Biljävlar i mitt liv. (del ett)

När man är 41 år och är gift och har tre barn och bor i en villa i ett lugnt villaområde och dessutom är en ordentlig förskolärare hela dagarna - då går man inte ut och slår sönder sin stora feta familjebuss men ett schysst järnrör. Även om man vill. Man har skaffat sig en slags spärr. MEN biljäveln skulle minsann behöva ett kok stryk just nu.

Om 7 veckor kan vi hämta vår nya bil. Den är så ny att den inte ens är byggd än. Och vi ska inte ens äga den utan betala varje månad för att nån annan ska ta skiten om det blir nån skit. Så sjukt trött är jag på att bilar alltid krånglar och beter sig.

Jag tror att bilar har nån slags själ. Och en slags egen vilja. Som egentligen gör allt den kan för att uppföra sig tvärtom mot hur man vill att den ska göra.

Ett av mina första minnen är att jag är med pappa och köper en blå volvo 240. Jag har räknat ut att jag måste varit typ 3 år men jag minns fortfarande vilket hus det var vi var i och att pappa lägger upp 10 tusen spänn i kontanter på furubordet. (Jo, jag måste varit 3 för vi åkte till Italien med den bilen sen. 1977. Jag är född -73. Gör matten. )

Vi drog runt i den där Volvon ganska länge. Sen hade mina föräldrar nån skum fas i sitt liv där dom körde runt i varsin Hundkoja. Inte såjättecoolt när man går på mellanstadiet i en liten by och helt inte vill sticka ut. Gärna i kombo med att morsan hade svart hatt och att min farsa är så lång så när han klev ur bilen så liksom vecklade han ut sig som om han vore hopfällbar. Sen körde morsan runt i lite olika märkliga bilar som jag verkligen undrar var hon hittade dom. En mörkgul skum sketbil som hade den vanliga sketbils-funktionen att man bara kunde öppna bildörren innifrån genom att veva ner rutan och använda handtaget på utsidan. Gött. Har haft flera bilar med den funktionen. En röd Opel Rekord hade hon med. Typ världens största kombi. Om du tror att gamla volvo- kombibilar är stora så googla Opel Rekord. En gång förirrade hon sig in på en gångbana med metallstaket. Som slutade i trappor och morsan fick backa. Det slog gnistor om bilen när hon backade på räcket. Hela vägen ner. Vår jättestora hund som satt bak i kombin fick tokspel och klämde sig i mellan gallret fram till oss i sätena. Sen hittade hon en grön 140 på en dåligt upplyst bilfirma på Backaplan. Ungefär där det har smällts upp ett par nya kvarter med skitdyra lägenheter nu. Oh, the good old Days... I alla fall så lärde vi oss hur det låter när det är nåt fel på kardanknuten (och att det fanns en sån) när vi åkte hem i höstmörkret. Och jag antar att morsan lärde sig att det kan vara smart att provköra en bil innan man köper den. Som tur var så hade bilförsäljaren ett gott öga till morsan och kom gärna och fixade till kardanen. Sen fortsatte han att dyka upp och ja... morsan tyckte väl att han var söt och det är ju alltid bra att ha ihop det med nån som är händig.
Jag lärde mig faktiskt att köra bil en den gamla 140:in. Om det är nån av er som läser som inte vet vad en 140 är så är det som en 240 men med runda lampor fram. Ganska gullig. Som att baxa runt ett kassaskåp när man kör på smala kringelikrokvägar på landet.

Men nu skulle det här ju handla om mina egna sketbilar. Bäst att skriva ett nytt inlägg med ny rubrik för att inte röra ihop det.

Opel Rekord