Min vän Jessica bodde en bit utanför byn jag växte upp i. Man fick ta bussen ett par hållplatser och sedan var det en bit att gå på en grusväg. Först gick vägen mellan ett par åkrar och sedan svängde den i en uppförsbacke rakt in i skogen.
På hösten och vinterna var det helt kolsvart. Verkligen jättejättemörkt.
Vi brukade sysselsätta oss med att läsa Starlet, lyssna på hårdrock och kolla skräckfilm. Ibland snokade vi i hennes brorsas rum när han inte var hemma. Det var jävligt risky för han skulle bli galen på oss om han kom på oss. Men hans bilmotor var av sorten som hördes två kilometer bort. Så det var rätt lugnt.
Vi brukade hänga i sofforna på övervåningen och där såg vi alla skäckisarna man skulle se. Terror på Elm street, Fredagen den trettonde.... ja ni hajjar ju. Det var bara filmer om galna mördare. Och det var väl inte så himla läskigt när man satt där med sina tjejer. Nästa lite skrattretande ibland. Men sen skulle man hem.
Och man skulle gå den där skogsvägen ner i mörkret till den ödebusskuren nere vid stora vägen. Då var man inte en så jävla tuff liten fjortis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar