Det är sen eftermiddag och jag kör in på vår plats. Eller ja, in kan ju diskuteras. Halvägs kanske är en bättre beskrivning. Jag kör helt enkelt fast på isen.
Efter en stunds backande och gasande och slirande så ger jag upp. Den får väl stå så här då bilfan, på isjäveln.
Matilda och jag trixar oss ur bilen. Mycket försiktigt. Det har bildats nån slags isvall mellan bilarna och det är jättelätt att lixom halka in med foten under bilen. Vet ni vilken jävla hårdkantjävel det är precis där man krockar med smalbenet när det händer? Inte. Nä. Jag vet.
Så vi trixar. Och när vi precis har tagit oss ur så ser jag att en granne-mamma står och lutar sig mot bommen och har sett allting.
- Hej!
- Hej! Såg du att vi körde fast lite?
- Ja. Men ni kan väl stå så där? Det är väl inte så noga.
- Nä. Vi får stå sådär.
Vi trixar oss lite till för att inte slå ihjäl oss.
- Kul det här är! Samma skit varje dag!
- Ja!
- Story of my life som morsan som gav upp alla sina ideal när det gällde sin egen unge. Då stannar man minsann inte i komunala skolan för att vara solidarisk, nä då kör man sin unge i bilen till den rika skolan.
- Ja, det kallas mammakärlek tror jag.
- Eller hur. Eller verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar