Filmer som biter sig fast

Det kan inte hjälpas.

Varenda gång är det samma sak. Jag vaknar och måste pinka mitt i natten. Snubblar ut på dass. Halvt sovande. Då kommer den. Skräcken. När som helst kommer det att vara nån som går förbi dörren. Snabbt förbi. Precis som i filmjäveln.

Om det är nåt jag verkligen ångrar i livet så är det att jag såg Sjätte sinnet.

Historien om den röda pluppen i gasflaskan

Jag satt gött i en solstol bakom huset. Bebisen hängde i tutten och jag hade en riktigt nördig kursbok framför mig (till min riktigt nördiga sommarkurs). Magnus hade precis börjat laga mat inne i köket när han stack ut huvet genom fönstret.

- Har du stängt av gasen?

Vår spis på landet går på gas. Gasen förvaras i en liten låda på baksidan som man måste vri på och av om man vill laga mat (eller sova lugnt om natten, man kan lätt börja nojja över gasläckor).

- Nä.

- Fan också. Då är den slut.

- Vi får väl åka och köpa en ny då. Min pappa köpte från en husvagnsgubbe en bit bort.

- Ok. Packa in ungarna.

Jag drog loss bebisen från tutten med ett plopp och letade rätt på dom där andra barnen. Efter att dom letat reda på något att "ta med sig", (det verkar som att dom just nu inte kan åka någonstans utan att ta med sig varsinn pryl. "-Vi ska gå och köpa mjölk." "- Får jag ta med mig min samling pokimonar?" "- Javisst." Sen kryper man runt på icamaxi och försöker sticka in armen under frysdisken för att Picatio har rullat in under torskblocken.

En kvart senare har vi hittat husvagnsgubben. Han nickar till hälsning. Magnus lommar iväg bakom en lada med den tomma gasflaskan tillsammans med gubben. Jag backar bak bilen så dom inte ska få så långt att gå. Det blir dom glada för. Magnus betalar, hoppar in i bilen, highfivar mig och vi drar hemmåt på dammiga grusvägar.

När vi är hemma igen så sjunker jag ner i solstolen igen, tar upp kursboken och ploppar tillbaka bebisen på tutten. Magnus ska bara få loss en liten röd plupp som sitter som nånslags säkerhetsgrej på gasflaskan. Vi hjälps åt att tänka hur man ska skruva. Gasflaskor är nämligen gängade åt andra hållet om man jämför med vanliga skruvar. Så om du skruvar fast en vanlig skruv så vrir du medsols och om den ska bort så skruvar du motsols. Men om du då ska skruva loss en gasgrej så skruvar du medsols. Jamen du fattar ju, man kan ju inte ens tänka. Man kan ju inte ens läsa skiten, eller hur?

Det är då det börjar iallafall.

Pluppen sitter som berget.

En halvtimme senare har Magnus dragit fram alla verktyg vi har.

- Ring din farsa! Ropar han där han ligger på alla fyra vid flaskan.

Just det. Kommer du ihåg att vi skulle laga mat för typ en timme sen? Blodsockret är numera nere på minus. Alla är lagom glada. (Förutom bebisen som ligger där hon ligger).

Jag ringer farsan. Det är universallösningen på alla praktiska problem. Han vet alltid hur man gör allt. Och om det inte funkar så ringer han alltid upp en stund senare och har tänkt ut en "specialare".

Farsan ger oss rådet att bara dra ut skiten. Det gör inget om den går sönder, det är inget att spara på ändå den där skiten.

Vi fortsätter slita och dra. Jag lägger ifrån mig bebisen och kämpar på jag med. Farsan ringer tillbaka och undrar hur det går. (och frågar igen om vi vet att den är vänstergängad och att vi bara kan ta en tång och dra ut skiten. Och slänga den. Det är viktigt att slänga den åt helvete känns det som just nu).

Till slut ligger jag på allafyra över gasflaskan och hugger i hålet med en skruvmejsel och bredvid mig står Matilda och frågar tusen frågor om vad jag gör och jag skriker åt henne till svar för jag är så hungrig och helt genomsvett och Magnus håller en skrikande bebis och allt känns helt psykotiskt.

Jag vänder mitt svettiga röda ansikte upp mot min man och skriker:

- VARFÖR HÄNDER ALLTID SÅNT HÄR JUST OSS?!

och han svarar:

- Vi får åka tillbaka till husvagnsgubben och be honom hjälpa oss. Han har nog nåt specialverktyg.

- Och låta honom skratta åt oss stadsbor som inte klarar av nånting?!

- Vafan spelar det för roll då?!

Och jag inser att det kanske inte är så bra att hacka med saker i en gasflaska. Så vi får svälja stoltheten och packa in alla ungar i bilen igen och den här gången får FAN INGEN TA MED SIG NÅN JÄVLA SKIT FATTAR NI DET!!! Matilda sitter bak och gråter tyst för att jag varit en sån häxa, bebisen illvrålar för den vill bara ha tutte och Viggo frågar som vanligt när vi har backat ut på vägen:

- Men vart ska vi egentligen?

Tillbaks till husvagnsgubben igen. Samma dammiga grusvägar. Gubben möter oss på gårdsplanen. Trällor, hängiga jeans, kulmage, sävlig gång. Inga problem vet ni.
Han hämtar en kniv, pillar ut pluppen och sen "blåser han hur hålet lite". Det vill säga, han öppnar flaskan och blåser ur lite gas med full fart, inne i vår bil där vi sitter med alla barnen och sådärja nu är det minsann ingen plast kvar i hålet. Det kan vara farligt minsann.

Magnus frågar om han brukar använda en kniv och gubben svarar att han brukar kunna dra ut pluppen med fingrarna. Och vi åker hem och känner oss som de stadsboloosers vi är.

Senare på kvällen. Vi har äntligen fått alla ungar i säng. Tänt en brasa. Varsinn bok. Då säger Magnus:

- Du. Jag tänkte på en grej som du sa förut. När vi höll på med gasflaskan.

- Ja.

- Det där "varför händer alltid sånt här oss". Varför händer alltid sånt här oss? Det känns inte som att det händer andra normala människor?

- Nä. Jag vet.

- Kanske om vi skaffade oss lite mer verktyg?

- Men vi har ju hela boden full med verktyg här. Jag tror inte det är det som är problemet. Man kan ju inte ha specialgrejer till allt. Ett specialverktyg till att ta bort pluppar på gasflaskor. Såna finns ju inte ens.

- Nä.


Nu undrar jag, kära läsare, händer sånt här bara OSS. Eller händer såna här saker andra människor också? Skulle det här kunna hända dig? Please let me know.

Hört på stranden

- Mamma, kan vi inte ha teparty i morgon? Snälla.

- Nä. Imorgon har jag min första semesterdag och då ska jag läsa en hel bok.

Stunder av ren röta

När man ringer sin frissa och säger:

- Hej, jag har glömt när jag har min tvätt-tid.

Och dom svarar:

- Hallå? Hallå? Jag hör dig inte!

Never park next to a white van

Det finns saker som folk har sagt som hänger sig kvar.

En gång för tusen år sen så såg jag ett avsnitt av Oprah som handlade om kidnappningar. Det satt en stackars brud med i programmet som blivit indragen i en van och kidnappad och blivit förjävla illa behandlad av nån psykopatic maniac som antagligen senare fick möta sin skapare med hjälp av en giftinjektion som straff. Men iallafall. Bruden grät såklart och berättade och Oprah lyssnade och lipade så tårarna rann. Jag åt väl som vanligt rostmackor och glodde från min soffekrok.

Oprah avslutade allting med de bevingade orden:

"- Never park next to a white van."

Det har satt sig fast. Varje gång jag parkerar så aktar jag mig för att parkera brevid en van. Man vet ju faktiskt inte.

Fan ta dig Oprah Winfrey.

Om man säger orden WHITE VAN liksom upp i näsan så låter det väldigt roligt. OWHITE VÄÄÄN.

Vi har av nån skum anledning kört runt hela sommaren och sagt så. Hela min familj. Ungarna med som inte har en aning om vad vi snackar om.

Ja. Nu vet ni det.

Parkera aldrig intill en vit van.

Helvetes OS

- ÅH! Är det där Japan? Är Japan med i OS?

- Ja.

- Är Kina med?

- Ja alla länder är med i OS.

- Är Sverige med?

- Ja, alla länder är m...

- Är Helevetet med?!

- Helvetet är inget land.

- Va!? Är dom i London?!

(Lillebror:) - Är VI i London?!


Ständigt denna förvirring.

Samtal mellan makar. (That is why I love you)

I bilen. Mamman har fått syn på sin vilda uppsyn i bakspegeln.

- Herrejävlar var jag ser ut!

- Äh... Du är så fin så...

- Jag ser helt vild ut ju! Jag har inte borstat håret på flera dar! Och jag sov fan i den här tröjan. Men vafan. Jag ska ju bara till Mellerud. Jag lär ju inte träffa på nån jag känner.

- Nä.

(Den ända jag känner i Mellerud är en gammal klasskompis och hon har redan sett mig och min "eftergraviditetskropp" i bikini. Hon jobbade nämligen på badhuset blev jag varse om när jag var där och badade. Bara det är ju en historia i sig)

- Jag menar. I will not meet anyone important.

- Robert Pattinson sitter kanske på pizzerian och gråter.

- Ja. Och säger: - I was looking for a slightly overweight redhaired mother of three to comfort me and here you are... And you are TOO MUCH!! I can´t take it!! You look wild! Like you been living under a bush!! What have you done to yourself!!

- Ja. Det är precis det som kommer hända.

- Tur att jag har en massa andra Twilightmammor som jag kan skicka honom till.

- Jättetur.


Sen åt vi pizza. Gröna Miljö heter den godaste pizzan på Pizzeria Vita Sannar i Mellerud. Det är fetaost och kebabsås på. Säkert tillräckligt med kalorier på för att mätta halva sydsudan. Och jag tänkte att vafan, Robert Pattinson satt fan inte på pizzerian så skitsamma. Och vi smugglade även med Matildas hamster. Igen kom på oss.

Sommarlov

Jag vet att jag varit skitkass på att blogga ett tag.

Men tre barn och en pendlande gubbe har varit lite för mycket för till och med mig.
Sa jag att jag fått ihop tretti högskolepoäng med den här terminen. Jo, jag har gjort det med. Pluggat alltså. Mitt i bebisfödandet.

Men nu tar jag sommarlov. Vi drar till landet.

Jag ska sitta på trappan och glo ut över landskapet. Dricka kaffe. Måla teckningar. Läsa böcker. Lyssna på p1 och ha det superfint.

Jag kommer tillbaka i augusti och då kommer jag vara sjukt sugen på att skriva saker!

Ses!!

När Myra föddes

Jag har ju lovat er att berätta om hur det var när hon föddes. Så här kommer berättelsen.

Det började nån gång tidigt tidigt på morgonen. Jag vaknade till av att något som kunde vara en värk. Äntligen. Det är den 30 mars och jag var beräknad att föda den 20. Alla människors konstanta tjat tillsammans med foglossningen från helvetet har gjort att jag har gett upp. Det kommer aldrig att komma ut nån bebis. Jag är helt bergsäker på det och snudd på psykotisk.
Så därför somnar jag om när den där kanske värken gett sig till känna.

Jag vaknar igen en stund senare. Mera värk. Jag är helt säker på att det bara är nåt som spökar i tarmarna och tänker nästan somna om men så hör jag att Magnus är i duschen och tänker att det nog är smart att om han är hemma ändå. Han pendlar till jobbet och det tar minst en och en halv timme för honom att komma hem. Ifall han skulle behöva komma hem fort...
Så jag går upp och säger att han kanske inte ska åka till jobbet idag för idag kanske det händer.
Han kryper ner i sängen en stund till och vi somnar om tills min klocka ringer och det är dags för barnen att gå upp och gå till skolan och förskolan.

Det är fredag och jag packar ner sova över-kläder och discokläder i Matildas ryggsäck. Pyjamas, tandborste och gosehunden i en påse till Viggo. Vi har bestämt att Matilda ska gå med sin bästis till skoldiscot och sen få sova över där ifall, ifall det händer nåt. Jag berättar för barnen att idag kanske lillasyster är på väg och att det kan hända att farmor kommer att hämta Viggo idag. Och att Matilda kanske får sova hos sin kompis. Dom blir uppspelta och glada och jag försöker hålla masken när det börjar göra mer och mer ont.

Sen äter vi frukost och gör oss iordning och jag kör Matilda till skolan. Än är det såpass så jag kan köra bil.

Magnus lämnar Viggo och jag ber honom handla lite saker på vägen hem. Jag vill ha Aftonbladet att läsa i sängen och fryspizza till lunch. Jag har ätit det innan dom andra barnen fötts och jag har fått för mig att det är det som jag måste ha innan jag föder barn. Fast jag är ändå rätt säker på att det som är bara är förvärkar och det inte kommer komma nån bebis. Inte idag iallafall. Men det känns väldigt lugnt och skönt när jag vet att alla små har det bra och fixat för sig.

Vi ligger i sängen och läser tidningar och försöker vila. Värkarna kommer tätare och tätare. Vid tiotiden flyger jag upp ur sängen och tror att jag har kissat på mig. Magnus undrar om jag inte tror att det är vattnet som gått men jag muttrar nåt om kiss och slemproppar och att det är rätt äckligt att föda barn på såna vis.

Vid halv elva så har jag ändå en känsla av att om jag ska få ätit den där fryspizzan så måste vi nog värma på den nu. Så Magnus går ut i köket och värmer och vi käkar. Jag får hela tiden ställa mig upp och luta mig mot bänken där micron står och andas för att möta värkarna. Magnus säger att när vi har ätit upp så ska vi nog ringa förlossningen. Jag tycker att han överdriver. Det här är bara början. Dom andra ungarna har behövt minst ett dygn på sig att komma ut.
Men jag ringer ändå. Eller han ringer och dom vill prata med mig men jag får en värk igen och kan inte prata.
Jag vill så hemskt gärna vilja komma till Mölndal där dom andra barnen är födda och jag har tur så det finns en plats på Mölndal just precis då.

Magnus ringer en taxi. Vi tar väskorna och går ut för den ska komma direkt. Det är mitt på dan och det känns jättekonstigt att åka iväg sådär mitt på dan. När Matilda föddes åkte vi in kl 6 på morgonen och med Viggo kl 12 på natten.

Taxichaffören är en snäll trygg gubbe. Jag tror att han luktar lite gammal cigg. Som min pappa. Det känns bra. Han kör sjukt bra hela vägen, jag känner inte av ett enda gupp. Vi frågar om han är vad vid att köra folk till förlossningen och han berättar om att han körde en tjej häromveckan som hade så ont att hon stod på knä i baksätet och kved. Och att han själv hade fyra barn, när nummer två skulle ut så gick det så fort att han släppte av frugan och gick för att parkera bilen och när han kom upp på avdelningen så var det klart. Precis så sa han. Så slänger han ett öga på mig i bakspegeln och jag undrar om han menar att det här kommer gå lika fort.

När vi är framme vi sjukhuset så kommer jag inte ur bilen för det kommer en värk. Och sen en till innanför dörrarna. Det känns kul för jag minns att jag stått på precis samma fläck och hållt mig i väggen och bara tänkt på att andas andas andas och upp i mitt huvud finns en plats där inget gör ont. Där har jag bestämt mig för att vara. Jag undrar hur många det är som stått där och haft en värk. Precis på den fläcken på Mölndals sjukhus.

Vi åker hissen upp till elfte våningen. Utanför hissen kommer en värk till och barnmorskorna som möter oss låter oss göra det i lugn och ro. Vi får ringa på klockan när jag kan gå in.

Sen får vi komma in på ett undersökningsrum. Det är samma rum som jag fastnade på i fyra timmar när Matilda föddes. Då var jag livrädd och skakade och eftersom det var fullt på avdelningen så var min enda smärtlindring att få varmt vatten spolat på min rygg. Jag har för mig att vi var där i fyra timmar, på toan med en handdusch på ryggen, innan vi fick plats på ett rum den gången.
Den här gången är det anorlunda. Jag hävdar fortfarande att det bara är förvärkar. Men jag kan inte ligga ner när dom ska undersöka mig. Jag ålar runt på en brits och ber om ursäkt för att jag kletar ner gardinerna med nån slags goja som dom kletat på min mage för att lyssna på Myras hjärta. Det är helt omöjligt för dom att kolla hur mycket jag har öppnat mig för jag klarar inte att ligga still tillräckligt länge.

Vi har en gammal snäll barnmorska med grått hår. Efter en timme kommer hon in och säger att hon gjort ordning ett rum åt oss och att vi kan undersöka mig där. Jag protesterar och säger att det minsann bara är förvärkar men då kontrar hon med att det finns lustgas i rummet och då följer jag glatt med som en hund och hon har korv i fickorna.

Klockan är halv två på dan. Jag är öppen tre centimeter och får en vit rock, en gåstol att hänga på, en massagegrej i trä till Magnus som han kan trycka in i min rygg. Och lustgasen. Kära kära vän. Barnmorskan berättar att hon har vridit upp styrkan på max och om det är nåt mer som dom kan hjälpa mig med så är det bara att ringa på klockan.

Jag blir stenpackad direkt. Utanför fönstret är det en klar vacker och strålande vårdag. Jag får en underbar känsla av att jag är fjorton år och det är valborg och jag är i slottskogen och har fått i mig en kasse folköl. Och det som är bäst med alltihop är att jag har en kasse folköl kvar, gömd i en buske. När barnmorskorna kommer in så frågar dom hur det går med mig. Jag får för mig att det är ordningsvakter eller poliser och skärper mig som om jag vore en full fjortis på valborg. Magnus ser allting, han vet precis vad jag håller på mig och vi skrattar jättegott när dom lämnat oss ensamma igen.

Jag checkar in på förlossningen på facebook och vi skrattar ändå mer åt det. Jag har en låtlista på spotify som mina vänner hjälpt mig att få ihop och vi lyssnar på den. Det känns som att vi har fest. Jag är på ytterst gott humör. Det kan bero på att värkarna kommer så sjukt tätt att jag inte hinner nyktra till emellan lustgasen.

Värkarna kommer så tätt att jag inte hinner tänka på dom. Det är bra. Jag gör inget annat än att koncentrera mig på att vara precis där jag är just nu. Lustgas gör också att man totalt tappar tidsuppfattningen. Jag känner ganska att jag måste sätta mig ner lite. Och plötsligt gör det sådär helvetets ont som det gjorde på slutet när Viggo föddes. Då höll det på i två timmar. Jag hinner säga till Magnus att nu, nu börjar helvetet. Jag skriker in i masken på slutet av värken och hinner tänka att jag nog inte pallar det här och att jag ska be om jag kan få ryggbedövning i alla fall. Nästa värk har jag lagt mig ner på sidan och när jag skriker in i masken så slutar skriket med det där härliga grymtande ljudet som man ger ifrån sig när man ska krysta.

Jag säger att det omöjligt kan vara dags än men barnmorskan vill undersöka om jag öppnat mig klart. Det kan ha gått fort säger hon. Hon kollar och jag får en värk och innan jag får svaret av henne så måste hon låta sin elev kolla med. Jag ligger och grymtar och håller emot och hör hur hon säger med pedagogisk röst att "Nu säger jag ingenting utan du får kolla och se vad du säger." Om man har läst pedagogik tre år så fattar man att det är klart för att krysta men att hon ska lura eleven lite. Jag känner en barnmorska lite och hon berättade att det var som att stoppa in fingrarna i en syltburk när man ska kolla hur öppen nån är. Innan man lärt sig hur det ska kännas iallfall. Jag kan ju ana hur det är för stackarn.

Men tillslut får jag säga till dom att sluta vela. Kan jag krysta eller inte för det är sjukt svårt att hålla emot. Jag får lov. Äntligen. Jag försöker slappna av och låta kroppen göra jobbet. Det är som att kräkas. Fast åt fel håll.

På andra värken känner jag hur huvet åker ut och sen tillbaka igen. En mycket skum känsla. Så tror jag att jag får tre eller fyra krystvärkar till och så är hon ute. Lilla skruttan. Hon hänger halvt upponer mellan mina ben och en barnmorska gnuggar henne på ryggen. Jag skyndar mig att knäppa upp skjortan och så får jag henne på bröstet. Hon är slemmig och ser sur ut hon är helt underbar.

Om jag skulle göra om det igen? Japp! Lätt, gärna i nästa vecka.
Vara gravid en gång till? Inte en jävla chans i helvetet. Aldrig.

Och just det. Hon vägde 3620 gram och hon föddes kl 14.55. Vi var två och en halv timma på sjukan.

Angående fotbolls em.

Matilda: - Såååå onödigt!

Jag: -Vadå?

Matilda: -Meh! Dom får springa så himla långt efter bollen!

Jag: -Menar du att dom har lite för stor plan?

Matilda: -Ja, dom skulle ha en mindre så hade det inte varit så jobbigt för dom.


Mmmm. Ja.

Hört från rummet intill

- Du är doktor Ägg.

- Nej, du är doktor Ägg.

- Nej, du är doktor Ägg.

- Nej DU är doktor Ägg.

- Nej DU är doktor Ägg!

- Nej DU ÄR DOKTOR ÄGG!

- NEJ DU ÄR TJOCKA DOKTOR ÄGG!

- NEJ DU ÄR TJOCKA DOKTOR ÄGG!!

- NEJ DU ÄR TJOCKA FETA DOKTOR ÄGG!!

- NEJ DU ÄR TJOCKA FETA DOKTOR ÄGG!!!!!!

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!


Om nån har upplysningar om vem fan doktor Ägg är så blir jag glad för det. En ledtråd kan vara att han är tjock och fet och inget att sträva efter.

Rock n roll-pappan

- Viggo, du vet, pappa ska ju spela rocknrollkonsert i helgen så det var därför han var tvungen att åka och träna lite på det. Jag vet att du längtar efter honom men dom måste ju öva sig lite så det låter bra på konserten.

- Okej....

- Vet du vad stället heter som dom ska spela på?

- Näääää...

- Kladdiga fingrarna.

- Jaha.


Cirka 12 timmar senare:

- Pappa!

- Hej! Jag är hemma nu!

- Pappa, vet du. Jag vet vad det rocknrollband heter.

- Jasså.

- Det heter Klantiga fingrarna.

Dagens huvudet i sanden

Hänger lite ihop med det där jag skrev nyss om att bara öppna sin post en gång i månaden...

Orkade äntligen kolla mejlet jag fick från csn för några veckor sen. Det var döpt: Beslut från csn och lät olycksbådande. Bäst att försöka förtränga tänkte jag.

Csn hade också fått information någonstans ifrån att jag fått ett barn till. Och beslutat att ge mig typ 276 spänn mer i månaden för det.

Det var ju bra.

Brålanda-Karro säger att man kan ha nån slags diagnos om man gör såhär. Inte öppnar posten och låter bli att göra viktiga saker i tid fast man måste.
Är det så eller?

Dagens: Hur tänkte ni där?

Jo vi lekte ekonomistuga här igår och betalade räkningar och deklarerade.

Min deklaration är numera så piece of kaka att jag kunde göra den i en reklampaus på Arga snickaren.

Sen öppnade vi hela månadens post. Vi gör alltid så. Och varje månad lovar jag mig själv att jag ska bli bättre på att öppna posten. Minst en gång i veckan ska jag minsann öppna alla brev.
Men sen hinner jag knappt plocka upp skiten från hallgolvet och så ser jag på kuverten vad det är för nåt. Typ, Telenor, dig lägger jag här. Reklam från nåt ställe som vill att vi ska låna pengar av dom, dig lägger jag i högen. Hej på dig Radiotjänst. Dig lägger jag här utan att öppna.
Och snabbare än man tror så har det gått en månad till. Och man får öppna alla brev på samma gång.
Ibland är det lite opraktiskt för man missat att man inte betalat typ en elräkning och så får man en påminnelse och den missar man med för man tänker att det är en elräkning till. Ärligt, hur många jävla elräkningar får man inte egentligen? Och sen kommer det en inkassogrej för elräkningen och den tror man är ett käckt brev från nåt företag som upplyser en om att man kan få låna pengar av dom för superhög ränta och dom frågar inte efter någon säkerhet alls. Så man lägger den bara på högen och får en glad överraskning när man öppnar hela månadens brev på en gång.

Ibland är det väldigt praktiskt för det kan vara olika inbjudningar och upplysningar om saker som ska hända och när man öppnar brevet så har det där redan hänt och man behöver inte ens fundera på om man ska hinna gå eller inte.

Igår tog Magnus hela månadens brev och viftade med och lekte att han var Arga snickaren:

- Vad är det här?!! Här ligger ju hela månadens brev! Är det så här ni gör?!!

Och jag fyllde i:

- Har ni barn som lever i det här också?! VA!! Det ser ut som HELVETET i hallen!!

Och så kom vi på att det nog mer var ett fall för lyxfällan. Fast ändå inte. Om vi svarat på dom där käcka breven från ställen som vill låna ut pengar till oss så hade det kanske varit det. Och denna månaden var det inte ett enda inkasso i högen.

Iallafall så hittade jag ett brev som jag trott var från bibblan med en påminnelse om sena bibblaböcker. Men det var det inte, det var från tanten som bestämmer över dagisplatser på kommunen. Hon undrade om Viggo skulle ha kvar sin plats för hon hade fått information om att vi fått ett barn till. Vi kunde välja mellan att kryssa i rutan för att göra honom till ett 15-timmars barn eller säga upp platsen. Och sen, det bästa av allt: Svar önskades inom fem dagar.

FEM DAGAR! Det skickar dom ut till folk som just har fått en bebis!
Herregud, man är ju glad om man hinner tvätta håret inom fem dagar.



Eller gå och bajsa.

To do listan...

Har lyckats deklarera, betala räkningarna nästan i tid och beställa tid för efterkontroll hos barnmorskan.
Efter förra ungen så kom jag inte iväg förrän det hade gått typ 5 månader efter att han hade ploppat ut.

Har inte lyckats byta till sommardäck på bilen och laga punkan på barnvagnen.
Barnvagnen låter som en luftballong. Ni vet när man är ute och går en sommarkväll och det kommer en luftballong pysandes högt uppe ovanför dig. Det är ett av mina favoritljud. Fast jag vill inte ha det på min barnvagn.

Jag har inte heller lyckats passa på att sova medans bebisen sover. Det här är andra dagen i rad som följer på en natt där bebisen vägrat sova. 7 timmars sömn på 2 dygn är lite lite.




När jag tänkte ut det här inlägget så var det mycket roligare än det blev. Förlåt.