Dear karma, I have a list of people you missed

fredag 3 augusti 2012

Historien om den röda pluppen i gasflaskan

Jag satt gött i en solstol bakom huset. Bebisen hängde i tutten och jag hade en riktigt nördig kursbok framför mig (till min riktigt nördiga sommarkurs). Magnus hade precis börjat laga mat inne i köket när han stack ut huvet genom fönstret.

- Har du stängt av gasen?

Vår spis på landet går på gas. Gasen förvaras i en liten låda på baksidan som man måste vri på och av om man vill laga mat (eller sova lugnt om natten, man kan lätt börja nojja över gasläckor).

- Nä.

- Fan också. Då är den slut.

- Vi får väl åka och köpa en ny då. Min pappa köpte från en husvagnsgubbe en bit bort.

- Ok. Packa in ungarna.

Jag drog loss bebisen från tutten med ett plopp och letade rätt på dom där andra barnen. Efter att dom letat reda på något att "ta med sig", (det verkar som att dom just nu inte kan åka någonstans utan att ta med sig varsinn pryl. "-Vi ska gå och köpa mjölk." "- Får jag ta med mig min samling pokimonar?" "- Javisst." Sen kryper man runt på icamaxi och försöker sticka in armen under frysdisken för att Picatio har rullat in under torskblocken.

En kvart senare har vi hittat husvagnsgubben. Han nickar till hälsning. Magnus lommar iväg bakom en lada med den tomma gasflaskan tillsammans med gubben. Jag backar bak bilen så dom inte ska få så långt att gå. Det blir dom glada för. Magnus betalar, hoppar in i bilen, highfivar mig och vi drar hemmåt på dammiga grusvägar.

När vi är hemma igen så sjunker jag ner i solstolen igen, tar upp kursboken och ploppar tillbaka bebisen på tutten. Magnus ska bara få loss en liten röd plupp som sitter som nånslags säkerhetsgrej på gasflaskan. Vi hjälps åt att tänka hur man ska skruva. Gasflaskor är nämligen gängade åt andra hållet om man jämför med vanliga skruvar. Så om du skruvar fast en vanlig skruv så vrir du medsols och om den ska bort så skruvar du motsols. Men om du då ska skruva loss en gasgrej så skruvar du medsols. Jamen du fattar ju, man kan ju inte ens tänka. Man kan ju inte ens läsa skiten, eller hur?

Det är då det börjar iallafall.

Pluppen sitter som berget.

En halvtimme senare har Magnus dragit fram alla verktyg vi har.

- Ring din farsa! Ropar han där han ligger på alla fyra vid flaskan.

Just det. Kommer du ihåg att vi skulle laga mat för typ en timme sen? Blodsockret är numera nere på minus. Alla är lagom glada. (Förutom bebisen som ligger där hon ligger).

Jag ringer farsan. Det är universallösningen på alla praktiska problem. Han vet alltid hur man gör allt. Och om det inte funkar så ringer han alltid upp en stund senare och har tänkt ut en "specialare".

Farsan ger oss rådet att bara dra ut skiten. Det gör inget om den går sönder, det är inget att spara på ändå den där skiten.

Vi fortsätter slita och dra. Jag lägger ifrån mig bebisen och kämpar på jag med. Farsan ringer tillbaka och undrar hur det går. (och frågar igen om vi vet att den är vänstergängad och att vi bara kan ta en tång och dra ut skiten. Och slänga den. Det är viktigt att slänga den åt helvete känns det som just nu).

Till slut ligger jag på allafyra över gasflaskan och hugger i hålet med en skruvmejsel och bredvid mig står Matilda och frågar tusen frågor om vad jag gör och jag skriker åt henne till svar för jag är så hungrig och helt genomsvett och Magnus håller en skrikande bebis och allt känns helt psykotiskt.

Jag vänder mitt svettiga röda ansikte upp mot min man och skriker:

- VARFÖR HÄNDER ALLTID SÅNT HÄR JUST OSS?!

och han svarar:

- Vi får åka tillbaka till husvagnsgubben och be honom hjälpa oss. Han har nog nåt specialverktyg.

- Och låta honom skratta åt oss stadsbor som inte klarar av nånting?!

- Vafan spelar det för roll då?!

Och jag inser att det kanske inte är så bra att hacka med saker i en gasflaska. Så vi får svälja stoltheten och packa in alla ungar i bilen igen och den här gången får FAN INGEN TA MED SIG NÅN JÄVLA SKIT FATTAR NI DET!!! Matilda sitter bak och gråter tyst för att jag varit en sån häxa, bebisen illvrålar för den vill bara ha tutte och Viggo frågar som vanligt när vi har backat ut på vägen:

- Men vart ska vi egentligen?

Tillbaks till husvagnsgubben igen. Samma dammiga grusvägar. Gubben möter oss på gårdsplanen. Trällor, hängiga jeans, kulmage, sävlig gång. Inga problem vet ni.
Han hämtar en kniv, pillar ut pluppen och sen "blåser han hur hålet lite". Det vill säga, han öppnar flaskan och blåser ur lite gas med full fart, inne i vår bil där vi sitter med alla barnen och sådärja nu är det minsann ingen plast kvar i hålet. Det kan vara farligt minsann.

Magnus frågar om han brukar använda en kniv och gubben svarar att han brukar kunna dra ut pluppen med fingrarna. Och vi åker hem och känner oss som de stadsboloosers vi är.

Senare på kvällen. Vi har äntligen fått alla ungar i säng. Tänt en brasa. Varsinn bok. Då säger Magnus:

- Du. Jag tänkte på en grej som du sa förut. När vi höll på med gasflaskan.

- Ja.

- Det där "varför händer alltid sånt här oss". Varför händer alltid sånt här oss? Det känns inte som att det händer andra normala människor?

- Nä. Jag vet.

- Kanske om vi skaffade oss lite mer verktyg?

- Men vi har ju hela boden full med verktyg här. Jag tror inte det är det som är problemet. Man kan ju inte ha specialgrejer till allt. Ett specialverktyg till att ta bort pluppar på gasflaskor. Såna finns ju inte ens.

- Nä.


Nu undrar jag, kära läsare, händer sånt här bara OSS. Eller händer såna här saker andra människor också? Skulle det här kunna hända dig? Please let me know.

3 kommentarer:

  1. Det skulle LÄTT kunna hända även mig, därav min stora kärlek till ditt bloggande. Nu har vi ingen avancerad uttrustning förrutom en bil. Och den nya bilen är bra, men den gamla, den pajade två ggr på tre dagar när vi var nere i Skåne. Den andra gången var rätt förarglig för då hade vi precis hämtat bilen på en verkstad på fm... för att inte tala om vår semester med boendet på pappans båt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra!
      Jag ska blogga lite om vad som hände när vi sålde vår gamla bil. Är lite för trött i kväll men håll ut! :-D

      Radera
  2. Och tack för fint beröm Martina:-)

    SvaraRadera