Till mamma (om tatueringar)

Eftersom du älskade historien om tjejen som tror hon såg sin pappa på badhuset för att hon kände igen hans tatuering.
Jag kan inte låta bli, du vet hur det är...

Min storebror har inte samma pappa som mig. Hans pappa heter Klas och kunde lyfta sådär på läppen som Elvis. En sån där grej som var sjukt hett på slutet av 50-talet. Det är antagligen just på grund av det som min storebrorsa finns till.

Min mamma var bara 18 när brorsan kom till världen 1959. Och jag antar att dom måste varit ganska unga och tokiga dom med. Eftersom... ja, jag ska berätta.

Många år senare. Mamma har skiljt sig från Klas och börjat hänga med min farsa. Dom har köpt ett hus på landet dit dom har flyttat a la the big Green wawe.
Klas kommer för att hälsa på och dom sitter i trädgården och dricker kaffe. (säkert röker dom cigg också, det gjorde man förr)

Det är varmt och soligt och Klas har rullat upp sina skjortärmar rejält. På båda överarmarna har han två riktigt fula och dåligt gjorda tatueringar. Den ena är ett stort kors och ... vad var det på den andra mamma? Jag vet inte. Nåt stort fult och rätt hemmagjort.

Mamma spärrar upp ögonen (betänk att det här ser ut som tatueringar som man bör ha gjort innan man vet bättre. Med andra ord kan han inte varit så dum så han gjort dom på senare år, efter dom skiljt sig.

- Men herregud! säger mamma. VILKA stora fula tatueringar du har!

Klas tittar på henne som att hon inte är klok. Och så säger han:

- Det borde väl du veta. Det är ju du som har gjort dom.





Love you mammis