Alltså.
Man går hela vintern och längtar efter värme och ljus och sol och grönt och att livet ska bli så härligt och BRA. Bara våren kommer.
Och så kommer den. Och alla roliga grejer som hör till. Det är dagis-sommarfester och vernissage på skolan för barnens teckningar och kvartsamtal och själv har man så RÖVENS mycket som ska bli klart i skolan och alla människor ska fylla år och man ska som vanligt hinna med gympapåsar och osa på grejer och mejla viktiga mejl och fylla i vad man ska plugga resten av sin utbildning för att dom jävlarna har gjort om hela utbildningen man går på så inget man valt gäller längre och när fan ska man hinna träna egentligen för kroppen är så överfull av stresshormoner och inte en jävla endorfin finns att tillgå och man hinner inte ens laga mat så man överlever på kakor från alla kalas och bilringen växer och växer i takt med ångesten och ens man söker jobb som man hoppas väldigt mycket att han ska få och att han ska bli klar med sin förbannade jävla uppstatsjävel snart så han kan bli på gott humör igen och man tittar i kalendern flera gånger om dagen om drömmer om att i juni. Då ska det bli lugnt och skönt. Livet alltså.
Nån som känner igen sig?
Det är bara i maj man blir stressad över trevliga saker som födelsedagskalas och fina barnuppvisningar....
word...
SvaraRadera