När Myra föddes

Jag har ju lovat er att berätta om hur det var när hon föddes. Så här kommer berättelsen.

Det började nån gång tidigt tidigt på morgonen. Jag vaknade till av att något som kunde vara en värk. Äntligen. Det är den 30 mars och jag var beräknad att föda den 20. Alla människors konstanta tjat tillsammans med foglossningen från helvetet har gjort att jag har gett upp. Det kommer aldrig att komma ut nån bebis. Jag är helt bergsäker på det och snudd på psykotisk.
Så därför somnar jag om när den där kanske värken gett sig till känna.

Jag vaknar igen en stund senare. Mera värk. Jag är helt säker på att det bara är nåt som spökar i tarmarna och tänker nästan somna om men så hör jag att Magnus är i duschen och tänker att det nog är smart att om han är hemma ändå. Han pendlar till jobbet och det tar minst en och en halv timme för honom att komma hem. Ifall han skulle behöva komma hem fort...
Så jag går upp och säger att han kanske inte ska åka till jobbet idag för idag kanske det händer.
Han kryper ner i sängen en stund till och vi somnar om tills min klocka ringer och det är dags för barnen att gå upp och gå till skolan och förskolan.

Det är fredag och jag packar ner sova över-kläder och discokläder i Matildas ryggsäck. Pyjamas, tandborste och gosehunden i en påse till Viggo. Vi har bestämt att Matilda ska gå med sin bästis till skoldiscot och sen få sova över där ifall, ifall det händer nåt. Jag berättar för barnen att idag kanske lillasyster är på väg och att det kan hända att farmor kommer att hämta Viggo idag. Och att Matilda kanske får sova hos sin kompis. Dom blir uppspelta och glada och jag försöker hålla masken när det börjar göra mer och mer ont.

Sen äter vi frukost och gör oss iordning och jag kör Matilda till skolan. Än är det såpass så jag kan köra bil.

Magnus lämnar Viggo och jag ber honom handla lite saker på vägen hem. Jag vill ha Aftonbladet att läsa i sängen och fryspizza till lunch. Jag har ätit det innan dom andra barnen fötts och jag har fått för mig att det är det som jag måste ha innan jag föder barn. Fast jag är ändå rätt säker på att det som är bara är förvärkar och det inte kommer komma nån bebis. Inte idag iallafall. Men det känns väldigt lugnt och skönt när jag vet att alla små har det bra och fixat för sig.

Vi ligger i sängen och läser tidningar och försöker vila. Värkarna kommer tätare och tätare. Vid tiotiden flyger jag upp ur sängen och tror att jag har kissat på mig. Magnus undrar om jag inte tror att det är vattnet som gått men jag muttrar nåt om kiss och slemproppar och att det är rätt äckligt att föda barn på såna vis.

Vid halv elva så har jag ändå en känsla av att om jag ska få ätit den där fryspizzan så måste vi nog värma på den nu. Så Magnus går ut i köket och värmer och vi käkar. Jag får hela tiden ställa mig upp och luta mig mot bänken där micron står och andas för att möta värkarna. Magnus säger att när vi har ätit upp så ska vi nog ringa förlossningen. Jag tycker att han överdriver. Det här är bara början. Dom andra ungarna har behövt minst ett dygn på sig att komma ut.
Men jag ringer ändå. Eller han ringer och dom vill prata med mig men jag får en värk igen och kan inte prata.
Jag vill så hemskt gärna vilja komma till Mölndal där dom andra barnen är födda och jag har tur så det finns en plats på Mölndal just precis då.

Magnus ringer en taxi. Vi tar väskorna och går ut för den ska komma direkt. Det är mitt på dan och det känns jättekonstigt att åka iväg sådär mitt på dan. När Matilda föddes åkte vi in kl 6 på morgonen och med Viggo kl 12 på natten.

Taxichaffören är en snäll trygg gubbe. Jag tror att han luktar lite gammal cigg. Som min pappa. Det känns bra. Han kör sjukt bra hela vägen, jag känner inte av ett enda gupp. Vi frågar om han är vad vid att köra folk till förlossningen och han berättar om att han körde en tjej häromveckan som hade så ont att hon stod på knä i baksätet och kved. Och att han själv hade fyra barn, när nummer två skulle ut så gick det så fort att han släppte av frugan och gick för att parkera bilen och när han kom upp på avdelningen så var det klart. Precis så sa han. Så slänger han ett öga på mig i bakspegeln och jag undrar om han menar att det här kommer gå lika fort.

När vi är framme vi sjukhuset så kommer jag inte ur bilen för det kommer en värk. Och sen en till innanför dörrarna. Det känns kul för jag minns att jag stått på precis samma fläck och hållt mig i väggen och bara tänkt på att andas andas andas och upp i mitt huvud finns en plats där inget gör ont. Där har jag bestämt mig för att vara. Jag undrar hur många det är som stått där och haft en värk. Precis på den fläcken på Mölndals sjukhus.

Vi åker hissen upp till elfte våningen. Utanför hissen kommer en värk till och barnmorskorna som möter oss låter oss göra det i lugn och ro. Vi får ringa på klockan när jag kan gå in.

Sen får vi komma in på ett undersökningsrum. Det är samma rum som jag fastnade på i fyra timmar när Matilda föddes. Då var jag livrädd och skakade och eftersom det var fullt på avdelningen så var min enda smärtlindring att få varmt vatten spolat på min rygg. Jag har för mig att vi var där i fyra timmar, på toan med en handdusch på ryggen, innan vi fick plats på ett rum den gången.
Den här gången är det anorlunda. Jag hävdar fortfarande att det bara är förvärkar. Men jag kan inte ligga ner när dom ska undersöka mig. Jag ålar runt på en brits och ber om ursäkt för att jag kletar ner gardinerna med nån slags goja som dom kletat på min mage för att lyssna på Myras hjärta. Det är helt omöjligt för dom att kolla hur mycket jag har öppnat mig för jag klarar inte att ligga still tillräckligt länge.

Vi har en gammal snäll barnmorska med grått hår. Efter en timme kommer hon in och säger att hon gjort ordning ett rum åt oss och att vi kan undersöka mig där. Jag protesterar och säger att det minsann bara är förvärkar men då kontrar hon med att det finns lustgas i rummet och då följer jag glatt med som en hund och hon har korv i fickorna.

Klockan är halv två på dan. Jag är öppen tre centimeter och får en vit rock, en gåstol att hänga på, en massagegrej i trä till Magnus som han kan trycka in i min rygg. Och lustgasen. Kära kära vän. Barnmorskan berättar att hon har vridit upp styrkan på max och om det är nåt mer som dom kan hjälpa mig med så är det bara att ringa på klockan.

Jag blir stenpackad direkt. Utanför fönstret är det en klar vacker och strålande vårdag. Jag får en underbar känsla av att jag är fjorton år och det är valborg och jag är i slottskogen och har fått i mig en kasse folköl. Och det som är bäst med alltihop är att jag har en kasse folköl kvar, gömd i en buske. När barnmorskorna kommer in så frågar dom hur det går med mig. Jag får för mig att det är ordningsvakter eller poliser och skärper mig som om jag vore en full fjortis på valborg. Magnus ser allting, han vet precis vad jag håller på mig och vi skrattar jättegott när dom lämnat oss ensamma igen.

Jag checkar in på förlossningen på facebook och vi skrattar ändå mer åt det. Jag har en låtlista på spotify som mina vänner hjälpt mig att få ihop och vi lyssnar på den. Det känns som att vi har fest. Jag är på ytterst gott humör. Det kan bero på att värkarna kommer så sjukt tätt att jag inte hinner nyktra till emellan lustgasen.

Värkarna kommer så tätt att jag inte hinner tänka på dom. Det är bra. Jag gör inget annat än att koncentrera mig på att vara precis där jag är just nu. Lustgas gör också att man totalt tappar tidsuppfattningen. Jag känner ganska att jag måste sätta mig ner lite. Och plötsligt gör det sådär helvetets ont som det gjorde på slutet när Viggo föddes. Då höll det på i två timmar. Jag hinner säga till Magnus att nu, nu börjar helvetet. Jag skriker in i masken på slutet av värken och hinner tänka att jag nog inte pallar det här och att jag ska be om jag kan få ryggbedövning i alla fall. Nästa värk har jag lagt mig ner på sidan och när jag skriker in i masken så slutar skriket med det där härliga grymtande ljudet som man ger ifrån sig när man ska krysta.

Jag säger att det omöjligt kan vara dags än men barnmorskan vill undersöka om jag öppnat mig klart. Det kan ha gått fort säger hon. Hon kollar och jag får en värk och innan jag får svaret av henne så måste hon låta sin elev kolla med. Jag ligger och grymtar och håller emot och hör hur hon säger med pedagogisk röst att "Nu säger jag ingenting utan du får kolla och se vad du säger." Om man har läst pedagogik tre år så fattar man att det är klart för att krysta men att hon ska lura eleven lite. Jag känner en barnmorska lite och hon berättade att det var som att stoppa in fingrarna i en syltburk när man ska kolla hur öppen nån är. Innan man lärt sig hur det ska kännas iallfall. Jag kan ju ana hur det är för stackarn.

Men tillslut får jag säga till dom att sluta vela. Kan jag krysta eller inte för det är sjukt svårt att hålla emot. Jag får lov. Äntligen. Jag försöker slappna av och låta kroppen göra jobbet. Det är som att kräkas. Fast åt fel håll.

På andra värken känner jag hur huvet åker ut och sen tillbaka igen. En mycket skum känsla. Så tror jag att jag får tre eller fyra krystvärkar till och så är hon ute. Lilla skruttan. Hon hänger halvt upponer mellan mina ben och en barnmorska gnuggar henne på ryggen. Jag skyndar mig att knäppa upp skjortan och så får jag henne på bröstet. Hon är slemmig och ser sur ut hon är helt underbar.

Om jag skulle göra om det igen? Japp! Lätt, gärna i nästa vecka.
Vara gravid en gång till? Inte en jävla chans i helvetet. Aldrig.

Och just det. Hon vägde 3620 gram och hon föddes kl 14.55. Vi var två och en halv timma på sjukan.