ögonen för första gången på flera timmar.
Bm undersökte mig igen och nu var jag öppen 9 cm. Hörde hur hon sa till narkosläkaren :-det var väl det jag trodde. Dom tyckte inte att jag skulle ta edan eftersom värkaarbetet skulle stanna av. Men jag var tvungen att få ett break och vila lite. Inte minst äta, eftersom jag spytt flera gånger.
Så jag vilade lite. Njöt av att jag öppnat mig nästan helt på tre timmar. blev matad med smörgåsar och kexchoklad. Såg ut på underbar solig höstdag utanför fönstret. Och så kände jag att jag behövde krysta!
I samma veva var det personalbyta igen och nu fick jag en underbar bm! Skönt! Dom kollade lite men bebisen var inte riktigt framme än så jag kunde inte krysta ut henne riktigt än. men krystvärkarna var ju ändå där. Och dom var häftiga! Gjorde inte ont alls. var bara enormt kraftfulla och märkliga. Jag grymtade och lät och skrek och var helt inne i min kropp. Jätteskumt! Sa till min kille:- nu snackar vi! Så här ska det vara! Det här kallar jag att föda barn!
Det tog ganska lång tid det här. Jag fick stå på knä ett tag och dom satte till slut in lite värkförstärkande dropp.
Vid halv tre började jag känna att huvudet var på gång nånstans långt innne i mig. Jag började krysta mer aktivt. Problemet var att varje gång jag krystade så gick hjärtljuden ner. Jag märkte inte det men, bm visade ctgkurvan för doktorn hela tiden. Och så helt efter en stund sa hon:- Nu vill bebisen komma ut! -Va bra tänkte jag, det har jag väntat på ett tag. Fast hon menade att dom skulle hjälpa den lite på traven.
Helt plötsligt var hela rummet fullt av folk. Alla presenterade sig och jag fattade ingenting. Tills jag såg en liten apparat som rullades in med dom. :-det är sugklockan! sa jag helt kallt.
-Ja, sa doktorn. Nu ska vi hjälpas åt du och jag. Jag drar ochdu krystar.
Och så satte han sugklockan och det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Kändes som att han hade hela armen upp i mig ett tag... Jag vrålade och hade mig och dom bad mig stänga munnen för kraften behövdes till att få ut bebisen. Rätt lätt för dom att säga!
Den här stunden kändes som en evighet men i journalen dagen efter läste jag till min förvåning att det bara tog fyra minuter! Helt sjukt. Fick förklarat för mig att det kunde bero på lustgasen som gör att man får konstig tidsuppfattning.
Doktorn bad mig säga till när jag krystade, men jag hade inte nån riktig uppfattning om när jag hade värkar eftersom droppet var så uppskruvat. Men så kände jag iaf att huvet var ute. Hann tänka att nu, nu är huvet ute, är det inte det som är värst? Hörde doktorn säga:-Nu tar vi den! Och så drog han bara ut kroppen. Kändes otroligt skumt! Så låg hon där på min mage. Och tiden stod stilla. All smärta var borta. Klockan var kvart i fyra en onsdag i oktober och utanför sken solen på höstgula löv.
Efteråt blev jag sydd en lång stund. Det var inte så trevligt. Hade både spruckit lite och blivit klippt. Men jag hade ju en helt ny lite tjej att prata med under tiden så ja... Man överlever det mesta!
Nu har vi varit hemma i en vecka och dom värsta chockkänslorna börjar lägga sig. Man tror att man är förberedd på att bli mamma, men man har verkligen ingen aning! :)
Kroppen har börjat hämta sig. Stygnen känns bättre. Svanskotan har repat sig, den fick en rejäl smäll. Amningen har kommit igång bra. Den fruktansvärt sjuka träningsvärk som jag hade i hela kroppen efteråt har försvunnit. Och ja, jag kan tänka mig att göra om det nån gång. Kanske inte så snart, men nån gång. För det var verkligen en otroligt häftig upplevelse! Att man har såna krafter inom sig är så mäktigt! Och trots att allt som jag var rädd för skulle hända, hände, så var jag aldrig rädd. Och det gick ju bra! Jag överlevde, bebin överlevde och nu ska vi bara fortsätta resten av våra liv tillsammans! Det blir spännande. (nu måste jag gå och amma hör jag på gnället från vardagsrummet)
Jo, föresten! Hon är världens gulligaste tjej vår lilla Matilda. Den bästa bebisen som finns! "