Jag åkte tåg till Norrland häromdan.
Eftersom jag ha väldigt lätt att störa mig på hur folk pratar så kändes det inte sådär jättebra att jag hade glömt mina hörlurar hemma.
Det började med nån form av mental meltdown när jag insåg att jag skulle dela tåg med tvåtusen hemvändande stockolmare som vart på Way out west.
Vadsadu? Hur jag kände igen dom? Jo ser du, dom är väldigt lätta att känna igen. Dom har alla väldigt korta shorts , låga Converse och stort hår uppe på huvet och till det har dom ofta stora ugly brillor. Och ja, tjejerna har liknande stil.
Jag såg framför mig att jag skulle få sitta i tre timmar och lyssna på dryga skämt om hur bra det är i stockholm och hur töntigt det är i göteborg.
Men som tur var så sov alla gott hela vägen och höll därmed käft.
Jag hade inte riktigt lika mycket tur nästa etapp på resan. Mellan stockholm och sundsvall. Två platser bakom mig satt en riktig gubbe.
En såndär som varit precis överallt i hela världen. Och därmed VET hur allting är. Vad är det med såna gubbar egentligen. Inte en gång på 3,5 timme hörde jag honom säga: Jag TYCKER. Eller andra människor tycker att.... Nä alla meningar startade med: DET ÄR. Tex: Han hade rest runt i världen och alla meningar startade med: DET ÄR så här och så här i Holland. Och när man kommer dit så GÖR MAN så här. Och han visste allt om hur man fjällvandrar. Och sen. Sen kom själva dödstöten, när jag allvarligt funderade på att gå bak och be honom för gudskull hålla käft för ingen har väl bett om din åsikt som inte ens är allområdande - för det är din jävla åsikt och bara för att du tycker att det är så där när man fjällvandrar så betyder det väl inte att alla tycker så eller att DET ÄR så.
Sen började han prata om teorierna bakom DaVincikoden, som att det var en ny bok och att det verkligen verkligen var coola grejer att snacka om. Och ja, han började varje mening med DET ÄR.
Jävla gubbjävel.
Sen gick jag på toa för att se vem fan han pratade med, för det lät inte som nån han kände och det var en väldigt väldigt ung tjej som, om hon inte hatade gubbar innan, förhoppningsvis gör det nu.
Herregud.
När jag åkte hem satt det en tant framför mig. Eller ja, hon var väl egentligen inte så jävla mycket äldre än mig men ja... Hon pratade hela tiden väldigt uppfodrande med sin resekamrat. Jag fick intrycket att hon pratade med sin tonårsson. Det var lite halvilsket, auktoriärt snack som antagligen skulle hjälpa honom att få ett jobb han sökte. Efter typ en timme reste dom sig och gick till Bistron. Då såg jag att det inte var hennes son. Utan hennes man typ. Dom verkade ha ett väldigt väldigt märkligt förhållande.
Jag ska nog inte åka tåg på länge nu känns det som.
Och nästa gång måste jag ha hörlurar som funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar