"Det är så typiskt Viggo"

Stackars min lille pojk. Han har alltid så grym otur. Den enda människan på jorden som kan sitta på golvet och ramla och nästan bryta armen. Det är sant. Han har gjort det en gång.

Idag har han grinat fyra gånger här på eftermiddan.

Först knuffade Matilda ner honom från ett spel. Ett dataspel alltså. Han blev helt knäckt.

Sen hittade jag honom under täcket i hans nersläckta rum där han grät högljutt under täcket. Då hade Myra dragit honom i håret. I "nackskinnet" som han kallade det själv.
Lite senare var han igång igen. Jag satt i köket och försökte plugga när han ulk-gråtande kommer genom hallen och gå in på toa. Då hade Matilda kört över hans tå med skate-boarden.

Sen kom droppen. Finalen. Mitt i läggningen. Magnus kommer in i vardagsrummet med sagoboken, redo att läsa gonattsagan för dom stora. Han hittar Viggo tyst gråtande, samtidigt som han håller sig för armen.

- Vad är det som har hänt nu? (pappatålamodet håller på att ta slut för dagen)

Matilda: - Alltså, det är så typiskt Viggo.

Magnus: - Vad är det som har hänt då?!

Matilda: - Jag bet honom.