Apropå spindlar så tog jag fram den gröna prickiga vaxduken idag. Vi var på landet och Magnus och barnen överraskade mig med frukost på det lilla bordet, under äppelträden. Vi hade inte tagit fram det än så det var en mysig överraskning på fler än ett sätt.
När vi ätit upp så hämtade jag ut vaxduken som vi brukar ha på det bordet, dom hade inte hittat den.
När jag vek upp den så satt det en spindel i mitten i ett väck. Den var så där söt och liten som spindlarna (tackolov) är i vårt torp. Jag la duken brevid mig i gräset och satte mig för att dricka upp kaffet innan jag la på duken.
När jag var klar med kaffedrickandet så satt spindeln fortfarnade kvar. Jag tyckte det var lite skumt och kollade efter lite mer närmare vad den egentligen höll på med. Då fick jag se att den satt intill en liten liten grej som såg ut som ett nätsäck med små vita grejer i, typ spindelägg.
Det var som att den satt och vaktade sina ägg.
Ärligt? Gör spindlar sånt? Det måste ju betyda att dom typ har känslor och intellekt? Eller?
Jag var tvungen att ta "äggsäcken" och sätta den på ett träd intill och sen spindeln (den tog jag inte med fingrarna utan med Matildas frisbee som låg i gräset intill jag har inte kommit ändå till pilla på spindlar i terapijobbet... Se inlägget jag skrev innan detta :-))
Vi får hoppas att det gick bra för spindelfamiljen.
Dear karma, I have a list of people you missed
söndag 13 juni 2010
När Nettan och jag fann en "spindel" under spisen
Egentligen var det Nettans galna katt, Sture, som med en bestämt stor tass, petade fram nåt under spisen.
Det som kom fram var cirka 4-5 centimeter långt och hårigt. Och så väldigt mycket ut som ett spindelben. Hajja hur stor spindeln var om ena benet var så jävla stort.
Nettan och jag drabbades av nåt som kan kallas för masshysteri/masspsykos. Fast det bara var vi två i lägenheten.
Vi skrek så där högt och hysteriskt brudigt som tjejer gör i skräckfilmer när mördaren överraskar dom och dom inser att det är kört.
Sen sprang vi ut i hallen och drog på oss DrMartens kängorna (obs detta var 1998)
Sen trippade vi skrikande ut i köket. Samtidigt som vi klängde oss fast vid varandra. Ni lutade oss över "spindelbenet" och pep lite skräckslaget sen skrek vi igen och sprang ut i hallen och flaxade med hela kroppen.
Jag har faktiskt ingen aning om det var en spindel. Eller en del av en spindel. Det fanns hursomhelst ingen anledning till panik. Ifall det var en spindel så var den jävligt död. Och jag tror att det slutade med att Sture käkade upp vaddetnuvar.
Gjorde han det Nettan?
Det som kom fram var cirka 4-5 centimeter långt och hårigt. Och så väldigt mycket ut som ett spindelben. Hajja hur stor spindeln var om ena benet var så jävla stort.
Nettan och jag drabbades av nåt som kan kallas för masshysteri/masspsykos. Fast det bara var vi två i lägenheten.
Vi skrek så där högt och hysteriskt brudigt som tjejer gör i skräckfilmer när mördaren överraskar dom och dom inser att det är kört.
Sen sprang vi ut i hallen och drog på oss DrMartens kängorna (obs detta var 1998)
Sen trippade vi skrikande ut i köket. Samtidigt som vi klängde oss fast vid varandra. Ni lutade oss över "spindelbenet" och pep lite skräckslaget sen skrek vi igen och sprang ut i hallen och flaxade med hela kroppen.
Jag har faktiskt ingen aning om det var en spindel. Eller en del av en spindel. Det fanns hursomhelst ingen anledning till panik. Ifall det var en spindel så var den jävligt död. Och jag tror att det slutade med att Sture käkade upp vaddetnuvar.
Gjorde han det Nettan?
fredag 11 juni 2010
Om att följa sin magkänsla
Det var sista natten i bungalowen, på stranden på Ko chang. Tidigt nästa morgon skulle vi stå med våra packade väskor och vänta på taxin som skulle ta oss till båten för att åka över till fastlandet igen. Där väntade en minibuss som vi skulle ta till Bangkok för några dagars shopping och cityliv.
Vi hade bott där på stranden i nästan en månad. Det är nog den slöaste semester jag någonsin varit på. Vi badade, sov, åt och hängde med hundarna och människorna som bodde just på den lilla biten av strand där vi också bodde.
Runt vår bunge hängde en liten svart katt. Jag döpte henne till Röva. För att hon hängde en i röva och för att hon satte upp röva i vädret när man klappade henne.
Vi matade henne och gosade med henne. Och hoppades att nästa hyresgäster skulle göra det samma.
Nu var det sista natten och hade kurat ihop sig och somnat på vår säng. Jag hade inte hjärta att slänga ut henne. Så jag övertalade mina roomies att låta henne stanna.
Det kan ha varit ett av de bästa beslut vi fattat i våra liv. Eller till och med vårt sista.
Jag vaknade mitt i natten av ett krafsande ljud.
Förvirrat satte jag mig upp och försökte se vart ljudet kom ifrån. Det var ganska mörkt i rummet och jag hade inga linser på mig.
Katten var mitt på golvet och lekte med något. Först blev jag inte klok på vad det var jag tittade på. Det var något som verkade bli längre och kortare. Och längre och kortare...
Sakta vande ögonen sig vid mörkret.
Jag satte en hand på Helena och en hand på Magnus. (jag sov i mitten, det var igenting kinky med det, vi var bara för snåla för att hyra två rum:-))
- Ni måste vakna! Katten håller på med nåt... djur.... Det är... det är...
DÅ såg jag det.
-En ORM!!
Precis när jag sagt det så flög jag upp, fick i farten upp luckan som föreställde fönster och flög ut genom det. (antagligen den mest stuntiga manöver jag gjort i hela mitt liv)
Dom andra kom efter.
Sen satt vi på balkongen och såg på hur katten slogs med ormen. Jag tror det tog timmar.
Hon lekte med den och inte en sekund var vi oroliga för kattens liv. Hon var så där cool som bara en liten katt kan vara när den slåss mot ett byte.
Någon gång i gryningen hade hon besegrat ormen. Vi tackade henne från djupet av våra hjärtan. Sen sov vi någon timme innan det var dags att resa iväg.
När vi lämnade nycklarna till den holländska kvinnan som hade stället så bad vi henne ta hand om den lilla svarta katten. Hon var värd det. Vi berättade av vad som hade hänt och fick löftet att katten skulle få så mycket mat hon behövde.
Jag vet inte vad det var för en orm. Men jag är glad att jag vaknade av att katten slogs med den istället för att vakna av att den slingrade sig över mig i sängen.
Vi hade bott där på stranden i nästan en månad. Det är nog den slöaste semester jag någonsin varit på. Vi badade, sov, åt och hängde med hundarna och människorna som bodde just på den lilla biten av strand där vi också bodde.
Runt vår bunge hängde en liten svart katt. Jag döpte henne till Röva. För att hon hängde en i röva och för att hon satte upp röva i vädret när man klappade henne.
Vi matade henne och gosade med henne. Och hoppades att nästa hyresgäster skulle göra det samma.
Nu var det sista natten och hade kurat ihop sig och somnat på vår säng. Jag hade inte hjärta att slänga ut henne. Så jag övertalade mina roomies att låta henne stanna.
Det kan ha varit ett av de bästa beslut vi fattat i våra liv. Eller till och med vårt sista.
Jag vaknade mitt i natten av ett krafsande ljud.
Förvirrat satte jag mig upp och försökte se vart ljudet kom ifrån. Det var ganska mörkt i rummet och jag hade inga linser på mig.
Katten var mitt på golvet och lekte med något. Först blev jag inte klok på vad det var jag tittade på. Det var något som verkade bli längre och kortare. Och längre och kortare...
Sakta vande ögonen sig vid mörkret.
Jag satte en hand på Helena och en hand på Magnus. (jag sov i mitten, det var igenting kinky med det, vi var bara för snåla för att hyra två rum:-))
- Ni måste vakna! Katten håller på med nåt... djur.... Det är... det är...
DÅ såg jag det.
-En ORM!!
Precis när jag sagt det så flög jag upp, fick i farten upp luckan som föreställde fönster och flög ut genom det. (antagligen den mest stuntiga manöver jag gjort i hela mitt liv)
Dom andra kom efter.
Sen satt vi på balkongen och såg på hur katten slogs med ormen. Jag tror det tog timmar.
Hon lekte med den och inte en sekund var vi oroliga för kattens liv. Hon var så där cool som bara en liten katt kan vara när den slåss mot ett byte.
Någon gång i gryningen hade hon besegrat ormen. Vi tackade henne från djupet av våra hjärtan. Sen sov vi någon timme innan det var dags att resa iväg.
När vi lämnade nycklarna till den holländska kvinnan som hade stället så bad vi henne ta hand om den lilla svarta katten. Hon var värd det. Vi berättade av vad som hade hänt och fick löftet att katten skulle få så mycket mat hon behövde.
Jag vet inte vad det var för en orm. Men jag är glad att jag vaknade av att katten slogs med den istället för att vakna av att den slingrade sig över mig i sängen.
torsdag 10 juni 2010
Förändringar
Har lagt märke till en del märkliga förändringar hos mig själv senaste månaderna.
Jag har alltid hatat att cykla. Nu är det helt plötsligt typ det bästa jag vet. Till med fast jag inte har några växlar och det är världens värsta uppförsbacke hem till oss. (och ja, jag cyklar NÄSTAN hela backen faktiskt) Jag tycker till o med att det känns rätt ok att cykla inne i stan.
Jag har alltid varit en sjukt jävla TV-junkie. Nu går det dagar utan att jag ens sätter på tvn. Det kryper i mig så fort jag försöker se nåt.
Jag har börjat läsa fantasy... Brukade hata allt sånt förut.
Jag har börjat plugga på universietet och faktiskt tycker jag det är ok. Det är skumt. Det trodde jag aldrig.
Jag har allvarliga funderingar på att börja jogga. Behöver jag ens kommentera det?
Jag tycker faktiskt inte det är så himla gott med godis längre. Inga kommentarer på det heller tack...
Men det som skrämmer mig mest... Jag stod en lång stund och luktade på färdigskuren Arbogapastej när jag jobbade sist.
Det brukar hända när det finns prickig korv i kylen på jobbet. Men leverfuckingpastej. Jag är verkligen verkligen sugen på det.
Jag har inte ätit en köttgrej sen 1994.
(förutom ett par accidents på olika festivaler där olika stadier av fylla och mörker var inblandat. Och att jag inte fattar danska så bra...)
Jag har hört nånstans att kroppens celler, dom byts ju ut hela tiden. Och var sjunde år så har alla celler bytts ut och man är helt ny. Kan det vara så att jag är helt ny just nu.
Och att min kropp vill gå in i en ny fas av joggande och leverpastejätande?
Vad tror ni?
Jag har alltid hatat att cykla. Nu är det helt plötsligt typ det bästa jag vet. Till med fast jag inte har några växlar och det är världens värsta uppförsbacke hem till oss. (och ja, jag cyklar NÄSTAN hela backen faktiskt) Jag tycker till o med att det känns rätt ok att cykla inne i stan.
Jag har alltid varit en sjukt jävla TV-junkie. Nu går det dagar utan att jag ens sätter på tvn. Det kryper i mig så fort jag försöker se nåt.
Jag har börjat läsa fantasy... Brukade hata allt sånt förut.
Jag har börjat plugga på universietet och faktiskt tycker jag det är ok. Det är skumt. Det trodde jag aldrig.
Jag har allvarliga funderingar på att börja jogga. Behöver jag ens kommentera det?
Jag tycker faktiskt inte det är så himla gott med godis längre. Inga kommentarer på det heller tack...
Men det som skrämmer mig mest... Jag stod en lång stund och luktade på färdigskuren Arbogapastej när jag jobbade sist.
Det brukar hända när det finns prickig korv i kylen på jobbet. Men leverfuckingpastej. Jag är verkligen verkligen sugen på det.
Jag har inte ätit en köttgrej sen 1994.
(förutom ett par accidents på olika festivaler där olika stadier av fylla och mörker var inblandat. Och att jag inte fattar danska så bra...)
Jag har hört nånstans att kroppens celler, dom byts ju ut hela tiden. Och var sjunde år så har alla celler bytts ut och man är helt ny. Kan det vara så att jag är helt ny just nu.
Och att min kropp vill gå in i en ny fas av joggande och leverpastejätande?
Vad tror ni?
onsdag 9 juni 2010
Förlåt att jag inte skrev nåt igår
Men jag har kört lite slut på mig själv.
Jag var där som man hör att folk pratar om när dom inte minns hur man gör enkla vardagsgrejer.
Jag stod rätt länge vid diskbänken och hyperventilerade för jag hade glömt hur man skalar potatis.
Men sen kom Magnus hem och jag sov ett par timmar.
Tills jag hade mitt enda riktiga uppdrag, att gå på möte med Matilda på hennes skola där hon ska börja till hösten. Jag tror jag höll masken hyfsat.
Sen åkte jag hem. La ungarna. Kollade på Mtv Movie awards, som förövrigt var den bästa galan jag sett på länge. Påminde mig om den härliga tiden när kent tog storslam på varenda gala och man satt i sin soffa och bara njöt och tyckte det var så grymt.
(Alltså den var inte bara bra för att New Moon vann typ allt, utan för att den var jävligt rolig att kolla på. Ni som såg den vet vad jag snackar om antar jag. )
Sen kom Magnus hem och hjälpte mig att dricka upp vinet som fanns kvar i Bib:en. Och jag bestämde mig för att inte göra ett skit resten av veckan.
Så nu känns det mycket bättre thank you very much.
Ska lägga mig lite mer gött i soffan här och läsa min favorit Fan Fic för tillfället.
Och det är ok att bryta ihop lite ibland. Det var ju ändå inte i närheten av hur den här killen mår:
Jag var där som man hör att folk pratar om när dom inte minns hur man gör enkla vardagsgrejer.
Jag stod rätt länge vid diskbänken och hyperventilerade för jag hade glömt hur man skalar potatis.
Men sen kom Magnus hem och jag sov ett par timmar.
Tills jag hade mitt enda riktiga uppdrag, att gå på möte med Matilda på hennes skola där hon ska börja till hösten. Jag tror jag höll masken hyfsat.
Sen åkte jag hem. La ungarna. Kollade på Mtv Movie awards, som förövrigt var den bästa galan jag sett på länge. Påminde mig om den härliga tiden när kent tog storslam på varenda gala och man satt i sin soffa och bara njöt och tyckte det var så grymt.
(Alltså den var inte bara bra för att New Moon vann typ allt, utan för att den var jävligt rolig att kolla på. Ni som såg den vet vad jag snackar om antar jag. )
Sen kom Magnus hem och hjälpte mig att dricka upp vinet som fanns kvar i Bib:en. Och jag bestämde mig för att inte göra ett skit resten av veckan.
Så nu känns det mycket bättre thank you very much.
Ska lägga mig lite mer gött i soffan här och läsa min favorit Fan Fic för tillfället.
Och det är ok att bryta ihop lite ibland. Det var ju ändå inte i närheten av hur den här killen mår:
måndag 7 juni 2010
Lite måndagskärlek
Så vi alla börjar veckan med stort AAHHH.
Idag är jag extra Robsten-kär tror jag....
Idag är jag extra Robsten-kär tror jag....
söndag 6 juni 2010
Om en fickringning
Fick inspiration när jag läste lite på fejjan nyss...
Det var i Trollhättan en gång. Vi hade haft förfest och sen tappat bort varandra på stan.
Jag tror att vi hittade varandra igen innan jag kollade mitt mobilsvar.
Det gjorde jag nästa dag.
Det var Jörgens mobil som råkat ringa upp min. I bakrunden hör jag snubbarna stå och yra om vart dom ska ta vägen och vad som händer. Jag hade tänkt lägga på och radera meddelandet men precis när jag ska trycka på C så hör något mer. En tjej skriker i bakrunden för livet. Låter det som iaf...
Jag fortsätter lyssna, som när man åker förbi en olycka och inte kan låta bli att kolla ni vet.
Just då minns jag att någon berättat att Kajs tjej ramlat på en trottoarkant och brutit benet... Det är det som har av nåt märkligt sammanträffande har fastnat på mitt mobilsvar.
Och det låter som det gör ont som satan...
Nån har ringt ambulansen och nu väntar dom på den.
Problemet är bara att alla är lite för fulla för att ha nån form av empati kvar. Eller känsla för vad som är smart att säga.
Så därför lutar dom sig över hennes ben lite då och då och säger saker som:
"- Fan, Henke Larsson säger jag bara!"
* Enormt vrål från tjejen*
eller
"- Alltså, fan, det ser helt sjukt ut!"
* Mera vrålande*
Dessemellan pratas det mest om vart dom ska gå och om nån har cigg kvar eller det vanliga "vafan händer egentligen"
Om man ska bryta benet så är det bra att välja ett tillfälle när folk runtomkring är lite vakna för dramat.
( You know that I love you anyway guys! )
Det var i Trollhättan en gång. Vi hade haft förfest och sen tappat bort varandra på stan.
Jag tror att vi hittade varandra igen innan jag kollade mitt mobilsvar.
Det gjorde jag nästa dag.
Det var Jörgens mobil som råkat ringa upp min. I bakrunden hör jag snubbarna stå och yra om vart dom ska ta vägen och vad som händer. Jag hade tänkt lägga på och radera meddelandet men precis när jag ska trycka på C så hör något mer. En tjej skriker i bakrunden för livet. Låter det som iaf...
Jag fortsätter lyssna, som när man åker förbi en olycka och inte kan låta bli att kolla ni vet.
Just då minns jag att någon berättat att Kajs tjej ramlat på en trottoarkant och brutit benet... Det är det som har av nåt märkligt sammanträffande har fastnat på mitt mobilsvar.
Och det låter som det gör ont som satan...
Nån har ringt ambulansen och nu väntar dom på den.
Problemet är bara att alla är lite för fulla för att ha nån form av empati kvar. Eller känsla för vad som är smart att säga.
Så därför lutar dom sig över hennes ben lite då och då och säger saker som:
"- Fan, Henke Larsson säger jag bara!"
* Enormt vrål från tjejen*
eller
"- Alltså, fan, det ser helt sjukt ut!"
* Mera vrålande*
Dessemellan pratas det mest om vart dom ska gå och om nån har cigg kvar eller det vanliga "vafan händer egentligen"
Om man ska bryta benet så är det bra att välja ett tillfälle när folk runtomkring är lite vakna för dramat.
( You know that I love you anyway guys! )
lördag 5 juni 2010
Om en kaja som fastnat
I år är det sju år sen jag började jobba på jobbet där jag fortfarande jobbar.
Det är sjukt vad tiden går fort ibland.
Sommaren 2003. Jag var ganska förvirrad. Mer än vanligt tror jag. Och jag hade aldrig varit så långt ute på Hisingen innan.
Det var jättevarmt och dom höll på att laga spårvagnsspåren mellan näst sista hållplatsen och sista, där jag skulle hoppa av. Så jag fick gå en bit för att komma till vagnen.
En morgon, jag hade jobbat natt och klockan var strax efter sju. Vid Väderilsgatans hållplats, bakom kiosken/thaimatsstället var ett sånt där metallstaket som liksom är bågar som sitter intill varandra på rad. Mellan två bågar satt en liten kaja fast. Den flaxade förtvivlat med vingarna men den satt fast med halsen och kom ingen vart.
Jag såg mig omkring. Det var inte en människa i närheten. Jag insåg att om någon skulle rädda fågeln så var det jag.
Så jag tog en lång pinne och satte försiktigt under fågelns lilla kropp och putte den långsamt uppåt. Den flaxade som en galning och jag rös och gjorde allt jag kunde för att tränga undan impulsen att springa därifrån. Flaxande fågelvingar gives me the creeps...
Men jag behöll modet och fågeln kom upp till kanten. Den fick luft under vingarna och flög iväg en liten bit, till ett litet träd där den satte sig och verkade pusta ut.
Jag tittade på den en stund och bad om ursäkt för att jag varit så harig. Det är ju jävligt mycket värre att sitta fast med halsen i ett staket än att behöva stå ut med lite flaxande...
Sen kom vagnen och jag åkte hem.
Jag minns fortfarande, som om det vore alldeles nyss, känslan av fågelns lilla tyngd på pinnen när jag lyfte den. Dom väger inte mycket, små kajor. Men dom har en liten tyngd ändå.
Och dom är värda att räddas.
Det är sjukt vad tiden går fort ibland.
Sommaren 2003. Jag var ganska förvirrad. Mer än vanligt tror jag. Och jag hade aldrig varit så långt ute på Hisingen innan.
Det var jättevarmt och dom höll på att laga spårvagnsspåren mellan näst sista hållplatsen och sista, där jag skulle hoppa av. Så jag fick gå en bit för att komma till vagnen.
En morgon, jag hade jobbat natt och klockan var strax efter sju. Vid Väderilsgatans hållplats, bakom kiosken/thaimatsstället var ett sånt där metallstaket som liksom är bågar som sitter intill varandra på rad. Mellan två bågar satt en liten kaja fast. Den flaxade förtvivlat med vingarna men den satt fast med halsen och kom ingen vart.
Jag såg mig omkring. Det var inte en människa i närheten. Jag insåg att om någon skulle rädda fågeln så var det jag.
Så jag tog en lång pinne och satte försiktigt under fågelns lilla kropp och putte den långsamt uppåt. Den flaxade som en galning och jag rös och gjorde allt jag kunde för att tränga undan impulsen att springa därifrån. Flaxande fågelvingar gives me the creeps...
Men jag behöll modet och fågeln kom upp till kanten. Den fick luft under vingarna och flög iväg en liten bit, till ett litet träd där den satte sig och verkade pusta ut.
Jag tittade på den en stund och bad om ursäkt för att jag varit så harig. Det är ju jävligt mycket värre att sitta fast med halsen i ett staket än att behöva stå ut med lite flaxande...
Sen kom vagnen och jag åkte hem.
Jag minns fortfarande, som om det vore alldeles nyss, känslan av fågelns lilla tyngd på pinnen när jag lyfte den. Dom väger inte mycket, små kajor. Men dom har en liten tyngd ändå.
Och dom är värda att räddas.
fredag 4 juni 2010
Kan man ha en kamel som mamma?
Magnus kom hem härom kvällen och berättade att hans jobbarkompis berättat om en somalier som han kände som blivit uppfostrad av en kamel.
Somalierns morsa hade typ övergivit honom eller dött eller nåt och så hade han blivit adopterad av en kamel.
Kamelen hade gett honom mjölk och tagit hand om honom som en kamelunge.
I sju år.
Magnus jobbarkompis svor att det här var sant och att det dessutom var ganska vanligt i Somalia.
Kan nån vara snäll att bekräfta detta vansinne?
Somalierns morsa hade typ övergivit honom eller dött eller nåt och så hade han blivit adopterad av en kamel.
Kamelen hade gett honom mjölk och tagit hand om honom som en kamelunge.
I sju år.
Magnus jobbarkompis svor att det här var sant och att det dessutom var ganska vanligt i Somalia.
Kan nån vara snäll att bekräfta detta vansinne?
torsdag 3 juni 2010
Utdrag från telefonsamtal till csn
Jag: - Alltså, jag måste bara kolla här lite. Jag har fått ett brev av er idag att jag får studiestöd för mina sommarkurser, men det står inte nåt om nåt lån. Jag tänkte ta lån i sommar oxå.
Csn-snubbe: - Jag ska kolla, det kan ju vara så att det blivit en miss.
Jag: (med ironi i rösten) - Och då är det säkert erat fel.
Csn-snubben: - eh... ja... det brukar ju, i 9 av 10 fall vara studenten som gjort nåt fel. Men man vet ju aldrig... Hur som helst är det lätt fixat.
En stunds tystnad där Csn-snubben knattrar på sin dator.
Jag: - Är det så lätt fixat att du kan bevilja mig lånet via telefon?
Csn-snubben: - Nä, SÅ lätt kommer du inte undan.
En stunds tystnad/knattrande till.
Csn-snubben: - Oj! Ja, du hade rätt. Det var VI som hade gjort fel den här gången. Och eftersom det är vårt fel så kan jag rätta till allt med en gång. Du kommer att få lån. Pengarna kommer strax efter du registerat dig på kursen.
Jag: - Oj! Tack!
Vad är det med den här dagen egentligen? Det finns människor som jobbar på csn med en antydan till humor. Som dessutom kan erkänna att dom haft fel?
Har jag hamnat i en parallel verklighet kanske.
Eller Twilightzone...
Csn-snubbe: - Jag ska kolla, det kan ju vara så att det blivit en miss.
Jag: (med ironi i rösten) - Och då är det säkert erat fel.
Csn-snubben: - eh... ja... det brukar ju, i 9 av 10 fall vara studenten som gjort nåt fel. Men man vet ju aldrig... Hur som helst är det lätt fixat.
En stunds tystnad där Csn-snubben knattrar på sin dator.
Jag: - Är det så lätt fixat att du kan bevilja mig lånet via telefon?
Csn-snubben: - Nä, SÅ lätt kommer du inte undan.
En stunds tystnad/knattrande till.
Csn-snubben: - Oj! Ja, du hade rätt. Det var VI som hade gjort fel den här gången. Och eftersom det är vårt fel så kan jag rätta till allt med en gång. Du kommer att få lån. Pengarna kommer strax efter du registerat dig på kursen.
Jag: - Oj! Tack!
Vad är det med den här dagen egentligen? Det finns människor som jobbar på csn med en antydan till humor. Som dessutom kan erkänna att dom haft fel?
Har jag hamnat i en parallel verklighet kanske.
Eller Twilightzone...
När mina barn är i badet
Leker dom med Matildas My little pony-hästjävlar.
Några hästar ropar till några andra:
" -Vill någon gå på Rock n roll-festen?!"
"- Jaa!" Svarar dom andra.
"- Det kommer att komma vampyrer också!"
Rock n roll-fester med vampyrer. Det är mina barn det. :-D
Några hästar ropar till några andra:
" -Vill någon gå på Rock n roll-festen?!"
"- Jaa!" Svarar dom andra.
"- Det kommer att komma vampyrer också!"
Rock n roll-fester med vampyrer. Det är mina barn det. :-D
onsdag 2 juni 2010
Samtal mellan makar
Han:- Alltså fan, gör inte Viggo jävligt konstiga teckningar?
Hon (tittar på en teckning innan hon svarar) - Jo... Fast... Han är ju ändå kvar i klotterstadiet fortfarnade. Och han håller på att utvecklar det ser man ju. Han har till exempel en massa geometriska figurer som han håller på med som tillhör stadiet som kommer näst så det är nog lugnt.
Han: (avvaktande, dröjande, tittar skeptiskt på teckningen) - Jo men...
Hon: - Jo men kolla i hörnet där, där har han gjort såna där karaktäristiska streck ut ifrån mitten som är det dom exprimenterar med när dom börjar göra huvudfotingar.
En stunds tystnad. Begrundande.
Han:- Eh, hm, det låter som att du har koll.
Stackars barn som får en lärare till mamma och en psykolog till pappa...
(I dag kom Viggo hem och sa att hans vikarie hade kört den där gamla ramsan: "Mamma kines, pappa Japan, stackars lilla barn". Jag trodde inte det var PK att göra det längre.)
Hon (tittar på en teckning innan hon svarar) - Jo... Fast... Han är ju ändå kvar i klotterstadiet fortfarnade. Och han håller på att utvecklar det ser man ju. Han har till exempel en massa geometriska figurer som han håller på med som tillhör stadiet som kommer näst så det är nog lugnt.
Han: (avvaktande, dröjande, tittar skeptiskt på teckningen) - Jo men...
Hon: - Jo men kolla i hörnet där, där har han gjort såna där karaktäristiska streck ut ifrån mitten som är det dom exprimenterar med när dom börjar göra huvudfotingar.
En stunds tystnad. Begrundande.
Han:- Eh, hm, det låter som att du har koll.
Stackars barn som får en lärare till mamma och en psykolog till pappa...
(I dag kom Viggo hem och sa att hans vikarie hade kört den där gamla ramsan: "Mamma kines, pappa Japan, stackars lilla barn". Jag trodde inte det var PK att göra det längre.)
tisdag 1 juni 2010
Isos överlevnadstrix del 2
Om du vill undvika spontankräkning/ förlora förståndet:
Lukta aldrig på din fotfil.
(eller nån annans fotfil heller för den delen om du inte äger en egen och är en sån där som gillar att kolla i folks badrumsskåp när du lånar toan, speciellt om du är på fest...)
Du kommer aldrig mer att bli dig själv igen.
Jag talar av erfarenhet.
Lukta aldrig på din fotfil.
(eller nån annans fotfil heller för den delen om du inte äger en egen och är en sån där som gillar att kolla i folks badrumsskåp när du lånar toan, speciellt om du är på fest...)
Du kommer aldrig mer att bli dig själv igen.
Jag talar av erfarenhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)