Idag skulle jag byta en sladd på Clas Ohlsson.
Ifall ni blev nyfikna på vad det var för en sladd så kan jag berätta att det var en sån som man ska sätta i sin vanliga telefon-telefon in i modemet så att telefonförsäljarna och ens morsor kan ringa igen. Det är inte lätta att få tag i en sån sladd. Det är tredje gången jag vart in på Clas Ohlsson idag för att byta. Har ni noterat alla viktig information nu?
Bra.
Iallafall så kändes det inte direkt som att dom älskade mig när jag ställde mig där i servicedisken och såg lite lagom trött ut. Det var sjukt lång kö av sura människor som köpt fräsiga julklappar av märket Asaklitt (vi får prata om det där namnet någon gång tycker jag) iallafall så stod dom i kö och såg sura ut och dom extrainsatta stackarna som jobbade i affären såg svettiga och stressadesomfan ut. Och alla hade blå tröjor där det stod att man inte skulle glömma batterierna. Det var ju bra.
Vet ni hur det slutade? Jag fick en ny sladd. Jättebra. Och sen fick jag tillbaka resten som stod på kvittot. 170 spänn. Det var egentligen det som var kvar på vad telefonen kostade. Fast telefonen lämnade jag ju inte tillbaka.
Han måste varit så sjukt stressad killen. Undrar hur han tänkte: "Ok, hon lämnar tillbaka en sladd och byter den mot en annan sladd som typ är likadan. Då är det nog logiskt att den hon lämnade in kostade 170 spänn mer."
Jag tvekade i typ en halv sekund och sen tänkte jag att Clas Ohlsson nog hade råd med det. Och att killen faktiskt var lite sämre än mig på matte. Jag trodde inte det var möjligt.
Jaha. Det var väl det. Världens mest ointressanta blogginlägg. Fast det var ju väldigt synd att jag inte skulle byta nån dyrare grej.
Och nu väntar jag bara på att dom ska sätta igång och ringa ifrån Damernas värld, Din el och com hem. Bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar