På gården där jag växte upp bodde det mest pensionärer och frånskilda mammor.
Eftersom det var de enda husen med hyreslägenheter i byn där jag bodde, så var det där dom hamnade. Dom frånskilda mammorna alltså.
Det var ett ganska trevligt spring över gården. Vi barn sprang till varandra och lekte och sov över och där det serverades godast mat- där åt man middag. Och när vi inte gjorde det så sprang vi en del och såg till att bli bjudna på fika hos pensionärerna som höll lite ordning på oss. Och mammorna sprang över gården till varandra och drack vin och svor över karljäveln som det var så jävla skönt att slippa.
På andra våningen i mittenhuset bodde Constance. Hon var minst nittio år, en och åtti lång och hade basröst. Hon ropade ut till oss där vi hoppade twist:
- Ska i se på Mackahahan i kväll töser?!
(det betydde: "Ska ni se på Macahan i kväll töser?")
Familjen Macahan var the shit av det som gick på tv just då.
I lägenheten under Stinas så bodde farmor och farfar Bubb. Ja, dom hade ett riktigt namn men av nån skum anledning så hade hela familjen fått smeknamnet Bubb. Det var Kent Bubb som var rätt normal har jag för mig och jobbade som fastighetskötare. Sen minns jag svagt en tjockare brorsa till Kent som inte var lika smart och som dök upp ibland och gapade lite på oss barn.
Farfar Bubb var en tyst, blek och mager stackare. Han levde helt i skuggan av farmor Bubb, matriarken. Hon var hans totala motsats. Tjock och bindgalen. Vi gjorde allt vi kunde för att göra livet surt för henne. Det som gjorde henne allra mest förbannad var när vi kom i närheten av hennes häck utanför hennes köksfönster. Det bästa var om man kunde hoppa över häcken och skrika: "Luften är fri!!" Då jävlar flög hon ut genom dörrn och hade man riktig tur så hade hon inte fått på sig peruken. Oj oj oj... Stackars Agda Bubb, frid över hennes minne.
Där bodde också gubben Flood. Vi kallade honom för Flooden. Flooden hade en stor obsession i livet: Potatisodling. Han började med att sätta potatis i häcken utanför sin lägenhet. Sen utökade han sucessivt för varje år med häckarna runt omkring. Till slut satt det potatis i varenda plantering. Nu var det väl ingen som egentligen brydde sig om Floodens lilla besatthet. Han skadade ju ingen med att odla potatis direkt. Men ni vet ju hur det är i små byar- det är väldigt lite utrymme för specialintressen. Så ni kan ju tänka er vad som hände när dom uttråkade, frånskilda mammorna hade pimplat i sig lagom mycket vin. Jo, nåt spännande måste ju hända och händer det inget av sig själv så får man väl se till att skaffa sig lite spänning. Sagt och gjort, tanterna gav sig ut och pallade potatis. För att Flooden inte skulle märka nåt så tryckte dom resolut ner den tomma blasten i jorden igen. Och så smög dom fnissande hem och kokade potatis som fyllemat.
Stackars Flooden. Frid över hans minne med.
Men det bästa med den här historien är att jag har en fin vän med samma namn som Flooden och varje gång jag läser hennes namn så ler jag lite åt Flooden och gården där jag bodde när jag var barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar